”Utan en plan är ditt globala varumärke i fara

Traditionell lokaliseringshantering har passerat sin livslängd och hindrar nu tillväxt. De flesta affärsöversättningar är nu maskinassisterade tack vare utvecklingen av neural maskinöversättning (NMT) och stora språkmodeller (LLM). Snabb, kostnadseffektiv översättning i flera kanaler kommer att hjälpa många företag att för första gången bli verkligt flerspråkiga i alla kontaktpunkter. Oreglerad AI medför dock risker, och dessa multipliceras med antalet språk. Oförberedda företag kommer att se sina kvalitets-, hastighets- och kostnadsmått försämras. Denna rapport undersöker lokaliseringsmarknadens dynamik och hur företagsledare bör uppgradera teknik, team och operativ strategi.

Lokalisering är i oordning tack vare AI

De senaste två åren har förändrat grunderna för företagens lokaliseringspraxis. Maskinassisterade översättningsmetoder står nu för 70 % av alla översättningar, och AI-översättning ökade med 533 % under 2024. Mänsklig översättning håller på att övergå till en stödjande roll. För att framgångsrikt kunna implementera LLM, neural maskinöversättning (NMT) och översättning som en funktion (TaaF) – tillsammans kallat lokaliserings-AI – tillsammans med stödjande teknik krävs erfarna ledare som kan samordna och optimera teknik, processer och data i hela företaget (se figur 1). Företag som håller fast vid den gamla, decentraliserade, tjänstecentrerade modellen som drivs av mellanchefer kommer att ha svårt att hänga med:”

Läs vidare här!

Kommentar: Speciellt e-handelsföretag som verkar internationellt vinnlägger sig om s.k lokalisering, d.v.s anpassning till olika målgrupper. Den viktigaste anpassningen är naturligtvis den språkliga, eftersom man faktiskt säljer bäst på köparens eget språk. Därav den ökande användningen av neurala maskinöversättningsverktyg, som ger betydande produktivitetsvinster.

Observatör

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Med några års mellanrum brukar dyka det upp någon skribent i Sverige som pläderar för att Sverige  ska upphöja engelska till officiellt språk jämsides med svenskan. Magnus Hambleton i Dagens Industri den 26/11 är alltså inte först utan har föregåtts av exempelvis Marian Radetzki i Dagens Nyheter 2007 och Walter Naeslund i Resumé 2019. Dessa förslag till frivillig och enfaldig självkolonisering brukar alltid vittna om såväl bristande omvärldskunskap, särskilt om språkförhållanden, som argumentation byggd på felaktiga premisser.

För det första  ger Magnus Hambleton sken av att svenskarnas kunskaper i engelska är helt unika utanför Storbritannien och Irland jämfört med övriga länder i Europa. Han skriver: ”Den som flyttar till Stockholm kan leva ett helt liv här utan att kunna svenska. Det gör oss i princip unika i Europa (min fetstil).” Han redovisar inget som helst stöd för detta påstående utan förfaller enbart till löst tyckande.

Nu finns det mig veterligt i och för sig ingen undersökning av kunskaperna i engelska i olika europeiska länder, som bygger på ett representativt urval av invånarna. Men det finns andra typer av undersökningar.

Eurobarometerns undersökning från 2012, som byggde på självuppskattning av kunskaperna i engelska i respektive land, visade att 90 procent av nederländarna och malteserna ansåg sig kunna föra en konversation på engelska mot 86 procent i Sverige och Danmark, varpå Österrike och Cypern följde med 73 procent. Enligt Eurobarometern 2023 angav 93 procent av respondenterna i Nederländerna, 90 procent i Sverige, 87 procent i Danmark, 86 procent i Malta och 81 procent i Finland att de var särskilt benägna att tala engelska som främmande språk. Norge och Island ingår inte Eurobarometerns undersökning.

