Så här låter Paasilinna den redan 1881 avlidne Johan Snellman som andeväsen tala i Helsingfors 1980. Att märka är att Snellman, född i Sverige och uppvuxen i svensk miljö i Finland, förstod vikten av ett nationalspråk för Finland, där svenska var officiellt språk, och var den som ivrigast verkade för att även finskan blev officiellt språk, vilket dock ej skedde förrän 1902. Snellman var filosof, skriftställare och journalist samt rektor och professor men också politiker.

"… Medan jag ännu hade förmånen att vara i livet – det är mycket länge sedan – kämpade jag med all min kraft för det finska språket och den finska litteraturen. Upplysta finländare insåg att en litteratur på nationens eget språk utgjorde den bas på vilken självständigheten kunde byggas, först den andliga, sedan den ekonomiska och sist den politiska. Inget folks självständighet har vilat på skjutsväsendet, adelns bordsskick eller brukspatronernas åstundan att utnyttja billig barnarbetskraft. Ett eget språk, en egen kultur, en egen stat: se där tre viktiga steg på folkets väg från grottstadiet in i ett nytt och lyckligare samhälle.

Våra språkliga minimikrav förverkligades först under Alexander II när finska språket likställdes med svenskan. Detta var resultatet av den kamp vi fört, en seger, efter vilken man i allt vidare omfattning kunde använda och publicera sig på landets eget språk. Med denna seger säkrades den finska stammens uppvaknande till ett eget folk och i sista hand ledde utvecklingen fram till självständigblivandet och en suverän stat. Ända till den dag som är har denna självständighet kunnat bevaras, någonting som oändligen glatt mig. När författarna i Finland för trettio år sedan höll en likadan sammankomst som denna gjorde jag även där ett inlägg i vilket jag minns att jag nästan rörd till tårar förklarade att Finland nu åter var ett lyckligt och civilicerat land. Den gängen, alltså 1950, hade krigslarmet tystnat, nationen var febrilt sysselsatt med att bygga upp sin ekonomi och det nya bildade skiktet sökte en väg till kommande år av fredlig utveckling. Den finska litteraturen blomstrade, finska språkets ställning tycktes inte längre hotad från något håll.

Vilken är finska språkets ställning i landet i dag? Den frågan skall jag själv besvara, eftersom de levande finländarna inte kan höra den och även om de kunde det skulle de knappast vilja besvara den.

Finska språket har fått ge vika för engelskan. Med hjälp av de edisonska eluppfinningarna har sådana mängder med utländskt tal förts in i landet att vårt eget språk och vår egen kultur hotar att bli begravd under offensiven som rungar genom etern. Man behöver inte lyssna lång stund till ljudradion så får man mellan de finska påannonseringarna sig till livs både utländsk sång och utländskt tal i långa banor, och det främmande språket är inte svenska utan den fjärran engelskan, hemmahörande i Storbritannien och alldeles särskilt på andra sidan Atlanten ända borta i Amerika. Om man bara har ögonen med sig det allra minsta ute på stan upptäcker man att knappt ett finskt ord står att finna. Alla reklamtexter är avfattade på ett främmande språk, det är på engelska de ropar ut sitt budskap. Av bildradions program är majoriteten engelskspråkiga och vårt eget tungomål är förvisat till nedre kanten av bildtablån som en liten vit text som byts ut med jämna mellanrum så att den som inte förstår utrikiskan ständigt måste vara på helspänn för att kunna hålla reda på vad som framförs på engelska i tablåerna. På de stora biografteatrarna har detta bruk tagit över nästan helt och hållet.  Medborgarna bjuds endast ett ringa antal finskspråkiga föreställningar årligen, medan resten, hundra, ja tusentals produktioner, är av utrikisk härkomst.

