I och med att Lena Lind Palicki utsetts till ny chef för Språkrådet har det på sistone utbrutit en debatt i massmedierna om distinktionen ”de-dem” ska ersättas av ett enhets-”dom” eller inte. Det är en riktig skendiskussion.

För det första: Vilket är egentligen behovet av att ersätta de-dem med ett enhets-”dom”? Enligt en Novus-undersökning, som Språktidningen initierade hösten 2022, ville 39 procent av svenskarna fortsätta att skriva ”de” och ”dem”, medan 26 procent ville gå över till ”dom”. Hela 58 procent av svenskarna mellan 18 och 29 år sade nej till en ”dom”-reform. ”Dom”-förespråkarna har alltså inte ens ungdomen med sig. Anders Svensson, Språktidningens chefredaktör, konstaterade besviket i en kommentar till undersökningen om ungdomarnas hållning: ”Det kanske är för att de ganska nyligen gått i skolan och då verkligen behövt nöta in den här distinktionen”.

För det andra: Hur svårt är det egentligen att skilja mellan ”de” och ”dem”? Samma elever förväntas att kunna skilja mellan subjekts- och objektsformerna vad gäller personliga pronomen i tredje person plural i samband med studier av främmande språk, exempelvis engelska, tyska, franska och spanska. Men ”dom”-förespråkarna utgår från att detta är en oöverstiglig uppgift vad gäller elevernas eget modersmål! Min erfarenhet som svensklärare 1984 – 2009 var att frågan om ”de-dem” inte var något större problem. Det påstås t.o.m att svensklärarna måste lägga ner mycket tid på detta problem, som om det har gjorts några tidsstudier på denna språkfråga! Tvärtom sköts denna uppgift löpande då läraren rättar uppsatser och i samband med genomgång av grammatikmomentet i svenska.

För det tredje gynnas inlärningen av främmande språk om de grammatiska konstruktionerna i dessa liknar dem i det egna modersmålet – se ”de” och ”dem” och deras motsvarigheter i engelska, tyska, franska och spanska. Själv har jag haft stor nytta av att presens konjunktiv var levande i min hälsingedialekt, när jag har skrivit texter på tyska, spanska eller franska. Det betyder att jag har varit uppmärksam på detta språkdrag i dessa språk.  Omvänt kan avsaknaden av ett visst språkdrag i modersmålet innebära extra svårigheter vid inlärning av ett främmande språk. När jag undervisade elever från det forna Jugoslavien i Sfi på Komvux, upptäckte jag att dessa hade problem med att hantera preteritum och pluskvamperfekt. I vissa sydslaviska språk, men även i polskan, görs nämligen ingen klar boskillnad dem emellan.

För det fjärde heter det att ”dom”idag är allenarådande i talspråket. Det stämmer heller inte. Det finns fortfarande de som använder ”di-dem” i Svenskfinland och i Sydsverige. Själv växte jag upp med ett enhets-”döm” till åtminstone 13 års ålder. Dessutom skulle införandet av ett enhets-”dom” fjärma rikssvenskt skriftspråk från danskt och norskt skriftspråk, som båda har separata subjekts- och objektsformer. Argumentet att ”de-dem” överhuvudtaget inte existerar i talspråket är märkligt av en annan anledning. Samma personer som nu förespråkar enhets-”dom” har ofta tidigare pläderat för det könsneutrala pronomenet hen. Detta trots att detta pronomen är en ren skrivbordskonstruktion, som aldrig har uppstått ur naturligt talspråk. Eftersom minst 99,9 procent av den svenska befolkningen är heterosexuella, homosexuella eller bisexuella, har det aldrig i praktiken funnits något behov av detta pronomen.

För det femte påstås det att ”de-dem” fungerar som en ”klassmarkör”. Detta är en idiotförklaring av arbetarklassen på samma sätt som påståendet om dagens elevers förmenta oförmåga att skilja mellan ”de-dem” är en liknande idiotförklaring. Här instämmer jag helt med Björn Ranelids retoriska fråga i SvD: ” Fler än en miljon svenskar i den gamla folkskolan lärde sig den svenska grammatiken. Är eleverna i dag dummare än vad de var förr?”  Mina föräldrar hade bara femårig folkskola och använde ett enhets-”döm” i talspråket, men de klarade naturligtvis av att upprätthålla skillnaden mellan ”de” och ”dem” i skriftspråket, eftersom de läste mycket.