TOEFL (Test of English as a Foreign Language) är ett standardiserat språktest i engelska som mäter kunskaperna hos personer som inte har engelska som modersmål, framför allt för studier på universitet och högskolor där undervisningsspråket är engelska. Testet används av många lärosäten världen över som underlag för antagning till utbildningar. I Europa (exklusive Storbritannien och Irland) är det framför allt Nederländerna, Österrike, Tyskland, Schweiz, Danmark, Belgien, Finland, Sverige och Norge som hör till de bäst presterande länderna på TOEFL.

Det svenska utbildningsföretaget Education First (EF) publicerar varje år testresultaten i engelska som främmande språk fördelade nationellt från sin verksamhet via English Proficiency Index. Det är inte fråga om ett representativt urval från varje land utan om ett genomsnittsresultat och antalet deltagare från varje land kan variera betydligt. De tio länderna med de högsta färdigheterna i engelska 2025 var följande i rangordning: Nederländerna, Kroatien, Österrike, Tyskland, Norge, Portugal, Danmark, Sverige, Belgien och Slovakien.

Kunskaperna i engelska som främmande språk i Sverige som europeiskt land är alltså inte unika; närmare tio länder i Europa har lika goda, eller bättre kunskaper, i engelska. Hambletons argumentation  påminner mig om en diskussion jag hade med en norrman i samband med en språkkonferens i Oslo 2008. Han ville att jag åtminstone skulle erkänna att norrmännen pratade bättre engelska än svenskarna. Det ville jag inte utan förklarade – baserat på flera besök i Nederländerna - att holländarna talade den bästa engelskan utanför Storbritannien och Irland i Europa.

För det andra påstår Hambleton att ”i Schweiz talar färre personer franska än svenskar talar engelska, ändå är franska officiellt språk där. Skillnaden är att schweizarna låter verkligheten styra politiken.” Analogin är helt befängd. Hambleton tycks tro att franskan har upphöjts till officiellt språk i Schweiz för att schweizarna vill fjäska för grannlandet Frankrike. Faktum är att franska är modersmål för 20–22,8 procent, eller runt 1,8–2,0 miljoner, av schweizarna, framför allt i västra Schweiz. De två övriga officiella språken är tyska och italienska, medan rätoromanska är ett regionalt språk.

För det tredje skriver Hambleton att ”trots Brexit är engelskan EU:s språk i allt väsentligt. Det är språket i forskning, handel, standarder och diplomati. Sverige kan bidra till att ge EU:s språkpolitik en trovärdig grund.” Det enda som är sant i detta påstående är att engelskan idag i praktiken fungerar som ett ledande informellt lingua franca inom EU. Men EU:s språkpolitik bygger på att respektera och bevara språklig mångfald, samtidigt som man aktivt främjar flerspråkighet – idealet är “modersmålet plus två andra språk” för alla medborgare. Politikområdet är till stor del medlemsstaternas ansvar, men EU sätter gemensamma mål, ger rekommendationer och finansierar program som Erasmus+ för att stärka språkkunskaper och mobilitet.

Unionen har 24 officiella språk, och EU‑medborgare har rätt att vända sig till EU‑institutionerna på vilket som helst av dessa och få svar på samma språk. Språkreglerna för institutionerna fastställs av rådet (bl.a. genom förordning nr 1/1958), men i praktiken används ett mindre antal arbetsspråk – framför allt engelska, franska och i viss mån tyska – i det dagliga arbetet. EU har världens mest avancerade simultantolkningssystem; i EU-parlamentet kan vem som helst tala något av de officiella språken och sedan bli tolkad till de övriga.

Eurobarometer-undersökningar från 2024 visar att 86 procent av européerna anser att alla bör kunna minst ett främmande språk utöver modersmålet, och att 76  procent anser att språkutveckling bör vara en politisk prioritet. Stödet för skydd av minoritets- och regionalspråk är också starkt: 84  procent av medborgarna tycker att dessa språk bör skyddas och främjas.

