I artikeln "Assimilation sker spontant" den 5/7 i Göteborgs-Posten skrev Thomas Gür bland annat:

"Ty så är det svenska språket beskaffat att vi på svenska vad gäller förhållanden i Finland med två olika ord kan skilja på vad som är etniskt (”finskt”) och vad som är nationellt (”finländskt”). Sålunda är Väinö Linna en finsk (finskspråkig) författare och Edith Södergran en finlandssvensk (svenskspråkig) sådan. Tillsammans är de bägge finländska författare. Samma egenskap i det svenska språket att skilja mellan etnicitet och nation gäller också till exempel förhållanden i Estland (ester och estlandssvenskar blir tillsammans estländare).

Men eftersom Sverige historiskt i sitt hjärtland varit så starkt etniskt homogent, har inte behovet att skilja på svenskar i etniskt eller nationellt hänseende inom rikets gränser, behövt reflekteras i det svenska språket. Kanske inte förrän nu.

När vi sålunda säger eller skriver om en person att denna är ”svensk”, syftar vi på såväl antingen/eller som också på kombinationer av a) en etnisk svensk (som alltså också kan omfatta svenska minoriteter i andra stater som till exempel Finland eller Estland), b) en person som är medborgare i Konungariket Sverige utan att nödvändigtvis vara etnisk svensk eller c) en person som är en del av den svenska nationella gemenskapen, som inte ens behöver vare sig vara etnisk svensk eller medborgare i Sverige.

Det är givetvis få personer som uppfyller det sista rekvisitet, alltså vare sig etnisk svensk eller medborgare i Sverige men en del av det nationellt svenska, men existensen över en sådan delmängd av personer kan vara värd att reflektera över, när vi benar upp vilka olika kategorier som man försöker beskriva med begreppet ”svensk”, för att bättre begripa vad det är för svenskhet som invandrare assimileras i.

Cornelis Vreeswijk är mitt favoritexempel på denna tredje grupp av personer som utan att vara etniska svenskar eller medborgare i Sverige (vi säger typiskt nog ”svensk medborgare”), är en del av den svenska nationen. Jag skriver ”är” och inte ”var” eftersom oaktat att Vreeswijk gick bort för mer än 30 år sedan, är han genom sin gärning fortfarande en levande del av vår gemensamma nationella kultur. Poängen med att framhålla att Vreeswijk aldrig blev svensk medborgare, är att understryka att tillhörighet i den nationella gemenskapen både är något annat och mer än bara det juridiska medborgarskapet."

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

”Språkfrågor intresserar och engagerar många, och ofta upplevs det som en försämring när språket förändras. Så behöver det inte vara, konstaterar David Håkansson.   – Svenskan har alltid varit utsatt för förändringar och det är ju hel...

Baden-Württembergs ministerpresident Winfried Kretschmann anser att det är överflödigt att lära sig ett andra främmande språk. Han har själv varit lärare, men ser inga fördelar: "Om mobiltelefoner kan översätta samtal till nästan alla språk i världen...

Hej!   På Sveriges Radios webbplats  står följande:   "Upptäckten är över 2000 år gamla och ovanligt välbevarade trots det vulkanutbrottet Vesuvius som lämnade staden i aska".   Men på dessa få ord finns flera grammatikfel och ett sakfel:...

Söndagens svenskspråkiga sång och dikt 2024-04-14   Söndagens svenskspråkiga sång   Sara Eng - Trollkarlen från Indialand    Söndagens svenskspråkiga dikt   Den norske viking som grundade Limerick säkert samma dag, samma timme fick...

      Och denna "verksamhet", som också förstör elevernas kunnskaper i samt känsla för att vilja använda det svenska språket, betalar samtliga svenska skattebetalare för via skatten (skolpengen).   Enligt den svenska språklagen från 2009 ...