Sanna Beijnoff har liksom jag och många andra på senare tid testat AI-programmet ChatGPT. Hon upptäcker att det inte är helt lätt att skilja det svar hon får från ChatGPT från det råd hon skulle kunna få från en psykolog i en rådgivningsspalt:

”Jag fabulerar något om en mor på sin dödsbädd, en komplicerad och sårig relation. Nå, låt höra, vad ska jag säga till mamma? Efter en inledande resonerande brasklapp om att det inte går att ge tvärsäkra svar skriver Chat GPT att min mor förmodligen känner sig sårbar och rädd och att det är viktigt att jag försöker våga vara närvarande med henne i stunden, inte nödvändigtvis prata, men kanske hålla hennes hand. När det fortsätter radas upp fler medkännande och nyanserade, om än något svepande, tankegångar, inser jag motvilligt att svaret inte är helt lätt att skilja från det en psykolog skulle kunna svara i valfri rådgivningsspalt. Jag känner igen de samtalstekniska metoder jag själv skolats i, som syftar till att få en människa att känna sig hörd, validerad, motiverad.

När en robot härmar ens beteende händer något med ens syn på sig själv. Liknar roboten mig, eller är det jag som liknar roboten? Om jag fått lära mig hur jag ska visa empati för en lidande människa, gör det något med min syn på hennes lidande? Blir hon ett problem att lösa, en uppsättning signaler att avkoda? Var går gränsen mellan det mekaniska och det mänskliga? Vi utövar ju alltid inflytande över varandra, mer eller mindre subtilt och avsiktligt.”

Läs vidare här! 

Observatör

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)