För det sjätte stårföreträdarna för ett enhets-”dom” för en vulgärdeterministisk syn på språkutveckling. De menar att det är oundvikligt att ”de-dem” kommer ersättas med ett enhets-”dom”. Jämförelsen med verbens pluralformer, som avskaffades i skrift i anslutning till andra världskriget, är falsk. Verbens pluralformer var stendöda i talspråket sedan länge. Det finns inga språkvetare eller lingvister, som kan se in i framtiden. Det är alldeles uppenbart att förespråkarna för ett enhets-”dom” också underskattar det motstånd denna ”reform” kommer att leda till. Det går faktiskt att hejda språkliga förändringar, speciellt om dessa är påbjudna uppifrån, genom gemensamma insatser; det går att försvara hotade språk och t.o.m återuppväcka döda språk eller att driva igenom språklagar genom opinionsbildning, som i Sverige 2009.

Slutligen: Vilket är egentligen syftet med denna kampanj? Är frågan om avskaffandet av ”de-dem” i skriftspråket svenska språkets ödesfråga? Hotar bevarandet av denna distinktion svenska språkets överlevnad? Det enda fenomen som hotar svenska språkets ställning i Sverige är engelskans expansion på svenskans bekostnad. Var fanns förespråkarna för ett enhets-”dom”, när Språkförsvaret publicerade sitt öppna brev ”Säkra svenskan som undervisningsspråk!”? Bara ett fåtal språkvetare och lingvister undertecknade brevet. I praktiken fungerar denna diskussion om ett enhets-”dom” som en avledningsmanöver vad gäller svenskans verkliga problem, nämligen förhållandet till engelskan.

Per-Åke Lindblom

Ordförande för Språkförsvaret

Denna text har också publicerats i olika versioner i Vi Lärare 21/3 2023, Sydöstran 22/3 2023, Dala-Demokraten 23/3 2023, Västerviks-Tidningen 24/3 2023, Vestmanlands Läns Tidning 26/3 2023 och i Upsala Nya Tidning 27/3 2023 (låst)

(Denna nätdagfbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

 

Östen Dahl

28 mars 2023 17:49

När det gäller tyska har man knappast någon nytta av skillnaden mellan "de" och "dem". Något förenklat motsvaras svenskans subjektsform av tyskans nominativ och svenskans objektsform av tyskans dativ och ackusativ. Men i pluralis gör tyskan aldrig någon skillnad mellan nominativ och ackusativ, däremot finns systematiska skillnader mellan dativ och ackusativ som inte har någon motsvarighet i svenskan. Dessutom gäller det att hålla reda på vilken sorts pronomen eller artikel det handlar om. Så här översätts "de" och "dem" till tyska, igen förenklat:


Bestämd artikel och förenat demonstrativt pronomen: nominativ och ackusativ "die", dativ "den"
Personligt pronomen: nominativ och ackusativ "sie", dativ "ihnen"
Självständigt demonstrativt pronomen: nominativ och ackusativ "die", dativ "denen"

 

Christina Johansson

28 mars 2023 21:40

Varmt tack för din lysande argumentation för att vi ska behålla subjektsformen ”de” och objektsformen ”dem”, Per-Åke, och inte övergå till sådana dumheter som att skriva ”dom”-”dom”! Jag håller med dig till hundra procent.

Vi ska inte tillåta att vårt vackra, svenska språk blir vingklippt. I så fall blir också våra tankar vingklippta. Jämför med nyspråket i George Orwells dystopi ”1984” där nyspråket begränsar medborgarnas förmåga att tänka fritt och kritiskt, vilket gagnar makten. Svenskan ska växa - inte krympa. Svenskan ska fördjupas - inte förytligas. Svenskan ska utvecklas - inte avvecklas.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

I radions "Förmiddag med" diskuterades idag denna fråga. Flera intressanta synpunkter, bland annat medverkade Olle Josephson, känd professor i nordiska språk. Programmet kan lyssnas på här.   Susanne L-A   (Denna nätdagbok är knuten till nätv...

Vad hände? Svar: Verkligheten kom ifatt!     (Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret) ...

    Enkelt, överskådligt och på svenska!   Uppmärksam   (Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret) ...

Björn Dahlman återger denna rapport om Internationella Engelska skolan på Twitter:     (Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)   ...

    Dock inte mer än att rektorn i Landskrona sägs ha ägnat sig både åt kollektiv bestraffning i den högre skolan samt har förnedrat eleverna med urmodiga toalettbesöksregler. Vad gör man inte för att leka engelsk privatskola och låtsas ha läget...