Direktlänk till inlägg 31 augusti 2018

Angående en reklammans vånda

Av Nätverket Språkförsvaret - 31 augusti 2018 08:00

(Den reklamman som avses är Einar Korpus i artikeln ”Språkpolliser har alltid fel” )


Det händer fortfarande att jag slår mig ned vid flygeln. I gamla noter kan jag se handskrivna kommentarer i blyerts av min lärare, Judith de Frumerie. På några ställen frågar hon sig om det verkligen är rätt skrivet. Jag prövar, det låter inte rent. Jag prövar en annan notation, och det låter bättre.


När man sjunger eller spelar ett instrument kan det vara en poäng om man träffar rätt ton. Världen går inte under för att någon sjunger eller spelar falskt. Det går att tänka sig att det finns varianter. Varierar man inte styrkegrader och tempi? Här finns uppenbarligen en viss frihet, i förhållande till originalet.


Vid improvisation är det inte lätt att säga vad som är rätt och vad som är fel.


I musiken måste man ändå kunna avgöra vad som är vackert, äkta, samstämmigt. Finns inte sådana anspråk också inom bildkonsten, arkitekturen, filmen? Det här är bra, mindre bra, dåligt.


Jag tycker att man borde kunna närma sig det talade och det skrivna ordet på ungefär samma sätt. Vad låter rätt, vad ser oskönt ut? Sådana bedömningar är väl inte direkt polisiära. Men där finns ett element av kritik, i meningen granskning, prövning, domslut. Jag behöver fråga mig varför jag uttrycker mig på just det viset.


Det är inte blott en fråga om ordinnehåll och förståelsesammanhang. Jag har en yrkeserfarenhet från radio och tidningar. Vid studioinspelningar (till skillnad från direktsändningar) hade jag fördelen att kunna ta om när det blev tokigt. För texter som jag skrev, beställde eller mottog fanns det alltid ett korrektur som bestämde hur det skulle stå i sista hand; korrekturet rättade också sakfel.


Visst, jag anser att det bör finnas en ganska stor tolerans vad gäller ordval, meningsbyggnad, uttal, även stavning (för att inte tala om interpunktion). En språknormal är en konvention, inte ett diktat. En del ”regler” är värda att bryta mot: givetvis kan jag inleda ett brev med ”jag”, på samma sätt som jag förbehåller mig rätten att avstå från besynnerligheter som ”hen” och ”tjänsteperson” (istället för tjänsteman) i min prosa.


Det dialektala berikar språket liksom lånord, givet att de inte utplånar andra vokabler (ja, jag skriver vokabler). Språkutveckling sker, sannolikt utan någon speciell logik.


För litet sedan läste jag en bok av den finske författaren Jac. Ahrenberg, Vår landsman, utgiven på Söderströms och Bonniers förlag 1897. Där förekommer verbformen ”läste” i en annan betydelse: ”läste om sig”, ”läste dörren”, det vill säga där vi idag skulle säga och skriva ”låste”. Den som är lite förtrogen med äldre svensk litteratur vet att verbet ”läsa” har eller har haft denna dubbla betydelse. Ännu i Ordbok öfver svenska språket (Beckmans förlag, 1892), som jag äger efter min farfars far, anges ”läsa” som huvudformen när man ska regla om sig, men med en variant: ”Stundom dialektiskt Låsa (från Danskan).”


Det verkar som om ”läsa” i Ahrenbergs mening har kunnat användas fram till cirka 1930. Sedan försvinner det. Också verbens pluralformer har ju upphört i det aktiva språket, liksom frakturstilen i skriven eller tryckt text.


Ändå är det naturligtvis svårt att gå med på att vad som helst duger. Inlån som inte är motiverade bör inte godtas överlag. Det engelska ordförrådet är dubbelt så stort som det franska, genom både germanska och latinska influenser. Sannolikt skapar detta användarbarriärer (vilket svenskar som tror att de behärskar engelska språket snabbt upptäcker).


