I en artikel ”Bisarrt när engelska ersätter det egna språket” (1)  i Svenska Dagbladet den 22/6 2021 berättar Mikael Parkvall om Rwandas byte av undervisningsspråk, från franska till engelska.

Han skriver:

”I dagarna är det ett kvartssekel sedan Rwanda drastiskt la om sin språkpolitik i kölvattnet av 1994 års folkmord.

Det östafrikanska landet är något mindre än Småland och har 12 miljoner invånare. Dessa brukar på oklara grunder indelas i två folkgrupper vilkas maktstrider kulminerade i just folkmordet. Det finns inga observerbara skillnader i termer av språk, religion eller sedvänjor. Faktum är att Rwanda är mycket udda i språkligt hänseende: det finns få länder i världen som är i stort sett enspråkiga, och ännu ovanligare är det i Afrika, men i Rwanda har så gott som alla just rwandiska som modersmål.”

Efter folkmordet 1994, som primärt drabbade tutsi och moderata hutu, tog Rwandiska Patriotiska Fronten makten genom ett inbördeskrig. En av konsekvenserna var att den nya regeringen drastiskt lade om språkpolitiken och ersatte franskan med engelskan. Detta var ett sätt att straffa Frankrike, som ansågs ha stött den tidigare hutu-regimen och därmed även folkmordet.

Parkvall skriver vidare:

”2008 blev engelska det enda tillåtna skolspråket. Tidigare hade rwandiska åtminstone använts på lägre nivåer, och först senare övergick man till franska. Nu slopades alltså elevernas eget språk helt. I ett nyhetsinslag förklarar en lärare fördelarna med att folk med bristande kunskaper i undervisningsspråket använder det för att undervisa de som inte kan det alls. Hon erkänner att det finns vissa problem, men de kan tydligen hanteras: ”Da probrems about language, but our colleagues... our anglophone colleagues, herp us about some vocabularies”. Man är tillfreds med slutresultatet och full av tillförsikt inför folkbildningens utveckling.

Förutom att den nuvarande diktatorn växte upp i ett samväldesland och att franskan förknippas med det gamla styret kan man utan att vara alltför konspirationsteoretisk tänka sig fler orsaker till sakernas nya tillstånd. Förr kom biståndet i första hand från Belgien och Frankrike. Det har nu sinat, men istället blev stöd från engelskspråkiga länder som USA, Storbritannien och Sverige viktiga inkomstkällor (Sveriges hjälp har dock skurits ner på senare år).”

Den rwandiska regimen har i fråga om undervisningsspråk hamnat ur askan i elden, när de t.o.m övergivit rwandiska som undervisningsspråk på lägre nivåer. Jag brukade följa Sociolingo´s Africa Blog (som inte längre uppdateras) och jag kommer ihåg en rapport om en tvärvetenskaplig undersökning om kunskaper i engelska i Afrika. Denna visade att skolelever i länder som använde engelska som undervisningsspråk från och med årskurs ett i grundskolan inte alls hade bättre kunskaper i engelska än elever i stater, där man åtminstone undervisade på något inhemskt språk de första skolåren, när de testades senare. Många afrikanska språkvetare menar också att det förhållande att de inhemska språken inte används, eller bara i begränsad omfattning, i ländernas skolsystem (söder om Sahara) har direkt menliga effekter för afrikanska barns kunskapsinhämtning och därmed även på kunskapssituationen i berörda länder överhuvudtaget.  När den tanzaniska regeringen en gång i tiden planerade att upphöja swahili som undervisningsspråk på universitetsnivå, tvärvände regeringen efter ett slag, förmodligen efter externa påtryckningar, trots att förberedelserna var långt gångna. Swahili talas av 50 – 100 miljoner som första eller andra språk beroende på olika beräkningsgrunder. Rwandiska (kinyarwanda) talas av minst 10 miljoner människor och är alltså lika stort som svenskan.

Observatör

1)     Artikeln ligger bakom en betalmur.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)