Alla inlägg den 23 juni 2021

Av Nätverket Språkförsvaret - Onsdag 23 juni 14:29

Programmet Språket skriver:


"I säsongens sista avsnitt tar vi fram rödpennan, rättar klassiska språkfel och analyserar återkommande språkriktighetsfrågor.


Veckans språkfrågor 

 

Heter det 'de är större än oss' eller 'de är större än vi'?

'Hon ska sälja hennes väska.' Har fler börjat blanda ihop possessiva och reflexiva pronomen? Och kan det leda till missförstånd?

Vad har hänt med var och vart?

Varför säger en del 'jag hjälper han' istället för 'jag hjälper honom'?

Vilka regler gäller för användningen av innan och före?


Språkvetare Ylva Byrmanuniversitetsadjunkt i svenska språket vid Göteborgs universitet. Programledare Emmy Rasper.”


(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Av Nätverket Språkförsvaret - Onsdag 23 juni 12:00

(Texten har översatts från Verein  Deutsche Spraches Infobrief den 20/6 2021)

Påven Franciskus från Argentina skrev ett brev till kardinal Marx från München på sitt modersmål spanska. I det avvisade han Marx avgångsbegäran. Kurian översatte texten till tyska för den tyske kardinalen. Denna form av korrespondens har varit ovanlig, eftersom latin fortfarande är den katolska kyrkans officiella språk. Tydligen ville Franciskus ge sitt skrivande en mycket personlig karaktär. Det passar med vår förståelse av modersmålet och dess historia.

Ordet är modellerat på medeltidslatinets lingua materna, en av den tidens många översättningslån. Ordets prägel antyder att det uttrycker kontrasten till latinet, mellan särskilt det muntligt använda språket och latinet. Det första folkspråkliga belägget är lågtyskans modersprake (1424); Luther särskriver inledningsvis det som mutter sprach, från vilket man fortfarande kan känna igen den föregående attributiva genitivus auctoris. Detta blev senare avgörande för det sammansatta ordet.

Betydelsen av ordet kan omformuleras som ”det språk som modern lär sig”. Hänsyftningen till det nära bandet mellan mor och barn utgör ordets emotionella karaktärsdrag. Dudenförlagets universalordbok definierar det mer detaljerat: ”Språk som en person lär sig (och främst genom språkanvändning) som barn (av föräldrar)”. I dag uppfattas modersmålet också som ett kodifierat och kultiverat nationellt språk. Alla medlemsstater fäster stor vikt vid deras erkännande i Europeiska unionens korrespondens. I ett omfattande översättningsarbete översätts alla viktiga texter till medlemmarnas 25 officiella språk.

Även vid internationella möten, till exempel G7, översätts det flitigt. Ingen deltagare förväntas uteslutande använda ett främmande språk. Sedan introduktionen av simultanöversättning vid Nürnbergrättegångarna har samtidig överföring via hörlurar varit vanligt. Och hur kommunicerar fru Merkel med Putin? Båda talar ryska eller tyska som andraspråk. Visst, som regel använder de inte sina andraspråk utan översättaren tolkar, och de använder fördelen med receptiv kompetens på ryska eller tyska för att tänka på svaret.

Översättningens extraordinära betydelse visar att modersmål är oumbärliga även i en globaliserad värld. Modersmålet, dvs. varje persons första språk, är det enda språket där varje person är hemma, tack vare tidigt språkförvärv och lång språklig socialisering. Det är det enda språket som de flesta modersmålstalare behärskar eller åtminstone förstår det stora utbudet av dess munarter. Och det är det enda språket de kan hantera kreativt. Det är av grundläggande betydelse för varje människa. Men det motsatta är också sant: varje modersmål lever tack vare sina talares engagemang, från dess användning i alla situationer. Om de vänder sig bort från modersmålet,  kommer det att gå under.

Horst Haider Munske

 

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Av Nätverket Språkförsvaret - Onsdag 23 juni 08:00

I en artikel, ”Vad hände med svenskan i EU?”, av Björn Melander i Språkpolitikbloggen den 16/6 2021, granskar han utvecklingen av svenskans ställning i EU. Man får lätt det intrycket av artikeln att svenskans ställning har självreglerats till det bättre.  Tvärtom har det hela tiden varit nödvändigt att bevaka svenskans ställning i EU; detta har både skett genom språkmedvetna svenskar inom EU-apparaten och genom externa krafter som Språkförsvaret. Språkförsvarets enkät till kandidaterna inför valet till EU-parlamentet 2009 är ett sådant exempel. Året därefter bad språkmedvetna svenskar inom EU-apparaten oss att bearbeta den svenska regeringen för att förhindra att det skedde besparingar i den svenska översättningspotten – se ”Brev till EU-minstern/EU-nämnden om sparåtgärder beträffande svensk tolkning i EU” den 12/10 2010 i denna sektion. Nedanstående artikel ger en vink om de svenska regeringarnas historiskt sett principlösa förhållningssätt till svenskans ställning i EU.

