Häromdagen skrev Ingrid Sander på Språkförsvarets vänner:

"Jag tycker mycket illa om butikernas skyltningar om SALE. Jag har många gånger frågat varför de inte använder den svenska förkortningen REA. Antingen vet de inte eller är det ledningen i kedjan som bestämmer.

Någon gång har jag gått vidare och frågat varför de alltid använder engelska ord i stället för svenska, varför inte variera med tyska eller franska?

Det är ungefär då man börjar bli betraktad som konstig och besvärlig."

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Skönt att kunna läsa denna svenska benämning. Många journalister håller på att fånar sig med uttrycket "boxplay".

Undertecknad hoppas för övrigt också att vi som vill utveckla istället för att avveckla det svenska språket befinner oss i ett numerärt ÖVERLÄGE.

Sunt förnuft 

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

I dagens Berglins i Svenska Dagbladet omnämner Jan Berglin Språkförsvaret i den första bildrutan. Han skriver:

”Domänförluster

’Svärd som fäktar mot övermakten…' Starka engelsktalande trupper har nått Thermopyle & Alingsås. Vad gör Språkförsvaret? Vad gör lektor Bladmyr?”

Allusionen till Thermopyle förstår jag. Det var där slaget stod mellan en numerärt underlägsen grekisk styrka, under ledning av den spartanske kungen Leonidas, och huvuddelen av den persiska invasionsarmén under ledning av storkonungen Xerxes I år 480 f.v.t.. Perserna lyckades dock kringränna den grekiska styrkan och besegrade först Leonidas hjälptrupper och sedan spartanerna. Spartanerna stupade till sista man men höll ut i tre dagar.

Men vad har Alingsås med saken att göra? Min första association går till Jonas Alströmer, som lanserade potatisen i Sverige. Den enda krigiska hänvisningen till Alingsås som jag har  hittat är slaget vid Brobacka 1566, men de danska och svenska styrkorna tycks ha varit tämligen jämnstarka, även om den danska styrkan tvingades till reträtt.

Jan Berglin kan vara lite kryptisk ibland. I samband med ett språkmöte på KTH för flera år sedan visades en förstorad version av samma bildrutor som finns på Språkförsvarets webbplats upp på en skärm, varvid en kvinnlig bänkgranne frågade mig vad Berglin menade med hänvisningen till flöjten kazoo i den andra bildrutan. Jag tror att jag lämnade ett helt tillfredsställande svar.

Naturligtvis kan man fråga Berglin vad han menar med allusionen till Alingsås, men då är det ingen sport längre.

Observatör

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Till utbildningsminister Anna Ekström                        8 april 2019

Språkförsvarets styrelse är mycket bekymrad över att staten i sina förordningar har gett olika aktörer alltför stor frihet att bedriva undervisning på andra språk, i synnerhet engelskan, så att svenskan på sikt är hotad som samhällsbärande språk. Om inte svenskan i skolan värderas högre än idag som ett gemensamt språk, blir det mycket svårt att motivera det som samhällsbärande språk i framtiden, menar vi. Detta sker då i strid mot Språklagen från 2009 (SFS 2009:600), där svenska tydligt framhävs som landets gemensamma och samhällsbärande språk. Frågan är så väsentlig för skolan och samhället att vi önskar ett möte med Utbildningsministern om dessa frågor, så snart tillfälle ges.

Användningen av engelska har ökat kraftigt det senaste decenniet som en följd av internationaliseringen och globaliseringen. En förenklad engelska har vuxit fram, som ibland kallas ”globish”, utan nyanser men för enkel kommunikation mellan människor som inte har ett annat gemensamt språk. Det som blir lidande av detta är det avancerade språket, där det viktiga nyansordförrådet finns. Och det avancerade språket i Sverige, för den gemensamma och komplicerade problemlösningen, måste vara svenska, och den behöver tränas gemensamt i skolan.

Förutsättningarna för engelskspråkiga skolor i Sverige (och andra språk) är i nuläget för generösa och oreflekterade: en grundskola får ha upp till 50 % engelska enligt dagens skolförordningar (SFS 2003:459), ett gymnasium upp till nästan 90 % (d.v.s. allt utom svenskämnet). Detta gällde då försöksverksamhet, som aldrig utvärderats. Det är inte i Språklagens mening det allmännas, språk och det samhällsbärande språk. Som exempel har friskolekoncernen Internationella engelska skolan med många grundskolor genomgående betonat engelska på sina grund- och gymnasieskolor. Man kan t.o.m säga att skolkoncernen har detta som affärsidé, då man på sin nätsida bl.a skriver hur målet är att eleverna skall behärska engelskan med ”total inner security” (direkt citat). Hur är det då med målsättningen för svenskan? Kan den då få stå tillbaka? Det är ofrånkomligt att det uppstår förvirring om vilket språk som skall fördjupas mest i skolan. Vi menar att berörda skolförordningar måste harmonieras med Språklagens skrivning om svenskan som det allmännas gemensamma språk.

