Igår reagerade skoldebattören Linnea Lindquist mot beskrivningen av Internationella Engelska Skolan i artikeln ”Kvartal gör ett magplask”. Hon skriver inledningsvis:

”I fredags sände Kvartal programmet Fredagsintervjun.  Veckans gäst var Damian Brunker, rektor på Internationella Engelska Skolan i Eskilstuna.

Den bild som sattes i programmet är att IES i Eskilstuna verkar i ett utsatt område, med ett tufft elevunderlag. Det var något som skavde när jag lyssnade på intervjun så jag gjorde som jag alltid gör – går till statistiken.

Den kommunala skolan Fröslundaskolan har 79 procent elever med utländsk bakgrund. Det är 13,6 procent elever som har föräldrar med eftergymnasial utbildning, den faktor som främst påverkar skolresultaten.

Internationella Engelska Skolan har 77,4 procent elever med utländsk bakgrund. Det är 53,6 procent av föräldrarna som har eftergymnasial utbildning, den faktor som främst påverkar skolresultaten.

Vi går till klasstorleken. Det är viktig parameter för att förstå hur tufft elevunderlaget är. Om en skola har låg andel föräldrar med eftergymnasial utbildning går det inte att ha stora klasser eftersom det blir svårt att hålla ordning, och eleverna behöver mycket akademiskt stöd.

På den kommunala Fröslundaskolan har de små klasser.

Åk 1: 90 elever
Åk 2: 48 elever
Åk 3: 70 elever
Åk 4 har 20 elever
Åk 5 har 17 elever
Åk 6 har 24 elever

De har ett snitt på 11,3 elever per lärare.

På IES har de stora klasser.
F-3 är 28 elever per klass.
Åk 4-5 är det 30 elever per klass.
Åk 6-9 är det 32 elever per klass.

De har ett snitt på 16,5 elever per lärare.

IES hade misstänkt betygsinflation läsåret 2018/2019. Då fick 68,3 procent av eleverna högre betyg i matematik, jämfört med betyget på nationella proven. I svenska var siffran 38,7 procent. De verkar ha skärpt till sig i år, kanske på grund av all uppmärksamhet i media om att IES är de en av de värsta aktörerna när det kommer till att fuska med betygssättningen.”

Läs vidare här!

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Turkish Airlines har infört översättningsenheter på turkiska flygplatser. Syftet är att passagerarna ska kunna kommunicera med personalen på sitt modersmål. Apparaterna kan känna igen och översätta 52 språk och 72 accenter. Det som sägs transkriberas på skärmar och kan läsas i realtid av personal och gäster på två skärmar. Turkish Airlines VD Bilal Ekşi vill säkerställa att passagerarna får en "smidig och sömlös reseupplevelse" oavsett nationalitet. Det finns redan 100 enheter i bruk på flygplatserna i Istanbul, Adana, Ankara, Antalya, Bodrum, Dalaman och Izmir. Andra platser, t.ex i Storbritannien, kommer att utrustas med samma enheter under årets lopp. (Källa: aerotelegraph.com)

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Söndagens svenskspråkiga sång

Olle Adolphson - Goggles

Söndagens svenskspråkiga dikt

Ett år

Solen ger dag och natt lika stort utrymme.

Björkarnas kala kvistar skiftar svagt lila.

Humlorna gläds åt sälgens små pälsklädda ungar.

Tussilagon speglar solens varma strålar.

Träd och buskar börjar klä upp sig i grönt.

Snart slår alla slumrande knoppar ut.

Ljuset råder över mörkret, inga stjärnor syns blinka.

Jag blir upprymd av ljuset och slits samtidigt sönder av det.

Björkarna har en skirt grön ny klänning.

Granarna har lappat sin gamla.

Blommor, insekter, fåglar och fyrfota djur har brådska.

Allt levande måste ta vara på varje minut av värme och ljus.

Så inträder ett årstidernas ingenmansland.

Fågelungar blir flygga. Trädens grönska tappar sin lyster.

Sommartriangeln bådar om stjärnornas återkomst.

Naturen har sakta börjat sin nedförsbacke.

I nedförsbacken mognar frukten, dags att skörda.

Solen drar sig tillbaka och ger plats för mörkret.

Himlen är full av stjärnor, Orion har ibland sitt svärd med sig.

Fullmånen hjälper solen att sprida ljus.

Skuggorna är långa hela dagen.

Veden i spisen värmer gott.

Mörkret läker min sönderslitna själ.