Slutligen påstår Hambleton ”att göra det internationellt välkänt att engelska är ett av Sveriges officiella språk ger svenskar utomlands ett försprång.” Om detta verkligen ledde till ett försprång, så skulle Sveriges grannländer raskt kopiera tilltaget och därmed vore konkurrensfördelen lika med noll. För övrigt finns det språkquislingar även i våra nordiska grannländer som tänkt i liknande banor som Hambledon. Radikale Venstre, ett socialliberalt parti, föreslog för ett antal år sedan att engelska skulle bli Danmarks andra officiella språk. I Finland har liknande idéer framförts i enkäter och offentliga debatter av enskilda medlemmar i De Gröna, Svenska folkpartiet och Vänsterförbundet. Både i Danmark och Finland avvisar en majoritet av medborgarna dylika idéer.

Hambleton menar att för ”eliten inom tech och forskning är språket en praktisk fråga. Svaret måste vara lika praktiskt: här fungerar engelska fullt ut, från dag ett.” Det räcker tydligen inte att runt 90 procent av svenskarna säger sig kunna konversera på engelska; denna ”elit” kommer ändå att dra öronen åt sig. Om någon störs av att det talas andra språk än engelska i ett land, så är det snarast fråga om ett obildat och arrogant dumhuvud.

Hambleton tycks också hävda att San Francisco Bay Areas dragningskraft på teknologer i första hand beror på engelskan och inte på att området hittills varit ledande i fråga om datateknologi. Om Kina går om USA i fråga om datautveckling, så kommer  detta också att leda till att antalet teknologer som åker till Kina ökar oberoende av språkförhållandena. Kina befann sig redan på tredje plats efter USA och Storbritannien 2019 vad gäller antalet internationella studenter. Frankrike, där man som bekant talar franska, är exempelvis det land som flest afrikanska studenter söker sig till.

Hambletons förslag att upphöja engelskan till officiellt språk i Sverige är varken nytt eller originellt; det förblir ett ogenomtänkt och för svenskan mycket farligt förslag.

Per-Åke Lindblom

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

”Årets ord 2025 minner oss om at vi blir et sårbart samfunn når vi gjør oss avhengige av de store teknologiselskapene.

– En oligark er en søkkrik person med mye makt. En tekoligark eier teknologiselskaper som har nærmest total kontroll over den digitale teknologien og dermed stor innflytelse over hele verden. Årets ord kan bidra til å løfte debatten om digital selvråderett i Norge, sier Åse Wetås, direktør i Språkrådet.”

Läs vidare här!

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Allmän lingvistik försöker identifiera egenskaper som är gemensamma för alla språk, det vill säga språkliga universalier. Dessa egenskaper måste förstås vara mycket allmänna, eftersom skillnaderna mellan de 6 000 till 7 000 språk som finns är enorma. Men man kan till exempel konstatera att ”alla språk har delar som inte har någon egen betydelse, det vill säga funktionsord som till exempel artiklar”. Många av dessa universalier uttrycks i en om-då-formel: ”Om ett språk har egenskap A, då har det också egenskap B”, t.ex ”Om ett språk har futurum, då har det också preteritum, men inte tvärtom”.

Ett team av lingvister vid Saarlands universitet har nu jämfört och utvärderat stora datamängder från flera tusen språk. Man undersökte till exempel ordföljden, det vill säga var verb och objekt placeras i en mening. Ett resultat: 60 av 191 grammatiska mönster, det vill säga ungefär en tredjedel, återfanns i alla undersökta språk, även sådana som har utvecklats helt oberoende av varandra, t.ex tyska och japanska. ”Detta visar tydligt att språkets utveckling inte är slumpmässig”, säger studiens ledare Annemarie Verkerk. Forskarna vill nu öka mängden språkinformation som ska jämföras för att visa ”vilka sociala, ekologiska och demografiska händelser och situationer som har påverkat språkets utveckling”. (Källa: wissenschaft.de)

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Söndagens svenskspråkiga sång 