Själv läser jag alltid en bok med penna i hand. Men när det blir för många kriarättelser, blir själva läsningen onjutbar. Är detta någonting subjektivt? Jag har svårt att tro det. Varför finns det annars förlagsredaktörer? (Eller varför slumrar de?)


Språkbruk har olika nivåer. Jag talar inte på samma sätt i riksdagens kammare som på puben. (Alldeles bortsett från att jag aldrig har kandiderat till riksdagen.) Och till spädbarn talar jag på ytterligare ett annat sätt. Upprätthållandet av sådana distinktioner borde vara någonting för språkvården att hålla ögonen på.


När jag började studera på universitetet för snart femtio år sedan, var en stor del av kurslitteraturen på engelska, men även på tyska och franska. Det fanns studenter som inte gillade detta: de ville ha allt på svenska.


Numera ska det talas engelska på alltfler högre utbildningar. Det är nästan alltid en engelska som inte bottnar i någon djupare språkförståelse; den är fattig, stapplande, icke-idiomatisk. Ibland märks det att folk gissar sig fram. Sådant borde bekämpas. Visst finns det tolkar och översättare.


De som gnäller på ”språkpoliser”, de gnäller de också. Vår reklamman är ett bra exempel på det. Herregud, inte skulle jag spela för någon på ett ostämt och sprucket piano!


Anders Björnsson

 

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)



 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Nätverket Språkförsvaret - Torsdag 28 mars 08:00

Universitetsläraren rapporterar:   ”En utgångspunkt för den norska regeringens handlingsplan är att mer undervisning sker på engelska och att det i vetenskapliga publikationer har skett en kraftig nedgång av det norska språket i förhållande...

Av Nätverket Språkförsvaret - Onsdag 27 mars 08:00

Som många noterat har service på restauranger i Sverige förändrats de senaste 10 åren. I de större städerna stöter man ofta på personal som knappt kan svenska utan bara engelska. De verkar intalade att alla svenskar gärna pratar engelska.   När...

Av Nätverket Språkförsvaret - Tisdag 26 mars 12:00

Stefan Lindgren skriver på Facebook:   ”Läs Cronemans krönika i DN från 16/3. Jag håller helt med honom, även om han är 30 år sen med dessa insikter.   Och har man väl sagt A måste man säga B. Det är sjukt att svenska högskolelärare ska...

Av Nätverket Språkförsvaret - Måndag 25 mars 13:00

I artikeln ”Den nordiska språkgemenskapens kris” skriver Samuel Larsson inledningsvis:   ”Den eviga frågan om hur väl danskar och svenskar förstår varandras språk har blivit aktuell igen. Frågan är ju lika gammal som Öresund o...

Av Nätverket Språkförsvaret - Söndag 24 mars 08:00

Söndagens svenskspråkiga sång   Kjell Höglund - Mina vingar   Söndagens svenskspråkiga dikt   Tanken   Tanke, se, hur fågeln svingar under molnet lätt och fri; även du har dina vingar och din rymd att flyga i.   Klaga ej, att du v...

Presentation

Omröstning

Är älvdalskan ett språk eller en dialekt?
 Älvdalskan är ett språk
 Älvdalskan är en dialekt
 Vet inte

Fråga mig

142 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6 7 8 9 10 11 12
13 14 15 16 17 18 19
20 21 22 23 24 25 26
27 28 29 30 31
<<< Augusti 2018 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Säg hellre!

Irriteras du av ett onödigt engelskt lånord och kan föreslå ett ersättningsord?  Skicka det i så fall till ersattningsordet@sprakforsvaret.se.  Om granskningsgruppen tycker att det är ett bra ord, belönas du med "Svenskan - ett språk att äga, älska och ärva" och ordet förtecknas också i avdelningen "Säg hellre!"

Blogtoplist


Skapa flashcards