Det kravlösa mörkret sluter sig runt mig.

Ljusstakarna i fönstren är ett språk grannar emellan.

Ett språk som förmedlar en välgångshälsning.

På morgonen anar jag ett rosa skimmer över bergen i norr.

I öster finns en antydan till soluppgång.

Vårvintern är här.

Annika Rullgård

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

En inte oväsentlig del av mitt yrkesliv har gått åt till att redigera vad andra har skrivit (och när jag var på radion: vad andra har sagt). Det är sådant som kallas redaktörskap, och det är ett mycket stimulerande uppdrag. Redaktören ska verka men inte synas, till skillnad från exempelvis reportern eller kåsören, om vi nu håller oss till den massmediala sfären.

Ordningen upprätthålls numera illa. Redaktörerna tar gärna själva till orda, så snart de kommer åt, och hindrar därmed andra att komma till tals. ”Andra” kan förstås ändå komma till tals i vår tid, i så kallade sociala medier, men där finns det bara ytterst sällan redaktörer som kan redigera vad de har på hjärtat, så att det blir läs- och njutbart.

Jag började yrkesarbeta som lärare under några år, och jag tänkte mig senare, att mitt redaktörskap var en förlängning av min korta lärargärning. Tidningen (eller radion) som skola alltså, där de som försummats i (eller fördummats av) undervisningen nu fick en andra chans. Det gällde inte minst i övrigt högt utbildade skribenter, också sådana med lingvistisk inriktning.

Det var en form av praktisk språkvård. Till min hjälp hade jag kolleger, på den stora dagstidningen inte minst en stab av kunniga korrekturläsare, att rådfråga; en av dessa korrekturläsare (de avskedades sedermera alla) har jag återkommande använt för att gå igenom mina egna manus, när de skulle ges ut i bokform – bokförlagens egen redaktörskapacitet har tyvärr gradvis skurits ned.

Det kunde gå som långt som till total rewriting, omskrivning. När en skribent fick tillbaka ett sådant manus, blev man överlycklig, om han eller hon accepterade ens ingrepp. Vana skribenter var mest toleranta. De – eller vi – förstod, utan att det behövde sägas, att jag själv skulle ha gillat, om någon tog mina texter om hand på det viset. (Kan man skriva som jag gjorde i den sista bisatsen? Jag tycker faktiskt det.)

Och det handlade inte bara om skiljetecknens rätta användning och placering: att en fråga i en påståendesats inte ska följas av ett frågetecken, hur punkt och komma ska sättas efter ett slutcitattecken, vilken skillnaden är mellan divis och tankstreck, mellan kolon och semikolon. Sådant finns ju sedan gammalt reglerat i grafiska handböcker. Utan också om förekomst och frekvens av satsradningar (som jag var allergisk mot till en början men nu kan finna poetiskt sköna), nominalsatser, om syftningsfel, upprepningar, om riktning och befintlighet, om lämpliga förstärkningsord och utropstecken på rätt ställe. Exemplen är legio.

I sådana avseenden har man till dags dato inte mycket att förvänta sig av digitala program. Dessa kan korrigera en felstavning, men de kan lika gärna ”korrigera” ett rättstavat ord. Här är den mänskliga hjärnan oundgänglig – och kommer, enligt min mening, att vara det under överskådlig tid. Och därför kommer det nu och framgent att finnas behov av lärarkompetens, inom media, men också inom förvaltningar och organisationer, inom företag, där kommunikationens kvalitet är en nyckel till framgång.

Jag talar inte om felfinneri. Men det gäller att finna den rätta vägen.

Anders Björnsson

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Är faktisk och funktionell flerspråkighet möjlig på nationell nivå? Som enda land i Sydamerika framställer sig Paraguay gärna som det enda landet i Sydamerika med en befolkning som talar landets båda officiella språk.

Det handlar förstås om spanska som är kontinentens huvudspråk, men också om det inhemska språket guarani.

Andra länder i regionen har naturligtvis också inhemska indianspråk som exempelvis quechua och aymara, men då handlar det om små slutna samhällen på landsbygden och inte om ett landsomfattande och förment samhällsbärande språk som i Paraguay.

Så hur har ett indianspråk kunnat göra denna resa till högstatusspråk, där också en stor del av den vita minoriteten har gjort språket till sitt, i ett modernt land när andra inhemska språk har dukat under eller befinner sig på randen till utrotning?