Laleh - Många ljus

Söndagens svenskspråkiga dikt 

Inom varje dikt 

Inom varje dikt

lyser en liten lampa

I rummet och tiden

i jorden och havet

hos människan och djuret

hos allt som har skapats

av natur och människohand

finns en dikt

som lyser som en lampa

Söker du tillräckligt länge

finner du kanske även en lampa

inom ditt djupaste mörker

Maria Wine 

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Man behöver inte kunna svenska för att bo i Sverige, men man behöver kunna engelska. Eller? Allt oftare händer det att man går på restaurang där personalen enbart talar engelska. Detta brukade vara ett Stockholmsfenomen, nu har det spritt sig över landet. Diskarna och kockarna kan svenska – men inte restaurangvärden!

Det plågar mig när jag ser äldre människor kämpa med att försöka uttrycka sig på engelska – i sitt eget land! Varför ska de behöva göra detta? Och än värre när ett barn frågar var toaletten är och inte förstår vad personalen säger.

På nittiotalet var standardförklaringen till att invandrare diskriminerades på arbetsmarknaden att de inte hade tillräckliga språkkunskaper. Detta kan inte ha varit sant, för nu ratas kurder, somalier, araber och latinos som bott tjugo år i Sverige, till förmån för italienare och andra EU-medborgare som just kommit hit! Var hudfärg problemet, undrar man?

Det finns förmodligen inget annat land där detta skulle accepteras. Försök att jobba i Frankrike utan att kunna franska! Eller i England, utan att kunna engelska! Tänk er att en engelsman går in på krogen och möts av en fransk servitör som utan att be om ursäkt förväntar sig att beställningen ska ske på franska.

Jag förstår att det handlar om att restaurangägare importerar billig arbetskraft, men det är inte hela frågan. Det handlar också om svenskans dåliga självförtroende generellt. Häromveckan var jag på en wrestlingshow. Det var mycket underhållande förutom att deltagarna – alla svenskar – pratade ENGELSKA! Vilket de inte kunde. Åskådarna fick för sig att de också behövde prata engelska, så när de ropade åt deltagarna på sin bästa tv-engelska dog jag av skam.

Man skulle aldrig kunna få en hel grupp spanjorer i Spanien att prata engelska med varann. Det är till och med svårt att få en av dem att prata engelska med en utlänning.

Sverige måste vara sämst i världen på att vårda och uppskatta sitt eget språk. Så fort en ny term kommer på engelska direktimporterar vi den. AI heter AI även här, på norska heter det däremot KI – konstgjord intelligens. Som Mats-Eric Nilsson skriver i sin bok ”Kåppi pejst – hur vi härmar USA mer än ever” tar Sverige efter USA i allt från begrepp till politik. Han nämner föreställningen att det är jättesvårt att kombinera mat och vin, vilket det behövs en expert till. Detta är okänt i klassiska vinländer – man tar det lokalproducerade vin som finns till hands – och uppstod i USA på 80-talet då vinföretagen uppfann food and wine pairing, för att sälja mer. Nu tror alla svenskar att detta är en objektiv vetenskap.

Så fort en amerikansk kändis nyser, kommer artiklar på svenska kultursidor om Vad Detta Betyder För Vår Samtid. Så fort en amerikansk kändis skådats med nya byxor skriver DN:s modeskribent Susanne Ljung att ”nu slipper vi frysa anklarna av oss”. Att modet skapas i Paris verkar ha glömts bort.

Våra företag gör reklam på engelska (vilket är synd för barn som försöker lära sig läsa och inte fattar vad det står) våra tv-kanaler är fulla av amerikanska filmer eller svenska versioner av amerikanska program, det har till och med gått så långt att vi använder klumpiga amerikanska omskrivningar istället för geniala svenska uttryck! Engelskan har inget ord för dygn eller blunda, de säger ”twenty four seven” och ”close your eyes” vilket vissa har börjat använda här!

