Alla inlägg den 18 maj 2022

Sedan 1980-talet har det till och från förekommit uppmaningar om att svenskans pronomensystem skulle förändras, genom att talvarianten ”dom” skulle allmängöras i stället för det sedan 1500-talet standardiserade de- dem, samt att en rockad skulle göras så att ”de” skulle bli en neutral artikel för ”det”, allt baserat på nutida talspråk som det uppfattas i Stockholm.


I en kvällstidning gick nyligen läraren Henrik Birkebo ut med  debattartikel i detta ärende. I riks- pressen har Lena Lind Palicki flera gånger tidigare och nu senast 9/4-22 fört fram samma budskap. Reformivrarna anför förenklingsargument för sin tes, och stöder sig på selektiva och ibland icke korrekta fakta. Det historiska och internordiska konsekvenstänket lyser också med sin frånvaro i dom-förespråkarnas förslag.


Dagens vacklan mellan korrekta och icke korrekt handhavande av pronomenen de-dem är orsakat av en passiv språkvård. Från början motsvarade skriftens de-dem talets ”di-dom”. På 1800-talet uppstod i Stockholm bruket att börja använda den böjda formen ”dom” allmänt som artikel och i subjektsposition. Som så ofta i språkutvecklingen förändras storstadsdialekter snabbast på grund av inflyttning från olika håll. När etermedia kom på 1900-talet ville journalister i Stockholm inte använda talspråksformen ”di” i subjektsposition med hänvisning till att detta vore ”dialektalt”.  De allmängjorde i stället sitt eget talspråks böjda form i alla positioner. Via radiosändningar, filmproduktion och senare tv-sändningar spreds detta skick och kom att uppfattas som inte bara naturligt utan också som föredömligt.


Medan sådana radio- och tv-storheter som Sven Jerring och Lennart Hyland var mycket noga med att använda och skilja på di och dom i sitt talspråk, möter man idag nästan helt en bild där uppläsare  enbart använder den böjda formen dom som allmänpronomen och artikel. Från att tidigare haft andra rekommendationer tycks den offentliga språkvården nu helt ha hemfallit åt att inte bara godta detta bruk utan att också förespråka det i sina handböcker.


Att kalla de och det för homonymer är felaktigt. De uttalas alls inte lika! Pronomenet de uttalas kortstavigt ”di”, och artikeln det uttalas i större delen av landet ”dä”. Att de skulle ”uttalas” som dom är fonetiskt omöjligt. I så fall skulle ju deras uttalas *domras. Uttalet ”dom” är talets motsvarighet till skriftens dem! Föreställningen att ”alla säger dom” är också felaktig.  Förvisso är det så numera i etermedia, trots SVRs skyldighet att vårda språket, men i stora delar av Sverige, i spontant tal, är fortfarande distinktionen ”di-dom” fullt levande, men kanske mer i informella sammanhang.  Jag hör det skicket dagligen i Småland och i andra landskap samt i svenskbygderna i Finland också i hög-svenskan. Så säger även de danskar och norrmän som jag möter, då i talspråksformerna di-dämm.  


Det anförs ofta svårigheter att rätt lära skolelever att bruka de-dem i skrift. Och inte heller yngre journalister tycks alltid kunna det; den skriftspråksbild som unga människor möter i reklam-, tidnings- och sms-språk är ofta av dom-karaktär. Men rent intellektuellt är det inte svårare att lära svenska elever att skriva de-dem än att lära dem rätt använda engelskans they-them; det är exakt samma pronomen med samma regelverk! Det handlar nog mer om vilja, lättja och normkonflikt.


Om vi skulle ändra ett sedan länge brukat och standardiserat skick med pronomenet de enligt Lind Palickis modell finge det stora konsekvenser. En rockad där man kastar om betydelsen av flera sedan länge hävdvunna former, den ursprungliga pluralformen de skulle då betyda dagens det. De och dem skulle inte förstås av yngre utan vara översatta med ”dom”.  All svensk litteratur fram till nu skulle bli obegriplig för yngre och finge översättas. Hur skulle vi läsa vår national-litteratur? Hur skulle klassiska dikter utläsas? Skulle de rimma på thé och fe eller på som och kom?  Här har dagens språkvård svikit sin uppgift genom att ange felaktiga uttalsformer i sina senaste handböcker. Kanske en eftergift åt en stockholmifiering av kulturlivet och en lättja att följa enklaste vägen? Vilket blir nästa form-ord att förenklas? Kanske ersätta var-vart med bara ”vart”, för så ”säger ju alla numera och det är så svårt att lära ut skillnaden”? Och alla vi som fortfarande, både i tal och skrift, skiljer på riktning och befintlighet, får väl då lära oss att förenkla, för ”så säger ju alla”…