Eftersom Paraguay inte har några av de omgivande ländernas eftertraktade tillgångar som silver och guld blev det till en början en ganska liten tillströmning av spanska kolonisatörer. I stället började jesuiterna sätta upp missionsstationer för ursprungsbefolkningen som stod utanför den spanska kronans inflytande. Jesuiterna skapade ett skriftspråk för guarani. Det baserades på det latinska alfabetet men med tillägg för ljud som inte fanns på spanska, bland annat nasalerade vokaler. Jesuiternas arbete ledde också till ett standardiserande av språket som hade många dialekter.

Men så småningom utvisades jesuiterna av den spanska kronan och förspanskningen tog vid. Kort efter självständigheten från Spanien, 1811, inledde Jose de Francia byggandet av ett utopiskt samhälle som också präglades av en högst märklig form av rasism. Vita, det vill säga spanjorer, förbjöds att gifta sig med varandra! Tanken var den motsatta till rasism för meningen var att landet skulle blandas upp för att undvika kommande rasmotsättningar. Med en spansktalande far och en guaranitalande mor påbörjades den tvåspråkighet som landet har idag och över 70 procent räknar sig själva som mestiser, det vill säga av blandat etniskt ursprung i landet med ungefär åtta miljoner invånare.

Stark militarisering av landet inleddes och guarani upphöjdes till kommandospråk vid sidan av spanskan. Ett trefrontskrig mot Brasilien, Argentina och Uruguay blev förödande för landet där upp till 90 procent av männen i vapenför ålder dog innan presidenten själv dödades på slagfältet.

Landet överlevde ännu ett krig mot Bolivia och den nya generationen uppfostrades av främst guaranitalande mödrar.

Under senare delen av 1800-talet invandrade också mennoniter och andra religiösa grupper från framför allt Tyskland. En ganska stor del européer, många motståndare till vaccin och förespråkare för en mer ursprunglig livsstil har också på senare tid slagit sig ned i landet som välkomnar utbildade invandrare.

Men hur är det då i dag? Kommer de nya invandrarna att lära sig båda språken och kan språken leva sida vid sida i harmoni? Kan guarani överleva det moderna samhällets krav?

Glottofagi, betyder att större språk slukar mindre språk och det är känt att svenskan i Finland befinner sig på reträtt liksom även franskan i Kanada trots språkligt stöd av språken i andra länder. Något sådant stöd har inte guarani även om smärre minoriteter också finns i grannländerna.

Det sägs att lagstiftning och myndigheters ingripande inte har den avgörande rollen för ett språks överlevnad. Det är talarnas attityd till språket som är avgörande.

Hur är då befolkningens attityd till guarani och är det verkligen fråga om äkta tvåspråkighet?

I de stora städerna syns spanskan förstås inom reklam och officiella sammanhang även om guarani som nationellt språk givetvis finns vid passkontroll och immigration och i skolor.

Eftersom språket inte är särskilt synligt vid en rundtur i huvudstaden Asuncion kommer förstås frågan ganska naturligt om hur språket överlever. På senare tid görs det ansträngningar att föra upp språket också inom administration och i affärsliv men än så länge verkar det som om guarani är ”vänskapsspråket” som man pratar med varandra i vardagslivet. Jodå, säger alla jag stöter på. Spanskan är kanske viktigare för ekonomin liksom engelska, men guarani kommer alltid att överleva. Man hälsar på varandra och sedan faller det sig naturligt vilket språk man ska välja. Det är ingen stor sak. Det fungerar hur bra som helst.

Taxichauffören som tar mig från flygplatsen demonstrerar: Jag säger antingen Hola (hej på spanska) eller Maiteipá (Hej, hur är det? på guarani) och då märker jag vilket språk den jag pratar med föredrar. Det flyter naturligt.

Men faktum är att det kan vara svårt att hålla isär de båda språken. Det vanligaste språket i de största städerna är Jopará som betyder blandning på guarani, vilket det också är. Det är en sorts kodväxling som gör att i en mening på guarani kan det smyga sig in enstaka ord på spanska eller hela fraser, ungefär som när en tonåring inte hittar det svenska ordet och väljer ett uttryck på engelska.

Jopará har förstås inte så hög status bland språkmedvetna och det är den oblandade, standardiserade varianten av guarani som undervisas i skolorna. Men Jopará försvaras också med viss stolthet som en variant som bara äkta paraguayaner kan förstå.

Attityden till språket är, som sagt, det viktigaste för ett språks välmående och när jag talar med folk, unga eller gamla, i staden eller på landet, så är det självklart att kunna tala bägge språken.

