Nyligen anordnade bl.a Kulturkontakt Nord i Helsingfors och Finlands svenska folkting ett kombinerat fysiskt och webbseminarium om vikten av svenska i det finländska näringslivet. Svenskan har inte bara betydelse för handelsrelationerna till Sverige utan även för förbindelserna med Danmark, Norge och Island.

Du hittar seminariet här – det startar 20 minuter in i inspelningen.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

I början av det här året köpte jag ett par fodrade, svarta kängor i storlek 39 på Din Sko på Ringen på Södermalm i Stockholm. Jag hade haft på mig provkängan både i storlek 39 och i storlek 40. Tveklöst passade storlek 39 bäst. Sedan blev emellertid kängorna liggande oanvända hemma, eftersom vädret var sådant att de inte behövdes.

Den här decemberveckan har det emellertid kommit snö, så nu var det dags att plocka fram kängorna. Problemet var bara att jag inte fick ner fötterna i dem. Jag försökte först utan skoskaft och sedan med ett kort skoskaft men förgäves. Till sist hämtade jag ett jättelångt skoskaft, och med uppbådande av all min styrka lyckades jag pressa ner fötterna i kängorna. Fötterna var rejält inklämda, och mina stortår började genast värka. Jag hade på mig kängorna en hel lång dag. Det var mycket plågsamt. När jag kom hem var jag rädd att jag inte skulle få av mig tortyrredskapen, men det var tack och lov lättare att ta av sig kängorna än att ta på sig dem.

Nästa kväll gick jag till Din Sko för att höra om jag fick byta dem. Det fick jag inte. Dels var det bara 60 dagars bytesrätt, dels fanns inte modellen kvar. Däremot tipsade expediten mig att jag skulle kunna be en skomakare lästa, alltså vidga, dem om de var av läder.

Det var en sorglig upplevelse att befinna sig inne i skoaffären. Överallt överfölls jag av engelskspråkiga skyltar. De enda skyltar som stod på svenska var en med ordet ”Ingång” och en med ordet ”Utgång”. Skyltarna med ”Entrance” och ”Exit” ligger dock säkert i startgroparna och väntar på att knuffa undan de svenskspråkiga skyltarna. Jag frågade expediten varför skyltarna var på engelska. Det kunde han inte svara på. Han hänvisade till marknadsavdelningen. Min nästa fråga var om han inte stördes av all engelska. Det officiella språket i Sverige är ändock svenska. Svaret blev att han inte tänkte på engelskan.

Jag gick runt och fotograferade eländet medan jag ilsket muttrade för mig själv. En ung svenska ogillade att jag kommenterade skyltarna för mig själv. Hon for ut mot mig och fräste: ”Jag står inte ut med ditt tjat!” Därefter lämnade hon skobutiken skyndsamt. Jag funderade på om hon kunde ha gått på Internationella Engelska Skolan och/eller på Internationella Engelska Gymnasiet Södermalm.

Hur länge får ”Din Sko” heta ”Din Sko”, kan man fråga sig. Nästa steg, befarar jag, blir förmodligen namnbyte till ”Your Shoe”. Beklämmande! Rysligt beklämmande! 

Christina Johansson

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Nathan Schachar skriver idag (bakom betalmur) i Dagens Nyheter bland annat:

”2004, på ett svenskt kafé, sade den unga servitrisen ’yes’. Strax hörde jag ordet igen, och allt oftare. I mars 2018 var det nya ordets segertåg komplett, då en medlem av regeringen svarade ’yes’ på en reporters fråga. Det är sällan ett språk importerar så högfrekventa ord. När det sker är det uttryck för en långt framskriden kulturell underkastelse. Det turkiska ordet för ’nej’, hayir, är härlett ur det arabiska ordet för ’bra’. Kanske de artiga osmanerna, hellre än att kasta ett ’nej’ i ansiktet på motparten, vek undan med en eufemism. Turkarnas språk var i sekler sammanflätat med arabernas. Den ursäkten står inte vårt förfogande…

”Detta armod försvaras ibland med klyschor om att ’språk alltid förändras’. Att något sker är inget skäl för att det bör ske, varken i språket eller på gatan. Ingen högkultur kan vidmakthållas utan språklig precision och konstans. Svenskan är på väg att mista dessa egenskaper, utan synbar debatt eller ånger. Judarna gick över från hebreiska till arameiska på mindre än hundra år 600-500 f.Kr; palestinierna från arameiska till arabiska lika hastigt 1200 år senare. Antingen försvaras svenskan eller så försvinner den – som de flesta språk gör till slut.”

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Vi citerar från en artikel i Dagens Nyheter den 3/12:

”Svenska Akademiens ordbok, SAOB, riskerar att gå i graven.

Detta har väckt protester hos forskare, historiker och allmänt språkintresserade.

– Det vore väldigt olyckligt om den försvinner, säger Henrik Rosenkvist, professor i nordiska språk vid Göteborgs universitet.

Henrik Rosenkvist är en av de drygt tvåhundra medlemmarna i Facebook-gruppen ”Rädda SAOB”. Den startades tidigare i veckan efter att det blivit känt att Svenska Akademien överväger att strypa finansieringen till SAOB. Skälet är att arbetet till stor del har finansierats av intäkter från Post- och Inrikes Tidningar och den har stoppats.

Henrik Rosenkvist säger att det vore väldigt olyckligt om ordboken läggs ner.

– För oss som håller på med svenska och nordiska språk finns det ingen mer anlitad källa än SAOB. Den är oumbärlig. SAOB har en lång historia. Det första bandet, som består av bokstaven A, gavs ut i slutet av 1800-talet och nyligen publicerades de sista orden på V samt bokstäverna W, X, Y, Z och Å. Under 2023 ska de sista banden med Ä och Ö bli färdiga.”

Jag är helt överens om att det vore en skandal om SAOB försvann. Den är ytterst användbar, speciellt med tanke på de etymologiska hänvisningarna. Det vore också en skandal om svenska staten inte såg till att rädda SAOB.

Observatör

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Det är sorgligt med en minister som inte vet skillnaden mellan ”var” och ”vart”. Annika Strandhäll, nyutnämnd miljö- och klimatminister, skriver på twitter: ”Vart går gränsen?”. Detta är felaktig svenska. Det ska förstås heta ”Var går gränsen?”. ”Var” betecknar befintlighet och ”vart” riktning. Om Strandhäll hade skrivit ”Vart är vi på väg?” hade ”vart” fungerat. Man kan tänka sig t:et i ”vart” som en pil som är på väg någonstans. Svårare än så är det inte. 

Christina Johansson 

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Kommentar till artikeln Därför älskar vi allt som är brittiskt på film och i tv

Hur kan författaren av denna text vara så säker på att "svenskar älskar allt brittiskt"? Vad har vi för val när det ytterst sällan visas filmer från andra länder och även i för liten omfattning inhemsk produktion? Det är inköparna av film/tv som är anglofila inte tittarna, troligen för att de förstnämnda inte behärskar andra språk än engelska och därmed inte kan ta till sig information om icke-engelskspråkiga produktioner. 

Det görs naturligtvis alldeles utmärkt film och TV även i icke-engelskspråkiga länder. Personligen är jag spytrött på den anglosaxiska dominansen och blir glad av att få andra kulturella influenser.

Medlem

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)