Björn I Ohlson skrev nyligen till Sunbirdie (se Brevarkiv) och kritiserade förekomsten av anglicismer i deras reklam. Han fick ett artigt och trevligt svar från ansvarig person på Sunbirdie. Jag ska inte kommentera svaret som sådant utan blott citera en passus i brevet:

”Jag spelar även tennis och inte heller där är vi förskonade från engelska och franska uttryck som tiebreak, serve, backhand, forehand osv - men det gäller ju faktiskt i stort sett all idrott som oftast kommit till Sverige från andra länder. Men det gäller ju faktiskt hela vårt språk som annars skulle varit ännu fattigare än det är. Jag tror att en välutbildad britt använder ca 200.000 ord jämfört med en välutbildad svensk som bara använder ca 10.000 ord... Det är kanske därför många artister hellre skriver texter på engelska?”

Nu ”tror” i och för sig bara brevskrivaren att en välutbildad britt använder 20 gånger fler ord än en välutbildad svensk. Han vet det inte – och det finns naturligtvis ingen vetenskaplig undersökning som skulle kunna stödja hans ”tro”.

För det första borde han tänkt efter. Hur har 200 000 ord tagit sig in i en välutbildad britts skalle men bara 10 000 i en välutbildad svensks? Beror det på det engelska språket utsätter den välutbildade britten för ett veritabelt ösregn av ord medan det bara duggar in ord hos den välutbildade svenskan? Eller är den genomsnittlige välutbildade britten redan från början genetiskt utrustad för att ta emot 200 000 ord, medan det bara får plats för 10 000 ord i den välutbildade svenskens skalle? Hur har dessutom gruppen ”välutbildad britt” respektive ”välutbildad svensk”  identifierats och avgränsats?

För det andra skiljer brevskrivaren inte på aktivt och passivt ordförråd. Det passiva ordförrådet i ett språk är alltid större än det aktiva. Faktum är att en engelsk dagstidning innehåller ungefär lika många ord som en svensk dagstidning och att en genomsnittlig engelsman har ett ungefär lika stort aktivt ordförråd som en svensk.

För ett antal år sedan gjordes det en undersökning av antalet ord i Strindbergs respektive Shakespeares verk, vilken visade att Strindberg använde 119288 ord och Shakespeare 29006. (Fakta: Svenska språknämnden) Strindberg använde alltså fyra gånger fler ord än Shakespeare.

Vilka är förklaringarna till att Strindberg använde fler ord än Shakespeare? Den första förklaringen är naturligtvis att Strindberg hade ett betydligt större register än Shakespeare; Strindberg skrev inte bara dramer och sonetter. Den andra förklaringen är svenska språkets förmåga att bilda nya ord, ofta sammansättningar, en förmåga som det delar med andra germanska språk som de nordiska och tyskan (jag kan för lite om nederländska/flamländska, frisiska, afrikaans och jiddisch för att uttala mig om dem). Ta ”nurse” till exempel. På svenska bildas ordet genom en sammansättning, ”sjuk” + ”sköterska”, varvid också uttalet av det nya ordet förändras jämfört med de ursprungliga orden. Från två ord skapas ett tredje. Du kan dessutom utan problem säga ”en sjuk sjuksköterska” liksom ”en sjuk sköterska” (en annan slags sköterska). Utifrån ”sjuksköterska” kan nya sammansättningar, exempelvis ”sjuksköterskedräkt” bildas, men hur många av dessa sammansättningar kommer sedan att stå i en svensk ordbok?

För det tredje är det egentligen omöjligt att uttala sig om antalet ord i ett språk. Ord är inte heller språkens minsta betydelsebärande enheter. Ett ord är redan en sammansättning av ett eller flera morfem (stammar/rötter, prefix och suffix). Det går att bilda hur många ord som helst i ett språk; alla språk har en oändlig potential. Svenskan har en fantastisk förmåga – som engelskan inte har i samma utsträckning – att skapa nya uttryck genom sammansättningar. Det är omöjligt att räkna antalet ord i det levande språket; just nu bildas kanske ett nytt ord i svenskan och engelskan, som först om en tid tar sig in i skrivna texter. Just nu uttalas kanske ett ord för sista gången i svenska respektive engelska.  Bara döda språk är förstelnade.

Det går att räkna antalet ord i ett lexikon, eller i löpande tidningstexter  och böcker (se undersökningen av Strindbergs respektive Shakespeares texter), särskilt om de senare är digitaliserade. Men det finns inget lexikon, som är heltäckande, d.v.s innefattar alla fackord, dialektala ord eller slangord, som förekommer i ett språk. Självfallet förtecknar engelska lexikon ett stort antal ord, eftersom engelska är världens mest använda andraspråk, ett kolonialt språk som fungerar som modersmål i Nordamerika, Karibien, Sydafrika, Australien och Nya Zeeland med flera länder förutom i Storbritannien och på Irland. Det finns skillnader mellan de olika engelska varieteterna; australiensk engelska har en hel del ord, som har inlånats från aboriginerna, medan amerikansk engelska har lånat ord från indianspråken. Men det betyder inte dessa ord per automatik ingår i den genomsnittligen brittens ordförråd, inte ens den ”välutbildade” brittens. Det andra skälet till att engelska ordböcker är mer omfångsrika än svenska är att marknaden för engelska ordböcker är så många gånger större. Uppskattningsvis behärskar runt en fjärdedel av jordens befolkning engelska i någon utsträckning. Engelska ordböcker kan alltså komma ut i betydligt större upplagor, vilket pressar produktionspriserna. Orsaken till att det finns så många låtskrivare i Sverige som skriver på engelska eller att det finns så många svenska artister som sjunger på engelska är självfallet ytterst sett ekonomisk. De som slår igenom på engelska på den internationella marknaden kan räkna med betydligt större ekonomiskt utbyte än om vederbörande bara håller sig till svenska och den inhemska marknaden.

Sist och slutligen frodas det alltid en mytbildning kring språk, framför allt stora, expansiva språk eller inflytelserika. I antikens Grekland var inte Galenos ensam om att anse att ”grekiska är ett överlägset språk, eftersom alla andra språk låter som hundars skällande eller grodors kväkande.” Det nedsättande grekiska ordet barbar är ljudhärmande. I takt med romarnas militära expansion växte också tuppkammen vad gällde den egna synen på latinet. I många århundranden, fram till renässansen, ansågs studier i latin vara särskild nyttig hjärngymnastik vid de europeiska lärosätena. Vissa muslimer menar att arabiska är Guds eget språk och att Koranen egentligen är oöversättlig. Men om Gud finns, kan Gud naturligtvis alla språk; annars vore Gud inte allsmäktig. När Frankrike var som politiskt, ekonomiskt och kulturellt starkast på 1600- och 1700-talet, var den språkliga självuppfattningen formidabel. Fransmännen betonade framför allt att franska var ett rationellt, klart och koncist språk. Vilken domän har engelskans apologeter mutat in? Förespråkarna måste hitta en egen nisch. Den nischen heter engelskans vokabulär. Inget annat språk har någonsin haft ett så stort ordförråd. Inget språk kan suga upp så många låneord som engelskan. Engelskan har alltså en inneboende läskpapperegenskap.

Språk är lika mycket värda; de har alla samma potential. Däremot kan man ha mer praktisk nytta av vissa språk i vissa sammanhang, men ju fler språk man kan, desto bättre rustad är man.

Per-Åke Lindblom

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)