(Denna artikel publicerades ursprungligen den 26 december 2007 i nätdagboken. Eftersom valet till EU-parlamentet äger rum snart –  den 26 maj – och artikeln dessutom refereras i en tidigare omnämnd uppsats i denna nätdagbok kan en återpublicering ha ett visst intresse.)

I Frankfurter Allgemeine Zeitung  den 19/11 2007 intervjuas Angela Wicharz-Lindner, som har arbetat mer än 20 år vid Europaparlamentet översättningsverksamhet. I slutet av intervjun berör hon engelskans expansion inom EU-organen:

”Under årtionden dominerade det franska språket i Europeiska Unionen. Dock ersattes det inte av den hett omdiskuterade språkmångfalden utan av en benägenhet att använda sig av engelska, vilken började med skandinavernas intåg och fortsatte med östutvidgningen: ’Engelska är lingua franca för dessa stater.’ 55 procent av alla utgångstexter, som översättarna erhåller, har avfattats på engelska. Ledamöter ger sig i kast med dålig engelska, förmodar Wicharz-Lindner, för att profilera sig som världsvana. Resultaten leder ofta till att översättarna förtvivlar. ’Ofta är det rena gissningsleken’, säger Wicharz-Lindner. Hon skulle hellre föredra att en spanjor använder – och då korrekt – sitt modersmål.”

EU förordar på pappret mångspråkighet: alla språk är likställda, men vissa språk är mer likställda än andra, d v s engelska, franska och tyska, som fungerar som arbetsspråk. Av dessa tre har tyskan mer eller mindre slagits ut. Wicharz-Lindner pekar på att Danmark, Sverige och Finlands inträde i EU liksom de forna öststaternas i praktiken har understött engelskans expansion inom EU, eftersom dessa stater använder sig av engelska som lingua franca. Det är naturligtvis inte fråga om någon konspiration från dessa staters sida utan en kombination av både medvetna och omedvetna ställningstaganden. Det fanns språkvetare i Norden, som redan 1991 varnade för t.ex danskans och svenskans framtida ställning i EU (se vidare denna artikel). Varken Danmark eller Sverige hade någon genomarbetad språkpolitik, fr a med avseende på respektive språks status, och än mindre i förhållande till EU. Finland hade i och för sig en språklag, men den reglerade i första hand förhållandet mellan finskan och svenskan, inte de båda språkens relation till språksituationen i EU. Mentaliteten hos företrädare för det danska, svenska och finländska politiska etablissemanget har naturligtvis haft stor betydelse. Om man tror sig behärska engelska nästan lika bra som sitt eget modersmål, och inte har ett medvetet språkligt förhållningssätt, tenderar man att överge sitt eget modersmål i s k internationella sammanhang, trots att EU har världens mest utvecklade tolk- och översättningsverksamhet.

Tyskarna har dock själva medverkat till att försvaga tyskans ställning i EU. När förbundspresidenten Norbert Lammert intervjuades i Westdeutsche Zeitung  den 14/4 pekade han på den flathet, som tyskarna hade visat genom att i allt större utsträckning avstå från att använda tyska som arbetsspråk i EU, trots att det finns ett beslut av EU-kommissionen att tyska tillsammans med franska och engelska är EU:s arbetsspråk.

Per-Åke Lindblom

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)  

(Nedanstående text är hämtad från Celestine Comtois uppsats Språkval i Europaparlamentet En komparativ studie av de nordiska parlamentarikernas språkbruk från 2016)

Tolkning och översättning är en avgörande faktor i Europaparlamentets maskineri. Varje land tilldelas en ”pott” för tolkning. Endast 10 % av beloppet användes 2005 av Sverige, resten gick till största delen tillbaka till EU. Parkvall (2009:101) skriver om Sverige att ”[d]en politiska sfären är på hemmaplan tämligen enspråkigt svensk, men inom EU, dit en del av den politiska beslutsprocessen som bekant flyttat, sker numera arbetet i första hand på engelska”.

De nordiska länderna verkar, med Storbritannien, Irland och Malta vara de som mest begagnar engelska i parlamentet. På samma sätt beskriver flera EU-tolkar och borgerliga representanter från kulturutskottet situationen i en artikel i Göteborgs-Posten i december 2005: ”Inget annat medlemsland i EU begär tillnärmelsevis så lite tolkning som Sverige. För att ta exemplen [...] Finland beställer 35 procent mer tolkning än Sverige, Danmark tre gånger så mycket”. Trenden tycks dock ha vänt på senare år: 2008använde”Sverige [...] tolkning sex gånger oftare än Danmark”, rapporterar Phillipson 2009 i en debatt kring frågan ”Er dansk reelt et truet sprog?”.