 

Svenska språket devalveras i EU


Hur kommer det sig att svenskan fått en jämförelsevis så svag ställning i EU? Både länder som blev medlemmar samtidigt som Sverige (Finland och Österrike), och länder som blivit medlemmar betydligt senare (som t.ex Polen, Lettland, Tjeckien och Rumänien), har hävdat sina nationella språk betydligt mer kraftfullt än Sverige.


Under 80-talet fanns en annan inställning i Sverige till flerspråkighet och insikt i att ett land behöver sitt språk - och flera andra språk. Dåvarande statsministern Olof Palme behärskade själv flera språk, som franska, ryska och spanska utöver engelska. I början av 90-talet svängde emellertid inställningen; nu var det inte lika viktigt längre att värna om det egna språket och flerspråkighet.


Denna eftergivna inställning till det egna modersmålet i EU går som en röd tråd ända från början av de svenska EU-förhandlingarna. I en intervju i tidningen Arbetet den 28 juli 1991, uttrycker pressrådet, Christian Andersson, vid den svenska EG-delegationen i Bryssel, tvivel på att svenskan faktiskt kan bli ett officiellt EG-språk, även om Sverige blir medlem. ”Svenskan blir nog aldrig ett EG-språk.” Men då som nu gällde principen att alla länder som blir medlemmar i EU avgör vilket eller vilka av landets språk de vill ska bli officiella EU-språk. Detta betyder också att en kandidatstat kan avstå från att föreslå sitt eller sina officiella språk som officiella EU-språk. Några förhandlingsduster behöver inte utkämpas för den sakens skull.


Sture Allén uppmärksammade i en artikel, ”Varar svenskans värde”, i SvD senare under året inte bara pressrådets uttalande utan även uttalanden från Carl Bildt och Ulf Dinkelspiel. Han drog slutsatsen att ”man tycks inrikta sig på att svenskan skall bli ett tredje rangens språk (inom EG – vår anm.) eller ett helt ranglöst”.  Det nordiska språkmötet på Island i augusti 1991 riktade också en uppmaning till den svenska regeringen att under inga omständigheter frångå principen att alla EG-medlemmars nationella språk skulle vara likaberättigade. Denna framställan följdes sedan upp av ett brev från Svenska språknämnden till den dåvarande EG-ministern, Ulf Dinkelspiel, som svarade att ”det (är) vår självklara utgångspunkt att svenska språket skall ges samma ställning som övriga nationella språk i EG.”


Det bästa sättet att försvara sitt språk är att använda det. Ulf Dinkelspiel har bekräftat att den svenska EG-delegationens förhandlingar 1991 – 1994 normalt skedde på engelska. Enligt en vanligtvis initierad källa i EU är Sverige det enda ansökarland, som inte har bedrivit förhandlingarna på sitt eget huvudspråk.


I samma artikel tar Sture Allén upp distinktionen mellan formella arbetsspråk (läs de officiella språken) och reella arbetsspråk (de språk som utkasten till de viktigaste dokumenten skrivs på). 1970 var franska (60 %) och tyska (40 %) de reella arbetsspråken; år 2000 skrevs 55 % av dessa dokument på engelska, 33 % på franska, 4 % på tyska och 8 % på övriga språk. När det gäller översatta dokument till olika språk svarade t.ex franskan och tyskan för 13 % vardera, engelskan för 11 %, medan danska, svenska och finska placerade sig i botten med 7 % vardera. 


Sverige har också varit drivande i att försöka reducera kostnaderna för tolkning inom EU. Enligt UD-tjänstemannen Axel Moberg i en artikel i Språkvård nr 2/2003 hade Sverige verkat för ett betalsystem, som innebar att varje land skulle ange i vilka fall man önskade tolkning till sitt språk, eller bara från det, och i så fall skulle också landet betala för det. I maj 2004 infördes detta system för tolkning i Europeiska rådets arbetsgrupper. Tidigare betalades all tolkning direkt ur EU:s budget – nu tilldelades varje land i stället en pott för tolkning. Fram till maj 2005 använde Sverige bara 10 procent av denna pott. En del av det som Sverige ”sparade” kunde i stället användas till resor - resten gick tillbaka till EU. I en artikel i Göteborgs-Posten den 6/12 2005 skrev ett antal konferenstolkar och borgerliga riksdagsmän från kulturutskottet att inget medlemsland begärde så lite tolkning som Sverige ” … Finland beställer 35 procent mer tolkning än Sverige, Danmark tre gånger så mycket, och Grekland och Portugal nästan fem gånger så mycket.”


