Nu har Melodifestivalen till och med hamnat på ledarsidorna. Den kände chefredaktören och debattören Göran Greider skriver i en ledarartikel att han är utled på Melodifestivalen och att:  ”Detta är ett evenemang för barn”. Greider undrar också hur Melodifestivalen kan bli så viktig att den dag efter dag avhandlas i medierna.

Jag instämmer helt och hållet med Göran Greider.

Som sagt varje år vid den här tiden drabbas Sverige alltid av den vanliga ”Melloeufurin”. Däremot upplevde undertecknad, lördagen den 13 februari, i stället en fantastisk Eurovisionskväll på italienska. Detta evenemang var även för vuxna, kan tilläggas.

Jag har verkligen ingen lust att följa de identitetslösa ”Mellotävlingarna” på SVT. Därför zappade jag till italienska tv-kanalen Rai 1 (Uno) där man samtidigt sände den italienska uttagningen till årets Eurovisionstävling.

Den hade allt: Alla 16 finallåtar sjöngs givetvis på modersmålet, italienska. Inte en enda sång sjöngs på engelska. Det förekom ingen ”playback- eller singbackmusik” under kvällen. I stället ackompanjerades samtliga bidrag av stor orkester med stråksektion, kör och dirigent. Det är verkligen skillnad mellan ”livemusik” och ”ihålig playbackmusik”. Det hörs tydligt.

Festivalscenen hade en proper och ändamålsenlig design och det förekom inget irriterande och blixtrande strålkastarljus på scenen. Klädkod denna kväll: Aftonklädsel gällde tydligen för båda artister och åskådare i salongen.

Vinnare blev egentligen musikgruppen Stadio, med de avstod sin ESC-plats. Italien kommer istället att representeras i Stockholm av tvåan i tävlingen signorina Fransesca Michielin.

Sammanfattningsvis: Det blev en helkväll med italiensk skönsång och inte minst italiensk identitet.

C-G Pernbring

(Insändaren tidigare publicerad i Dala-Demokraten den 26/2, Skånska Dagbladet den 3/3 och Helsingborgs Dagblad den 6/3 – här med skribentens tillåtelse.)

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)