När amerikaniseringen når politiken verkar den inte bearbetas, utan bara direktöversättas – och ibland inte ens det. Begrepp som nolltolerans, snöflinga, hjärtlandet, husblatte, trop, metoo, alt-right, dicpic, no-go-zones, triggervarning, weaponize är alla hämtade från USA. När Ulf Kristersson meddelade att den misstänkte gängledaren Mikael Tenezos häktats i Mexico (vilket medierna redan berättat) sa han: ”Jag kan bekräfta: Vi har honom” som om han vore Obama på jakt efter bin Laden, och inte en svensk statsminister i ett land där rättsväsendet förväntas vara självständigt och där vi inte dömer människor på förhand. Och alla medier och debattörer förväntades yttra sig om den amerikanske föreläsaren Charlie Kirks död, trots att ingen visste vem det var innan han dog.

Om vi nu måste hämta inspiration till våra politiska debatter från utlandet, kanske det finns länder som påminner mer om Sverige? Norge, till exempel? Eller Finland? Är det någon som har hört om dessa länder? Kanske det till och med skulle vara intressant att veta hur man resonerar i Indien eller Mongoliet?

Kajsa Ekis Ekman

Artikeln har tidigare publicerats i Dala-Demokraten den 30/10 2025 - här med skribentens tillåtelse.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Sedan 2014 har Språkförsvaret – med undantag för coronapandemin – varje år delat ut två priser.

Det ena priset, Årets anglofån, är ett negativpris. Det är meningen att mottagaren ska skämmas över detta pris. Det bör framför allt ges till myndigheter, företag och organisationer som använder engelska i stället för svenska på ett iögonfallande sätt.

Det andra priset, Språkförsvarets hederspris, bör främst ges till enskilda, som har gjort berömvärda insatser för svenska språket under året och för vilka en hedersbetygelse betyder något. Det kan vara fråga om författare, journalister, sångare, språkvetare etcetera.

Från och med 2014 och fram till 2024 har följande utnämnts till Årets anglofån: Stockholms stad, Tele2, SVT, PostNord, Internationella engelska skolan, Coop, Barbara Bergström och UHR. Följande har under samma tid förärats Språkförsvarets hederspris: Pehr G Gyllenhammar, Anders Q Björkman, Theodor Kallifatides, Björn Ranelid, Terminologicentrum (TNC), Magnus Henrekson, Olle Bälter/Viggo Kann och Sara Lövestam. Språkförsvarets hederspris till Fredrik Lindström och Årets anglofån till Stefan Löfven 2020 delades ut först på årsmötet 2022.

Nominera kandidater till båda dessa priser fram till den 31 december. Priset avser alltså insatser under 2025. Därefter väljer Språkförsvarets styrelse ut fem kandidater från vardera kategorin. Språkförsvarets medlemmar röstar sedan under januari 2026 fram en vinnare bland dessa kandidater. Skriv också gärna ett förslag till motivering som vi sedan kan använda vid omröstningen. Omröstningen är alltså endast intern, eftersom det skulle bli svårt att kontrollera icke-medlemmars identitet.  Prisutdelningen sker på årsmötet våren 2026.

Språkförsvarets styrelse vet att dessa priser väcker en viss uppmärksamhet. De som mottar Språkförvarets hederspris brukar bli glada över diplomet och till och med tacka oss officiellt (och återgäldar således publiciteten). Ingen av dem som utnämns till Årets anglofån har hittills ställt upp fysiskt för att ta emot priset.

Idén till dessa priser har vi hämtat från Verein Deutsche Sprache och Modersmål-Selskabet.

Nomineringar kan skickas till sprakforsvaret@yahoo.se eller om du inte har tillgång till e-post: Olle Käll, Myggdansv. 4C, 80269 Gävle.

Språkförsvarets styrelse

Nätverket Språkförsvaret

Inte i Storbritannien eller på Irland, om ni tror det. North Park (Norra parken) ligger i Idre, Dalarna och är ett företag, som säljer ”exklusiva” fjällägenheter.

Företaget har alltså t.o.m kostat på sig ett engelskt namn!

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)