Mirella som är 23 år och uppvuxen i huvudstaden talar mest spanska hemma och tycker att spanska kanske är något starkare. Men tillägger hon, det blir nog mest Jopará om jag ska vara ärlig.

Jorge Casco 22, i gränsstaden Encarnacion, talar bara guarani hemma med sin familj. Men eftersom hans arbetsgivare är från Argentina skiftar han smidigt till spanska så fort han kommer till jobbet. ”Och det är sällsynt att spansktalande invandrare lär sig guarani, förutom några enstaka ord och beteckningar, som nationaldrycken tereré.”

Myndigheternas insats har förstås också betydelse för att språket ska behålla status, begreppsapparat och vitalitet. Språket måste synas inom byråkrati och i reklamvärlden. Och sådana ansatser finns. Men attityden till språket är till syvende och sist avgörande för dess fortlevnad.

På stranden mitt emot den argentinska gränsstaden Posadas ligger strandkaféerna och restaurangerna tätt. Sanden ligger vit och varm vid Paraguayfloden som sträcker ut sig som en havsvik. Folk promenerar, badar, surfar, paddlar kanot, och motionerar vid de talrika utegymmen. Försäljarna av konst, krimskrams, glass och tereré lägger fram sina varor och inne på restaurangen har ett kamratgäng slagit sig ned kring literflaskor med Chappo-öl i ishinkar. De unga männen, solbrända med solblekt hår, ser ut som vilka européer som helst. De skrattar, pratar och skålar men jag kan inte uppfatta ett enda ord. Deras samtal förs helt och håller på guarani.                                          


            

AR                                                                                

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Ur Sverker Sörlins bok ”Till bildningens försvar” citerar jag:

”….. Vi vill bevara öppenheten. Men hur skall den kunna bevaras utan att vår förmåga att se klart och skilja mellan klokhet, dumhet och ren propaganda eroderar i de mediala bubblor vi är instängda i?

  Det svar som intresserar mig är kunskap. Det finns förstås andra, men utan kunskap blir hanteringen av dessa utmaningar strängt taget omöjlig. Jag talar då inte i första hand om forskning, utan om kunskap hos medborgarna. Dess verkliga betydelse för oss är det arbete den gör för att hålla samhällen samman, skänka medborgarna en någorlunda gemensam förståelse av världen och samhället – en grund vi kan stå på tillsammans för att forma, förändra och förbättra. Kunskap gör, att vi kan bygga samhällen med trygghet och frihet, och säkra en klokare relation till livsbetingelserna runtomkring oss. 

  Vi måste kunna veta tillsammans. Det är detta jag kallar bildning.”

I språkligt sammanhang är min tolkning av Sverker Sörlin följande:

--- Att ”veta tillsammans” i Sverige betyder, att man skall kunna god svenska och därmed kunna göra sig förstådd och bemött i tal och skrift inom alla samhällets områden och sektorer. Svenska språket skall vara en självklarhet. Bristande kunskap i svenska vid en längre tids vistelse i Sverige är brist på bildning.

--- Att ”veta tillsammans” i Norden betyder, att man som svensk i tal och skrift skall kunna förstå och göra sig förstådd på norska och danska. Om förutsättning finns i hemmiljön skall finska också omfattas. Att använda engelska vid mellannordiska kontakter är brist på bildning.

--- Att ”veta tillsammans” i Europa betyder, att man som svensk i tal och skrift skall kunna förstå och göra sig förstådd på helst två av språken tyska, franska, italienska eller spanska utöver engelskan, gärna kryddat med något östeuropeiskt eller baltiskt språk. Bästa överraskningen internationellt är att bjuda på kunnande i värdlandets språk, och utländska personer på svenska skall berömmas. Enbart engelska vid alla europeiska kontakter ger en ytlighet i allt umgänge och är i grunden en brist på bildning.

--- Att ”veta tillsammans ” i världen betyder, att beroende på verksamhet, ju mer man lär om lokala förhållanden, och särskilt språk, desto bättre förutsättning finns att förstå lokala sammanhang. Skapande och enbart vistelse inom västerländska engelskspråkiga umgängesbubblor är brist på bildning. 

--- God bildning är också att stödja de svenska minoritetsspråkens överlevnad och utveckling i de lokala områden inom Sverige, där de har sin utbredning. 

Därför är jag medlem i Språkförsvaret!

Lars Fredriksson

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Svenskan får allt mindre plats…

 Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)