Det finns alltså en språklig hierarki inom EU och Sverige har självt valt att placera sig  nederst i denna hierarki. 



Självklart uttrycker man sig bäst på sitt modersmål. De svenska företrädare i EU som använder engelska på möten, där tolkning förekommer, kommer ändå att tolkas till de flesta andra språk De företrädare som väljer att avstå från tolkning från engelska till svenska, när viktiga direktiv och förordningar diskuteras, måste vara hundraprocentigt säkra på att deras hörförståelse är densamma som på svenska. Inget annat land inom EU har sålt ut sitt språk på samma sätt som Sverige har gjort. Detta har skett trots Sverige har lagt ner både mycket pengar och energi på att utbilda konferenstolkar.


På ett ställe i den socialdemokratiska regeringens proposition ”Bästa språket” från 2005 heter det ”att utgångspunkterna för svensk språkpolitik bör (märk väl! – vår anm.) vara att svenska språket bevaras som ett samhällsbärande och komplett språk i Sverige och att det förblir ett officiellt språk i EU”. Varför påpekas egentligen att svenskan bör ”förbli” ett officiellt språk i EU? Denna skrivning är lika tvetydig som Sveriges praktiska språkpolitik i EU.


Ledande representanter för det officiella Sverige måste naturligtvis föregå med gott exempel i fråga om användningen av svenska i EU-sammanhang. Annars ”smittar” beteendet av sig på de svenska EU-tjänstemännen och EU-parlamentarikerna. Det finns tyvärr gott om exempel på dåliga föredömen. Hösten 2004 besökte Göran Persson president Chirac i Elysée-palatset och föreslog att samtalen skulle ske på engelska. Chirac satte dock p för detta genom att bestämma att samtalen skulle föras på svenska respektive franska. 2006 var Anders Borg var  den ende finansminister som på sitt första möte för EU:s finansministrar inte talade sitt modersmål, utan engelska. Margot Wallström talar t.ex ofta engelska i plenum. En f.d EU-parlamentariker skriver om Wallström: ”Jag kan inte minnas någon annan kommissionär (utom kanske de danska och finska) som inte talar sitt eget språk i plenum.”


Med denna inställning från många av landets tunga makthavare, där svenskan ofta väljs bort till förmån för engelskan i EU-sammanhang, är det inte konstigt att synen på svenskans ställning i Sverige också är högst vacklande. Visserligen ändrade sig den förre kulturministern Leif Pagrotsky i fråga om en språklag och den nuvarande regeringen tillsatte en utredare med uppgift att utarbeta ett lagförslag för svenskan som officiellt språk i Sverige. Samtidigt tillsatte emellertid samma regering en chef för Högskoleverket, som anser att det är en naturnödvändighet att engelskan tränger ut svenskan helt från högskolan, och som inte ens beklagar det.


Det är dags att göra upp med den bristande tilltron till svenska språkets förmåga att hävda sig i längden, både på hemmaplan och i EU. Slå vakt om det svenska språket, upprätthåll den mellannordiska språkförståelsen, tillämpa mångspråkighet och öka kompetensen i flera främmande språk än engelska! Att satsa på ett enda främmande språk som engelskan är en kortsiktig och oklok strategi för Sveriges del. Då lägger man alla ägg i samma korg!


Olle Käll/Per-Åke Lindblom

 

Publicerad i FIB-Kulturfront  nr 12/2007


(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Presentation

Omröstning

Vilket är det lämpligaste ersättningsordet för ”hashtag”?
 Fyrkant
 Tagg
 Brädgård
 Fyrkantstagg
 Ämnestagg
 Gärdesgård (järsgård)
 Ämnesknagg
 Staket
 Kodruta
 Ämnesord
 Sågverk
 Flaggtagg
 Medietagg

Fråga mig

136 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
  1 2 3 4 5 6
7 8 9 10 11 12 13
14 15 16 17 18 19 20
21 22 23 24 25 26 27
28 29 30
<<< Juni 2021 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Säg hellre!

Irriteras du av ett onödigt engelskt lånord och kan föreslå ett ersättningsord?  Skicka det i så fall till ersattningsordet@sprakforsvaret.se.  Om granskningsgruppen tycker att det är ett bra ord, belönas du med "Svenskan - ett språk att äga, älska och ärva" och ordet förtecknas också i avdelningen "Säg hellre!"

Blogtoplist


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se