I en insändare i senaste numret av Språktidningen skriver en viss Linda Edon:

”Jag läser Språktidningen 3/2018 och reagerar på användandet av man. Säger vi inte en nu? Jag jobbar med kundservice på svenska för ett engelskt företag i England. Och jag ser till att jag alltid skriver en. Det låter kanske (fortfarande) lite konstigt men inte så länge till om vi hjälps åt.”

Vilka är dessa ”vi” egentligen? ”Vi alla”? ”Vi utvalda”? ”Vi i framkant”? ”Jag och några jag känner”?

Linda Edon och likasinnade tror att man (som beteckning på en manlig varelse) direkt har överförts till att som indefinit (obestämt) pronomen beteckna vem som helst oavsett kön. Men etymologin är lite mer komplicerad.

Enligt Norstedts etymologiska ordbok togs man in från tyskan under yngre fornsvensk period, d.v.s 1375-1526. I SAOB heter det att pronomenet har utvecklats ur substantivet ”man” under inflytande från medelhögtyskan och tyskan:

”MAN man⁴, pron. oböjl. Ordet lånar oblika kasusformer från pron. EN (se EN, räkn. V ³) o. korresponderar med possessivpron. SIN o. refl.pron SIG; jfr dock a α samt c α á ( man(n) 1526 osv. mandh c. 1620 ) [fsv. man, motsv. d. man; gm inflytande från mht. o. t. man utvecklat ur MAN, sbst.² 1 (o. 12); jfr ss. obest. subj. fsv. män, isl. menn, mnt. men, pl.; jfr med avs. på bet.-utvecklingen fr. on]”

I fornsvenskan var man ackusativformen av maþer.

Det första skriftliga belägget, enligt SAOB, för man tycks härröra från 1520-talet. Hellquist skriver att man som obestämt pronomen var sällsynt under äldre fornsvenska, men det förekom alltså. Norstedts etymologiska ordbok hänvisar också till uttrycket "ser man på" som en lågtysk import, där man egentligen betyder "bara".

En har alltid använts i subjektsform i stället för man i vissa dialekter. ”En gör så gott en kan.” Men man och en är lika könsneutrala i subjektsform. I min ursprungsdialekt användes man och en om vartannat.

Själv kommer jag att fortsätta att använda man i subjektsform. Jag tror nämligen inte på att språket styr tanken eller kan förändra den objektiva verkligheten; inte heller har det något egenvärde att gå i takt med andra.

Per-Åke Lindblom

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)