Det händer inte sällan att EU-politikerna som väljer att tala ett främmande språk överskattar sin förmåga i det språket, vilket kan leda till missförstånd för åhörarna och när talet ska simul-tantolkas. Tolkar i EU-systemet har framfört oro över hur lite danska språket används vid sammanträden i EU. De hävdar att danskarna oftast tror att de talar utmärkt engelska, vilket tolkarna menar inte stämmer. Enligt dem är danskarna inte lika duktiga på engelska som på sitt modersmål. Det händer att de gör grammatiska fel eller använder fel ord. Att vissa vägrar dra nytta av möjligheten till tolkning tycks också leda till en dålig prestation från tolkarna, eftersom de föredrar att lära sig ett annat mer använt språk och tränar sig mindre på danska (Phillipson 2003:134). Att undvika danska gör då att språket hotas i EU, eftersom utländska tolkar så småningom inte kommer att lära sig danska.

Liknande synpunkter har framförts vad gäller de svenska parlamentarikerna. Angela Wicharz-Lindner som har arbetat med översättning mer än 20 år i Europaparlamentet intervjuades 2007 av Språkförsvaret om engelskans ställning inom EU. Hon konstaterade att skandinavernas intåg i EU ”har understött engelskans expansion inom EU, eftersom dessa stater använder sig av engelska som lingua franca”. Enligt henne ligger problemet inte bara i att de nordiska EU-företrädarna använder engelska i plenum, utan att de som gör det inte behärskar språket tillräckligt bra, vilket ofta leder till en ”gissningslek”  för tolkar och översättare. Hon tillägger också att när man tror sig kunna engelska nästan lika bra som sitt modersmål, har man en viss tendens att lämna sitt eget språk obeaktat i internationella sammanhang, trots att EU har världens mest utvecklade tolkverksamhet.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Halleluja!

Svensk media har fått ögonen för något annat än svensk eller anglosaxisk film.

Mer av den varan tack!

Uppmärksam

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

I en recension i dagens Svenska Dagbladet berättar Anders Q Björkman att tv-tjänsten C More har valt bort titeln ”Moment 22” i Sverige, när de återigen har filmat Joseph Hellers roman med samma namn, denna gång i sex separata avsnitt. Han skriver:

”Med tanke på att begreppet är så inarbetat i det svenska språket är det förvånande att tv-tjänsten C More väljer bort frasen/titeln när man i Sverige lanserar en ny tv-serie som bygger på Hellers klassiska roman. Även på den svenska marknaden används den engelska originaltiteln ’Catch-22’.

Nå, kanske är också detta ett uttryck för tillvarons absurditet.”

(Dennas nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Den 3 april höll statsminister Stefan Löfven ett tal på engelska i EU-parlamentet. Detta föranledde en medlem i Språkförsvaret att skicka en fråga en vecka senare till Regeringskansliet:

”För cirka en vecka sedan höll statsministern tal inför EU-parlamentet. Varför höll han talet på engelska och inte på svenska? Finns det en översättning till svenska?”

Nyligen fick frågeställaren ett svar från Stina Garefelt, på Regeringskansliets kommunikationsenhet, som kommunicerade följande:

”Statsministern talade engelska eftersom det är fler i Europaparlamentet som förstår engelska än svenska. Så han använde engelska av ren artighet. Talet skrevs direkt på engelska så det finns tyvärr ingen översättning till svenska.” 

Svaret är i all sin korthet mycket intressant.

För det första – känner inte Regeringskansliet till att EU har ett mycket välutvecklat simultantolkningssystem? Detta har just utvecklats för att parlamentsledamöter och andra ska kunna använda sina modersmål i EU:s verksamhet. Är Regeringskansliet emot detta system?

För det andra tycks Regeringskansliet tro att om en svensk regeringsföreträdare talar engelska i EU-parlamentet, så behövs inte längre någon tolkning. Men alla anföranden i plenum tolkas automatiskt till alla officiella EU-språk. Det betyder att Löfvens anförande också tolkades till svenska. Varför skulle ledamöter, särskilt de som var ovana vid Löfvens brytning eller vars hörförståelse av engelska är bristfällig, föredra att lyssna på hans engelska i stället för att sätta på sig hörlurarna och lyssna på en tolkning till sina egna modersmål? Det går heller inte att utesluta att vissa svenska ledamöter föredrog att lyssna på en tolkning till svenska.

För det tredje – mot vem riktades denna artighet egentligen? Tolkarna? De var ändå i full verksamhet. Mot dem som har engelska som modersmål (d.v.s. ledamöter från Storbritannien, Irland och Malta)? Men de är i minoritet i EU-parlamentet. Alla andra kunde lyssna på en tolkning. Vad hade detta med artighet att göra? Det är naturligtvis sant att fler ledamöter i EU-parlamentet förstår engelska än svenska. Detta argument är bara relevant om det hade saknats tolkningsmöjligheter. Menar Regeringskansliet att de regeringsföreträdare och parlamentsledamöter som föredrar att hålla anföranden på sina egna modersmål är oartiga? Det är tvärtom både en möjlighet och rättighet. Man uttrycker sig bäst på sitt modersmål och dessutom utan brytning. EU:s konferenstolkar föredrar också att tolka från ledamöternas modersmål framför att tolka anföranden på engelska av andraspråkstalare av lätt förstådda skäl.