En annan fråga som inställer sig är: Är det verkligen lämpligt att använda så frikostigt med skattepengar/elevpeng på skolor där svenskan har en andrarangsplats?

Som vi ser det leder engelskspråkiga grund- och gymnasieskolor till allvarliga följder för väldigt många elever i Sverige. För det första uppstår en förvirring hos unga människor om vad som är huvudspråket och det viktigaste språket i Sverige för deras framtid. För det andra att kunskap riskerar att gå förlorad p.g.a att en mer ytlig förståelse blir vanligare när viktiga språkliga redskap inte tränas upp som de ska i skolan. Sedan flera år visar undersökningar att ungdomars nyansordförråd och ordförståelse stadigt minskat, vilket också många lärare kan vittna om. Detta har naturligtvis många orsaker, men en är splittringen och konkurrensen om tid mellan svenskan och andra språk.

Vi inom nätverket Språkförsvaret var aktiva i diskussionen om en svensk språklag år 2008-09, där vi skrev följande remissförslag om svenskans omfattning i skolan (citat):

”Undervisningstiden på annat språk än svenska inom offentligt finansierad grund- och gymnasieskola får ej överstiga en tredjedel av den totala undervisningstiden (med undantag för rena språkämnen). Skolor med undervisningstid på ett annat språk (med undantag för rena språkämnen) skall med en språkplan visa hur ämnesvokabulären på svenska tillgodoses och upprätthålls, både som samhällsbärande språk och individuellt för eleverna på skolan.”

Språkförsvaret menar också att svenskundervisningen måste stärkas som en följd av den generella nedgången i ordförståelse och språkförmåga bland elever som konstaterats.

”I gymnasieskolan skall två betyg sättas i svenska, nämligen i muntlig / skriftlig framställning och litteraturkunskap, för att markera ämnets karaktär av bildningsämne och svenskans ställning som det gemensamma språket för landet.”

Sammanfattningsvis menar vi: Elever i svensk skola får inte skolas in i ett annat gemensamt språk före svenskan, vare sig det är engelska eller något annat, så att dessa riskerar en svag svenska. Detta måste uppmärksammas och regleras i skolan betydligt mer än i dagens vaga förordningar. Mycket tydligare krav på språkplaner för skolor med förstärkt engelska måste krävas och följas upp. Utbildningsministern måste ta initiativ och Utbildningsutskottet arbeta fram skärpta formuleringar i berörda förordningar, för att svenskan skall leva vidare hos unga på en samhällsbärande, avancerad nivå.

Språkförsvarets styrelse önskar ett möte med Utbildningsministern, där vi kan få vidareutveckla vår oro för svenskans ställning i svensk skola, och som gemensamt samhällsbärande språk.

Språkförsvarets styrelse gm

ordförande Per-Åke Lindblom, Spånga kyrkväg 616, 163 62 Spånga, Tel: 08 - 760 23 02

www.språkförsvaret.se

Arne Rubensson, Årsta                                                  Kajsa Pehrsson, Huddinge                      

Olle Käll, Gävle                                                             Christer Jansson, Hässelby                     

Christina Johansson, Stockholm                                   Per-Owe Albinsson, Täby 

Lars Fredriksson, Åkersberga

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

(Denna artikel publicerades på DN Åsikt den 17 april)

Forskning visar att elever som till stor del undervisats på engelska blir sämre i svenska. Språklagen måste skärpas och skollagen stramas upp, skriver Per-Owe Albinsson och ytterligare 36 medlemmar i organisationen Språkförsvaret.

Vi som undertecknar denna text ser med irritation och oro på hur det tummas allt mer på det mest sammanhållande kitt vi har i detta land – vårt svenska språk. 

Så kallade internationella (läs: engelskspråkiga) skolor tillåts i dagsläget att skjuta upp som svampar ur jorden, trots att vi har en språklag från 2009 som anger att svenska är samhällets gemensamma huvudspråk och att det ska kunna användas inom alla samhällsområden. 

Forskning visar att elever som har undervisats till stor del på engelska blir sämre i svenska och bara något bättre i engelska. Denna typ av skolverksamhet kan omöjligen vara vad våra skattepengar ska användas till.

Inget annat land har ett lika oreglerat system vad gäller utbildning på främmande språk som Sverige. Detta misstag måste snarast rättas till. Svenska måste vara huvudspråk i skolan om vårt språk ska kunna förbli samhällsbärande på sikt. 

Problemet med engelskans frammarsch sipprar allt längre ner i åldrarna och det finns numera gott om engelskspråkiga förskolor.

Inom andra samhällsområden som högre utbildning, företagsverksamhet, reklam, film och musik är svenskan hårt pressad av engelskan sedan länge. 

