Idag publicerade Svenska Dagbladet en artikel, ”De kräver bara rätten till sitt språk”, av Vincent Dahlbäck. Han berättar om en aktuell protestaktion, som har genomförts av fyra khoisanmän för att deras språk ska erkännas av Sydafrikas regering.

Men en uppgift är märklig i den korta artikeln. Dahlbäck skriver:

”Khoisan är ett språk som har talats i 5 000 år (min fetstil), spritt över hela Afrika, men som inte ingår i Sydafdrikas elva officiella språk.”

Men varför just 5 000 år? Talade språk brukar inte lämna några spår efter sig. Vad bygger dateringen på?

DNA-studier tyder på att khoisanfolken avskildes mycket tidigt från den övriga människorasen, homo sapiens, för 60 000 – 90 000 år och att deras utbredningsområde i Afrika har varit betydligt större än dagens. De har successivt undanträngts av framför allt bantutalande folk, förmodligen även nilo-saharisktalande folk, och från och med 1600-talet av holländarna i Sydafrika. Khoisan finns idag huvudsakligen i Sydafrika, Botswana och Namibia, med en liten utpost i Tanzania. Tre språkfamiljer tycks vara företrädda bland khoisanfolken. Det är alltså oegentligt att tala om bara ett khoisanspråk.

                          (Kartan från Wikipedia)

Det finns ingen enighet bland forskarna om när språket uppstod, även om de flesta torde acceptera att det är minst 100 000 år gammalt. Säkert hade också khoisanfolkens förfäder ett språk, när de avskildes från den övriga människorasen. Jag känner inte till om någon khoisanvarietet har rekonstruerats i likhet med protoindoeuropeiskan, men en sak är säker: khoisan har talats betydligt längre än 5 000 år. Vilken slags khoisan som talades för 5 000, 10 000 år sedan etcetera, är en annan sak. Språk genomgår interna förändringar utan kontakt med andra språk.

Per-Åke Lindblom

(Denna nätdafgbo är knuten till nätverket Språkförsvaret)