För det fjärde: Sveriges riksdag antog enhälligt 2009 en språklag, vilken stadgar:

”13 § Svenska är Sveriges officiella språk i internationella sammanhang. Svenskans ställning som officiellt språk i Europeiska unionen ska värnas.”

På vilket sätt värnas svenskan i EU genom att den inte används? Är detta någon slags avancerad tyst diplomati?

Sist och slutligen: Det finns alltså ingen översättning av talet till svenska. Även på denna punkt bryter Regeringskansliet mot språklagen:

”5 § Som huvudspråk är svenskan samhällets gemensamma språk, som alla som är bosatta i Sverige ska ha tillgång till (min fetstil) och som ska kunna användas inom alla samhällsområden.”

Om Löfvens tal bara finns på engelska, så är det fullständigt uppenbart att svenska medborgare inte har tillgång till det – på svenska. Är inte det ganska oartigt?

Per-Åke Lindblom

(Texten publicerades under delvis annan rubrik på Alba.nu den 15/5 2019)

(Denna nätdagbok ä knuten till nätverket Språkförsvaret)

… se denna nyhetsartikel. Jag är föga förvånad. Björkman har under sin tid som ansvarig anglifierat den svenska Melodifestivalen totalt.

Också språkförsvarare 

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Misshumasshu, en förträfflig (säjs det) restaurang i Sveriges huvudstad, i Birger Jarlspassagen, med ovanstående namn har menyn enbart på engelska – ett förfärligt ofog. Bortsett från förringandet av svenska språket i Stockholms centrum, kan man undra om svenskar i gemen vet vad t ex ”sole” och ”razor clams” är för någonting. Enligt hörsägen lär det finnas flera andra restauranger runt Stureplan som har menyn enbart på engelska. Om man vill stoltsera på utrikiska med ”haute cuisine” kan man hellre ha en text på matspråket framför alla andra, franska, under den självklara på svenska. Jag har inte besökt något av dessa språkvidriga ställen men skulle självklart påpeka ofoget för hovmästaren om jag någonsin skulle sätta min fot på dessa ställen.

 Vi kan naturligtvis inte agera som språkpoliser och självsvåldigt beivra avsteg från svenska språket på restauranger (eller andra publika ställen), men vi kan privat annonsera vårt missnöje på alla svenskspråkiga människors vägnar.

Lars Nordberg

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

(Texten är en mejlväxling - se föregående sådan)

Magnus Hansson 

Till: Språkförsvaret

14 maj vid 13:19

Hej och tack för svar. 

Så den svenska inställningen är att alla som inte talar engelska i EU är oartiga? 

Även om många förstod talet utan simultantolkning var det säkert ganska många som inte gjorde det och satt och lyssnade på översättningen i sina hörlurar. Är den svenska inställningen att man ska upphöra med den simultantolkningstjänst som finns i EU, eftersom den möjliggör ett oartigt beteende hos talarna? Blir de svenska EU-parlamentarikerna illa berörda när andra länders talare är oartiga och talar andra språk än engelska? Till exempel om en finländare talar på finska, (eller för den delen - på svenska?!)

Det börjar bli ett mönster med svenska ministrar som håller tal här och där på främmande språk, även i Sverige. Jag undrar hur detta står i överensstämmelse med den nya språklagen?

Jag ser fram emot ett snabbare svar den här gången.

Magnus Hansson

Hej igen Magnus

Tack för ditt mejl. För att svara på hur svenska politikers val att hålla tal på främmande språk är förenligt med språklagen redogör jag här kort för lagen och dess förarbeten, som ger information om olika överväganden som gjorts och om hur lagen var tänkt att tolkas och tillämpas.

Språklagen (2009:600) slår fast att svenska är Sveriges officiella språk i internationella sammanhang och att svenskans ställning som officiellt språk i Europeiska unionen ska värnas. Den innehåller inget krav på att den som företräder Sverige i EU ska tala svenska.

Utredningen (SOU 2008:26) som föregick språklagen föreslog en bestämmelse om att den som företräder Sverige i EU ska använda svenska i sammanhang där tolkning erbjuds, om det inte av särskilda skäl är lämpligare att använda ett annat språk.

I sitt lagförslag (prop. 2008/09:153) ansåg dåvarande regeringen det inte motiverat att ställa upp ett generellt krav att den som företräder Sverige i EU ska använda svenska, utan utrymme lämnades att anpassa val av språk efter situation och företrädare. Se särskilt sida 36-39: www.regeringen.se/49bb92/contentassets/ed1a8510375d47af971a2330cf66aa4e/sprak-for-alla---forslag-till-spraklag-prop.-200809153.  

Sveriges inställning är fortsatt att svenskans ställning som officiellt EU-språk ska värnas. Möjligheten till tolkning och översättning tillmäts stor betydelse i Sveriges strävan efter större öppenhet och djupare demokratisk förankring av EU-samarbetet.

Med vänlig hälsning

Stina Garefelt

Regeringskansliets kommunikationsenhet

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)