Numera talar det av undervisningsväsendet fostrade uppväxande släktet inte längre sin hembygds dialekt, de talar inte ens ett språk som den vuxna befolkningen obehindrat kan begripa, i stället förvränger barnen finskan till oigenkännlighet, så att vårt älskade modersmål med sin formsköna uppbyggnad förvandlas till ett barbariskt sammelsurium av utrikiska ord. De ungas förmåga att uttrycka sig på vårt eget språk är ringa, och det bör man inte undra över när man utan att ingripa låter dem samtala med varandra på de främmande språk de får lära sig i skolan och blanda in dem i finskan. Barnen sätter de utrikiska språken högt och tycker att dessa är finare än det hemvana talet, sådant brukar höra barndomen till och de lägre utvecklingsstadierna. Man förstår inte att det inte är de främmande inslagen som förädlar språket utan språkanvändarens egen förmåga. Barnen kan man ursäkta allt detta, men samma överseende borde inte visas de vuxna som leder in barnen i detta armod. Reklammakarna, de som köper in och producerar bildradioprogrammen, de som hyr in filmer tillbiografstallen, de som hanterar ljudradions fonograf och ger ut häften med tecknade serier, alla dessa människor förtjänar sitt usla bröd på att fördärva finskan och den finska kulturen som sitter allt trängre i det egna hemlandet. Varför låter man dem fortsätta sina härjningar på denna breda front?

På senare år har Finlands ungdom börjat klä sig i det som var amerikanska lantarbetares och kofösares arbetsbyxor, plagg av det slag som fattiga nybyggare i brist på annat tvangs nöja sig med någon gång i slutet av 1800-talet. Dessa eländiga farmarkalsonger som lätt spricker sönderkallas jeans och är inte för arbetsbruk utan har blivit upphöjda till finkläder som ungdomen tillbringar all sin lediga tid i, bär på danskvällar och när helst de kommer samman. Så långt har man alltså gått i att försöka efterhärma främmande kulturer! Finns det i hela landet ingen inflytelserik människa som kan begripa att med det främmande språket också insmyger sig en främmande kultur som tar sig de märkligaste och grövsta uttryck, vilka nu också kommer till synes över allt i vårt fädernesland? När det egna landets kultur obehindrat tillåts stryka på foten för den globala grannlåten innebär det samtidigt att man tillåter främmande kulturer att knapra på nationens politiska självständighet. Får detta mullvadsarbete fortgå ostört, år efter år, kan ingen till sist med några enkla och okomplicerade medel komma till rätta med skadeverkningarna. När nationen ställs inför insikten att den inte längre äger någon motkultur till de främmande strömningarna är det dags för den att försvinna i historiens dunkel, den kommer av naturnödvändighet att invaderas av de utrikiska kulturerna och slutligen uppgå i dem. En sådan nation har inte längre någon betydelse, ett sådant folk och en sådan stat står inför sin undergång. Det är på denna väg Finlands folk nu befinner sig, efterapning till döds.

Jag anklagar inte er författare som avlidit de senaste åren, ty till syvende och sist är det just litteraturen som bäst har förmått bevara sin finskhet och de finska pennorna har varit minst benägna av alla att ställa sig bakom de nya engelskdominerade kulturyttringarna. Jag vill inte heller uppmuntra till nationalism och lokalpatriotism, ty dessas härjningar har jag med egna ögon tvingats åse även här hos oss här på trettiotalet. Men jag vill dra en klar och tydlig gräns mellan var finska språket skall ljuda och var man talar och skriver på ett främmande språk. Undervisningsväsendets uppgift är att ge barnen tillräcklig förmåga att förstå och tala främmande språk, men därvid bör det förbli. Till att marknadsföra en främmande kultur bör man inte sänka sig, inte ens i det fall då inlärningen av ett främmande språk härmed skulle underlättas. Det är inte lämpligt att göra sig till grannens tjänare om man vill bli bekant med hans vanor eller om man vill bedriva handel med honom.

Snellman trädde ut ur ringen. Begeistrade hurrarop ekade från lyssnarskarorna, man lyckönskade talaren till de väl valda orden och sedan klev en gammal vithårig man, A I Arwidsson, fram och förkunnade med bärande stämma:

Svenskar äro vi icke, ryssar blevo vi ej, finnar voro vi och nu tycks vi snart bliva engelsmän eller amerikaner!"

Jörgen Wik

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Vad hände? Svar: Verkligheten kom ifatt!     (Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret) ...

    Enkelt, överskådligt och på svenska!   Uppmärksam   (Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret) ...

Björn Dahlman återger denna rapport om Internationella Engelska skolan på Twitter:     (Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)   ...

    Dock inte mer än att rektorn i Landskrona sägs ha ägnat sig både åt kollektiv bestraffning i den högre skolan samt har förnedrat eleverna med urmodiga toalettbesöksregler. Vad gör man inte för att leka engelsk privatskola och låtsas ha läget...

Till och med Ulf Kristersson lyckades avhålla sig ifrån att tala utrikiska eller att skylta engelskt. Svenskan är viktig!             Sunt förnuft   (Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret) ...