Thomas Rosén har skrivit en initierad artikel om ryskan och ukrainskan, varifrån detta stycke är hämtat:

”Vi kommer att ha anledning att återkomma till befolkningsstatistiken senare i detta inlägg. För tillfället räcker det att konstatera att kriget huvudsakligen förs på två språk: ryska och ukrainska. Dessa två språk är genetiskt nära besläktade och hör båda till den östslaviska grenen av de slaviska språken, som de delar med belarusiskan.

Att ukrainska och ryska är genetiskt besläktade innebär att de, grovt räknat sedan vikingatiden, har utvecklats från närliggande dialekter – något standardiserat språk fanns förstås inte på den tiden. Sedan dess har de talade dialekterna traderats från generation till generation och längs vägen har nya skillnader uppstått, dels genom språkanvändarnas egna val, dels genom påverkan utifrån. Resultatet är två språk med stora likheter i ljudsystem och grammatik, men också med tydliga skillnader. Relationen mellan ryska och ukrainska påminner på sätt och vis om den mellan svenska och danska.

Om man förflyttar sig från ljudsystemet och grammatiken till ordförrådets område, har ukrainskan betydligt större likheter med polska. Även detta faktum har historiska orsaker: stora delar av det som nu är Ukraina ingick fram till 1700-talet i det polska kungariket. Västra Ukraina, landskapet Galizien, var fram till 1918 en del av den österrikisk-ungerska dubbelmonarkin. De tre stora befolkningsgrupperna i Galizien var polacker, ukrainare och judar.”

Läs vidare här!

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)