(Inledning  på  temat "Hur mår svenskan?" i Almedalen den 2/7 2018)

Språkförsvarets minimiplattform är enkel. Vi försvarar svenskan, särskilt gentemot engelskans expansion på svenskans bekostnad. Vi förordar mångspråkighet och mellannordisk språkförståelse. Språkförsvaret är partipolitiskt obundet och tar inte ställning i partipolitiska frågor. Det må gälla regeringsfrågan i det kommande valet, utrikespolitik, försvarspolitik, skattepolitik eller invandrarpolitik. Vi bedömer alla riksdagspartier utifrån vår egen minimiplattform. När det gäller mångspråkighet innefattar detta att vi anser att alla svenska medborgare bör lära sig två främmande språk, respekt för minoritetsspråken i Sverige och rätten till hemspråksundervisning.

Språkförsvaret ägnar sig i första åt statusvård, d.v.s svenskans ställning i samhället. Men eftersom engelskan är det språk, som påverkar svenskan mest, bekämpar vi också onödig svengelska och onödiga anglicismer, ett symptom just på engelskans framträngande.

När Språkförsvaret bildades 2005, ställde vi det som vår huvuduppgift att verka för en språklag, som slog fast svenskans ställning som huvudspråk och det gemensamma kittet. En sådan lag antogs också av en enhällig riksdag 2009.

Språklagen var ett framsteg. Exempelvis lyckades det att med hjälp med språklagen att ersätta regeringskansliets engelskspråkiga e-postadresser med svenskspråkiga och att garantera att forskare hade rätt att skriva forskningsansökningar på svenska liksom att skriva anställningsansökningar och driva befordringsärenden på svenska inom högskolan. Men språklagen är också behäftad med brister. Dess räckvidd är begränsad och den innehåller inga sanktioner och det är ingen kombinerad rättighets- och skyldighetslag. Språklagen omfattar endast det allmännas kärnområde, som definieras som ”sådana förfaranden och allmänna handlingar som är av särskilt stor betydelse inom den offentliga verksamheten, såsom den politiska beslutsprocessen, domstolsförhandlingar, domar, protokoll, beslut, förföreskrifter, verksamhetsberättelser och andra dokument av liknande karaktär”.

Språkförsvaret har vid upprepade tillfällen prövat räckvidden via JO-anmälningar. Det är fullt möjligt för ministrar att hålla tal på engelska på svensk mark utan att dessa finns översatta till svenska; fullt möjligt för en myndighet som Luftfartsverket att döpa om alla flygplatser till Airport; fullt möjligt för kommuner att lansera varumärken som ”Stockholm – the Capital of Scandinavia”; fullt möjligt för en nyinstiftad myndighet som Myndigheten för digital förvaltning att i första hand använda en engelsk förkortning DIGG (Digital governance).

Språklagen reglerar inte alls undervisningsspråket inom skolväsendet eller inom högskolan. På grund av friskolereformen är det möjligt att starta engelskspråkiga skolor, exempelvis Internationella Engelska Skolan, där hälften av undervisningstimmarna sker på engelska inom grundskolan och 90 procent på gymnasienivå. Detta är ett skattefinansierat språkbyte. Forskning visar att dessa elever bara blir marginellt bättre i engelska, men sämre på svenska i jämförelse med elever som följer traditionell undervisning.

Språklagen försöker inte alls reglera språkanvändningen i den privata sektorn. Engelskans expansion inom det offentliga rummet är särskilt påtaglig. Reklaminslag och annonser kan vara helt på engelska eller på svengelska; intervjuer på engelska i radio och tv översätts summariskt; filmtitlar på engelska översätts inte, ja, t.o.m filmtitlar på icke-engelskspråkiga filmer översätts till engelska – se den danska filmen ”En kongelig affäre” som översattes till ”A royal affair” i Sverige.

De politiska partierna borde uppmärksamma engelskans fortsatta anstormning, särskilt i denna valrörelse. I stället fokuserar en del partier på språkkrav för svenskt medborgarskap. I så fall borde man också diskutera vilka slags språkkrav som ska ställas. Det finns tre modeller att välja mellan. USA-modellen innebär att den som söker medborgarskap ska kunna ett femtiotal enkla ord, däribland namnet på sex sekulära helgdagar och två presidenter (Washington och Lincoln). Detta är meningslös symbolpolitik, men ändå intressant. Den danska innebär att den som ska bli medborgare måste ha så goda kunskaper i nationalspråket att vederbörande verkligen kan göra sig gällande på det. Det innebär ungefär samma färdigheter som hos en infödd med godkända betyg från avslutad grundskola. En sådan modell, som kanske en del etniska danskar egentligen inte skulle klara, riskerar att bli en utsorteringsmekanism. Den norska modellen är den enda rimliga. Den innebär att den som inte kan dokumentera goda norskkunskaper har rätt och plikt till 650 timmars norskundervisning. Däremot finns inget krav på viss nivå efter de 650 timmarna. Dessutom finns det en möjlighet att göra en språktest, ett snabbspår för dem, som kan lära sig norska snabbare. Man behöver faktiskt inte följa reguljär undervisning för att lära sig svenska. Det är fullt möjligt att lära sig svenska på egen hand; det bästa sättet är att samtidigt skaffa sig en svensk partner.

Engelskan är världen just nu viktigaste lingua franca, ett högstatusspråk, som utövar ett mycket större inflytande på svenskan är lågtyskan någonsin gjorde på tidig medeltid. Det lågtyska inflytande har fortfarande efter hundratals år ännu inte nått de perifera områdena i Sverige. Påverkan från engelskan är bara ett knapptryck borta och når hela Sverige på några sekunder.

Per-Åke Lindblom

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

(Texten är hämtad från Språkförsvarets vänner på Facebook)

I  SvD den 29 juni recenserades en belgisk film, där språket är franska. Originaltiteln är "Le Fidèle", den trogne, men svenskar i allmänhet är ju inte så bra på franska (det är jag inte själv heller), så det är rätt logiskt att titeln översätts, när filmen visas på svenska biografer. Så vad heter den då? Jo, "Racer and the Jailbird", alltså översatt till engelska!!

Kommentarer överflödiga.

Benkt Lundgren

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)