Det går snart inte att ringa ett telefonsamtal utan att mötas av ”for English, press five”, eller besöka en hemsida där det finns en flagga som markerar att man kan välja engelska i stället för svenska. Det har blivit alldeles för enkelt att klara sig utan svenska.

Språklagen måste skärpas och även förses med kraftfulla sanktionsmöjligheter. Görs inte detta kommer den att fortsätta att vara vad den i mångt och mycket är i dagsläget – en papperstiger. 

Skollagen måste också stramas upp så att det säkerställs att en klar majoritet av undervisningstiden i skolan sker på svenska. Det är trist att detta ens ska behöva påpekas.

Vad vill vi med vårt språk och vad blir kvar av svenskan om vi hela tiden är så tillmötesgående mot engelskan? Enligt vår mening måste alla hjälpas åt när det gäller att slå vakt om och stärka det svenska språket inför framtiden.

Här har politikerna ett tungt ansvar och statsminister Stefan Löfven, i egenskap av innehavare av landets högsta politiska ämbete, måste tillsammans med sina ministrar föregå med gott exempel. 

Med detta menar vi att det ska talas svenska i officiella sammanhang, såväl utomlands som inom EU-samarbetet. I dag väljer många politiker att tala engelska fast de har rätt att tala svenska, ibland till och med på hemmaplan. Politikerna bör utnyttja de tolkar som erbjuds i EU och visa stolthet över att representera sitt land och sitt språk.

Dessutom borde samtliga officiella företeelser som sker på svensk mark ha officiella svenska namn. Det ser mycket illa ut att exempelvis en militärövning officiellt benämns ”Northern Wind”.

Frågan om språkets ställning är också en integrationsfråga. Hur ska vi kunna förvänta oss att invandrare känner sig motiverade till att lära sig svenska om vi själva tummar på språket i allt högre grad?

Anders Bodén, civilingenjör, Ann-Kristin Pivén, pedagog, Bengt Lidal, före detta departementsråd, Björn I Ohlson, företagsledare, Bo Alvberger, redaktör, Britt-Louise Håkansson, musiker, Cecilia Rydbeck, konferenstolk, C-G Pernbring, adjunkt, Christer Gustafsson, produktchef, Christina Johansson, lärare och bibliotekarie, Daniel Jacobson, universitetsadjunkt i svenska, Ebbe Schön, folklivsforskare, Fredrik Vrang, översättare och utbildare, Fredrik Wennström, lantmätare, Göran Bergqvist, byggnadsingenjör, Göran C-O Claesson, författare, Göran Svensson, civilingenjör, Hillo Nordström, auktoriserad Stockholmsguide, Håkan Söderberg, lärare, Inga Johansson, pensionär, Jonas Borelius, it-konsult, Jörgen Wik, officer och svensklärare, Kerstin Bergstedt, språklärare, Kjell Nilsson, hembygdskonsultent, Lars Fredriksson, civilingenjör och uppfinnare, Lars Göran Asmundsson, civilekonom, Lennart Haajanen, före detta direktör, Margareta Grogarn, gymnasielärare i svenska och psykoterapeut, Martin Andersson, programmerare, Michael Bach Ipsen, språkvetare, Mikael Gaunitz, konstnär, Olle Käll, adjunkt/lärare, Per-Owe Albinsson, kommunanställd, Stig Engzell, journalist, Tove Frisch, filosofie doktor, Ulf Parde, skattehandläggare, och Ulf Varnefalk, samtliga medlemmar i Språkförsvaret.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

I en artikel i ”University World News” diskuterar  Philip G Altbach Kinas betydelse för den globala högre utbildningen. Han skriver inledningsvis:

”Universitet i stora länder har gjort sig beroende av kinesiska studenter för deras allt viktigare rekrytering av internationella studenter – och är i viss mån beroende av dessa studenter för att balansera budgetar och, i vissa fall, fylla tomma platser.

Ett betydande antal forskare, som är nödvändiga för att bemanna forskningslaboratorier och ibland delta i undervisning, kommer också från Kina.

Kinas roll för den globala högre utbildningen är av olika anledningar på väg att förändras betydligt – med konsekvenser för resten av världen.

En tredjedel av de 1,1 miljoner internationella studenterna i USA är från Kina. Liknande andelar finns i sådana stora mottagarländer som Australien (38 %) och Storbritannien (41% av studenterna utanför EU). Detta har skapat en ohållbar situation av ömsesidigt beroende. ”

Altbach förutspår att antalet kinesiska studenter, som söker sig utomlands för studier i framtiden, kommer att minska av olika orsaker, medan antalet utländska studenter i Kina kommer att öka. Dock är det inte säkert att det kommer att ske en kraftig ökning av dessa i Kina.

Observatör

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)