Lind Palicki  och Birkebo hänvisar till några aktörer som förespråkar dom-formen,  samt att redaktörer för Språktidningen förväntar sig en enhetsform med dom snart. Så spådde flera aktörer redan på 1960-talet, men skriftspråksbilden de-dem visade sig varaktig. Det framförda påståendet att man bara ”i väldigt få dialekter” skulle skilja på di-dom i talspråket stämmer inte. Vilken ”dialekt” anser Lind Palicki att Sven Jerring och Lennart Hyland talade? Även  akademiledamoten Bo Ralph använde uppläsningformerna ”de(di)- dem/dämm” i ett offentligt framträdande för några år sedan, och vi hörde det nyligen hos Skavlan i hans STV-program, liksom vi nu hör det dagligdags hos svensktalande reportrar från Finland i nyhetssändningar därifrån.


Medan kasusböjningar i de moderna språken oftast har försvunnit från substantiven, fortlever starkt skillnaden mellan subjektsform och objektsform i pronomina, och det av praktiska skäl. Vi har behov av att kunna utrycka oss precist. Tar man bort en grammatisk form måste den ersättas med förtydliganden och omformuleringar. Ibland är genvägen till enklare språk en senväg.


Språkvetaren Sverker Johansson framhåller i sin nyligen utgivna bok På vandring i språkens fotspår, att ”Det är hela tiden gungor och karuseller i grammatiken…Förenklingar i ett avseende föder ett behov av förtydligande i något annat avseende för att uttrycka det som förenklats bort. Den långsiktiga trenden hos de språk som vi har kunnat följa under tillräckligt lång tid verkar vara cirkulär. Den totala komplexiteten i grammatiken varken ökar eller minskar över tid, men den flyttar runt mellan olika grammatiska komponenter.”


Så vad vinner vi på att ta bort ett hävdvunnet skick i svenskan, till skada för förståelsen mellan generationer och den nordiska språkgemenskapen? Detta bara för en önskan att följa den lättaste vägen i svenskundervisningen? Då är inte de pedagogiska ambitionerna särskilt högt ställda om man inte i dagens tolvåriga skolgång kan lära ungdomarna det som man i den sex-sjuåriga folkskolan kunde fram till 1960-talet.


Lind Palicki avslutar sin text med en uppmaning till några kända skribenter att upphöra att rätt bruka de-dem, för att i stället använda ”dom” som enhetspronomen och artikel. Jag är dock övertygad att erkända skönlitterära författare har mer omdöme och kunskap än så, och vårdar både de och dem!


Johan Nilsson,

f.d adjunkt och lärarutbildare vid Växjö Katedralskola  


(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

  

     

Av Nätverket Språkförsvaret - 18 maj 2022 08:00

Att föreningen värnar det svenska språkets korrekta användning i offentliga texter samt bekämpa importerade tokigheter, vilket hittills främst rört anglicismer, är förstås bra och en anledning till att jag gick med. Men samtidigt har ledningen försvarat Minoritetsspråklagen (2009:724) som godtyckligt gett ett antal mindre språk/etniska dialekter inom landet, som mestadels talas som andraspråk (de flesta kan svenska och använder det i sina dagliga liv), privilegier. Detta förvånade mig och vid en förfrågan varför gavs argument som inte tycks inte baseras på vad som är rätt och fel utifrån föreningens syfte utan man gör det för att hålla sig väl med det politiska etablissemanget för att därigenom kunna äska bidrag och/eller få politiskt stöd.

Detta är dock en politisering och en gentemot föreningens huvuduppgift motsägande policy som jag inte fann acceptabel, varför jag avslutade mitt medlemskap. Jag uppmanar nu andra i föreningen att göra det samma så länge ledningen för föreningen håller fast vid sin ur demokratisk och sammanhållande synvinkel ohållbara stans kring de s.k minoritetsspråken och den destruktiva ideologi som ligger bakom hela upplägget.

Här är mina argument.

Inledning:


"…ett folk som består av olika nationaliteter och olika språk, utan en delad gemensam ansvarskänsla för det övergripande nationella, kan inte skapa den allmänna medborgerliga opinion och uppleva de delade gemensamma aktuella och historiska erfarenheter som krävs för att den representativa demokratin ska kunna fungera och i längden fortleva."


(J S Mill ur hans bok Representative Government - min övers.)

I Sverige har man bestämt att fem språk ska ha privilegierad status: finska, meänkieli , samiska, jiddisch och romska/romani.

Minoritetsspråklagen((2009:724) och den av denna influerade skolförordningen innebär att samhällsinformation ska ges på språken och barn vars föräldrar har någon koppling till ett "minoritetsspråk" har rätt till undervisningen i detta språk (t.ex. romani eller samiska) – t.o.m om det inte pratas i hemmet. Kravet för att få denna status är att språket/dialekten ska ha talats kontinuerligt i Sverige i minst tre generationer eller ungefär hundra år. I praktiken finns det ytterligare ett villkor: att språkets talare själva (d.v.s. självutnämnda representanter för detsamma) önskar att språket ska få ställning som nationellt minoritetsspråk. Detta innebär med största sannolikhet, om lagen och dess företrädare kvarstår, att arabiska kommer att bli ett minoritetsspråk i Sverige inom inte allt för lång tid, med TV-sändningar i public service, vägskyltar och annat på detta språk. Detta har f.ö redan på frivillig väg påbörjats inom den svenska förvaltningen på allt från bibliotek till just vägskyltar. Därefter följer andra invandrade språk – och Babels hus blir ett faktum med allt negativt som följer av detta gällande en nationellt och språkligt sammanhållen demokrati. Här har vi multikulturalismen i sin mest absurda, auktoritära och separatistiska form.

De ohållbara motiven


Motivet till dessa språkliga särrättigheter är ofta hänvisning till historiska oförrätter, men att rätta en påstådd oförrätt med att förkasta principen om alla dialektala och särpräglade språkliga uttrycks lika värde inom ett land (i linje med lagen lika för alla under ett gemensamt språk med regionala variationer) är lika orimligt som orättfärdigt. En dialekt eller ett minoritetsspråk inom ett land existerar för att det finns ett behov av det inom gruppen av vilket följer att det är gruppens sak att upprätthålla dialekten om man önskar det via språklig tradering. Att lasta kostnaderna för detta på övriga dialektala grupper och andra medborgare utanför den lokala språkgruppen samt lämna vägen öppen för en ständig påfyllnad av privilegier av olika inomspråkliga egenheter saknar logisk och etisk relevans. Det är dessutom en syn på samhällets spontana och lokala utveckling som är museal, d.v.s att man med konstlade och kostsamma metoder ska upprätthålla ett ideologiskt önskat multikulturalistiskt resultat.


Staten och språket


Statens enda plikt i språkfrågan i en nation är att värna det officiella språket – svenskan i vårt all – som staten baseras på (samt att erbjuda några gångbara världspåk inom skolväsendet) och som är grunden för den övergripande kommunikation utan vilken varken ett välstånd, ett starkt socialt kapital eller en demokratisk nationell gemenskap kan skapas, för att inte tala om historisk förståelse och en gemensam kulturell kommunikation. Övrigt ska lämnas till det civila samhället och människors frivilliga samverkan; att lära sig de icke-svenska eller dialektala språkidiom som medborgarna finner för gott utifrån egna personliga behov. Det är inte övriga skattebetalares sak att hålla under armarna och det ligger definitivt inte i demokratins intresse, vilket redan JS Mill insåg för ganska länge sedan.


Leif V Erixell

 

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Presentation

Omröstning

Är älvdalskan ett språk eller en dialekt?
 Älvdalskan är ett språk
 Älvdalskan är en dialekt
 Vet inte

Fråga mig

142 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7 8
9 10 11 12 13 14 15
16 17 18 19 20
21
22
23 24 25 26 27 28 29
30 31
<<< Maj 2022 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Säg hellre!

Irriteras du av ett onödigt engelskt lånord och kan föreslå ett ersättningsord?  Skicka det i så fall till ersattningsordet@sprakforsvaret.se.  Om granskningsgruppen tycker att det är ett bra ord, belönas du med "Svenskan - ett språk att äga, älska och ärva" och ordet förtecknas också i avdelningen "Säg hellre!"

Blogtoplist


Skapa flashcards