Vad händer när engelskundervisningen slutar vara en bro till samhället och börjar kännas som ett test på tillhörighet som man kan misslyckas med?

Det är frågan som väcks av den brittiska regeringens föreslagna nya invandringspolitik, som skulle höja kraven på engelskkunskaper för de flesta visumtyper, i syfte att förbättra integrationen och arbetsmarknadsförberedelserna.

Detta innebär en ökad betoning på språkkunskaper. Sökande skulle behöva visa högre kunskaper i tal, läsning, skrivning och hörförståelse. Det skulle bli strängare teststandarder och färre undantag, vilket skulle koppla invandring till starka kommunikationsfärdigheter för sysselsättning och deltagande i samhället.

Ministrarna säger att de föreslagna åtgärderna kommer att främja ”integration” och ”möjligheter”. Men det riskerar att få motsatt effekt, genom att göra engelska för talare av andra språk (Esol) till ett verktyg för övervakning snarare än inkludering.

Vi är en del av Coalition for Language Education, ett nätverk av akademiker, lärare och organisationer. Gruppen hävdar att den föreslagna politiken behandlar förmågan att tala engelska mindre som ett medel för ”empowerment” (egenmakt - ö.a.) mer som en mekanism för invandringskontroll.

Genom att knyta långvarigt uppehållstillstånd och medborgarskap till stegvisa framsteg i att lära sig engelska omformulerar politiken språk inte som en gemensam allmän nyttighet, utan som ett villkor för acceptans. I praktiken blir engelska en slags gräns.

Språket formar hur vi lever tillsammans. Det är så människor bygger relationer, hittar arbete, engagerar sig i samhället och deltar i demokratin. Men det kan också användas för att splittra och utesluta.

För icke-modersmålstalare har engelskan länge handlat om att hjälpa människor att klara vardagen, uttrycka sig och känna sig hemma. Regeringens förslag positionerar dock engelskkunskaper som ett test på tillhörighet – något som måste bevisas, mätas och övervakas.

Ett tioårigt test för värdighet

Enligt planen skulle migranter som söker bosättning eller medborgarskap vara skyldiga att visa stegvisa framsteg i engelska, från grundläggande till övre mellannivå under en tioårsperiod. Språkkunskaperna skulle kopplas till ett poängbaserat system som också spårar sysselsättning och medborgerligt engagemang.

Språkinlärning är dock inte linjär. Framstegen påverkas av trauma, hälsa, omsorgsansvar, arbetsmönster och tidigare utbildning. För flyktingar och andra som har upplevt förflyttning eller avbruten skolgång kan förväntningarna på stadiga, mätbara förbättringar vara orealistiska och bestraffande.

Att reducera dessa komplexa inlärningsresor till avbockningsbara riktmärken förvandlar inlärningen av engelska till en övning i att följa regler. Språkkunskaper förväxlas med ansträngning, moral och till och med lojalitet. Att klara prov ses som ett bevis på att man anstränger sig, så misslyckande innebär lathet. Flytande språkförmåga kopplas till att vara en ”bra” eller ”förtjänt” invandrare. Hög språkkunskap signalerar engagemang för nationell identitet, medan lägre förmåga framställs som motstånd.

Detta är inte bara ett problem i Storbritannien. Runt om i världen har språkundervisning i allt högre grad kopplats till invandringskontroll. Det nya med detta förslag är hur öppet engelska framställs som något som ska granskas.

I Storbritannien riskerar närvaro, testresultat och utvecklingsmål att bli datapunkter som används för att övervaka beteende, snarare än verktyg för att stödja inlärning. Lärare pressas att prioritera prestationsindikatorer framför dialog, förtroendeskapande och gemenskap.

När språk blir ett kontrollverktyg omformas själva medborgarskapet, människor testas mot ett snävt språkligt ideal och demokratiska värderingar urholkas. Jämlikhet, rättvisa, inkludering och delaktighet urholkas när språket blir ett verktyg för att stänga ute vissa grupper. Snäva språkliga krav utesluter människor med olika språkbakgrund och förnekar dem lika tillgång till medborgarskap och medborgerliga rättigheter.

En politik som är frikopplad från verkligheten

Utöver sin ideologi är den föreslagna politiken också misslyckad av praktiska skäl. Esol-undervisningen i Storbritannien är redan underfinansierad och ojämnt fördelad. Lokala och frivilliga aktörer, som stöder många av de mest marginaliserade eleverna, förväntas leverera resultat med höga insatser med begränsade resurser.

Men det finns inga åtaganden om lärarutbildning, lön eller tillgång för kvinnor, flyktingar eller elever på landsbygden. Det finns lite erkännande av de hinder som många elever möter, inklusive trauma, omsorgsansvar eller brist på tillgång till barnomsorg och transport. Det finns heller inget seriöst engagemang för traumainformerade eller elevcentrerade undervisningsmetoder. Istället fördubblar politiken en teknokratisk modell som värdesätter det som kan mätas framför det som faktiskt är viktigt i klassrummet.

Språk ska hjälpa människor att knyta kontakter, inte kontrollera deras rätt att stanna. Integration kan inte åstadkommas genom rädsla för misslyckande eller hot om utestängning. Den växer när utbildningen är välkomnande, har goda resurser och är grundad i respekt.

Språklig mångfald är inte ett problem som måste lösas. Det är en offentlig resurs som berikar samhällen och stärker demokratin. Undervisning i engelska fungerar bäst när den bygger på vad eleverna redan kan, snarare än att behandla deras språk som hinder som måste övervinnas.

I stället för att koppla språkinlärning till invandringskontroll bör regeringen investera i traumainformerade, elevcentrerade insatser som tillgodoser elevernas behov. Även bedömningen behöver omprövas. Den bör prioritera kommunikation och deltagande i den verkliga världen, inte abstrakta riktmärken som tystar röster.

Viktigast av allt är att integration måste ses som en ömsesidig process. Värdsamhällena har lika mycket att lära som nykomlingarna.

Om regeringen tror på egenmkt, bör utbildningen förstärka rösterna, inte dämpa dem. Språkpolitiken bör öppna dörrar, inte stänga dem.

Genom att ersätta språket om rättigheter och deltagande – att undervisa i engelska inte bara för att få jobb, utan för att ge migranter möjlighet att förstå, hävda och utöva sina rättigheter och engagera sig i samhällslivet – med villkorad tillhörighet, riskerar den föreslagna politiken att förstärka ojämlikheten istället för att minska den. Att framställa språklig behärskning som ett bevis på nationellt värde undergräver de demokratiska värden som språkundervisningen bör upprätthålla.

Språk bör ena, inte splittra. När det engelska språket förvandlas till ett kontrollinstrument försvagas själva det medium genom vilket demokratin fungerar. Uppgiften framöver är inte att ”återställa kontrollen” över språket, utan att återställa förtroendet – hos elever, lärare och i den språkliga mångfaldens kraft att föra människor samman.

Declan Flanagan/Mick Chick

Artikeln publicerades ursprungligen i The Conversation den 13/1 2026  - vår översättning från engelskan.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Verein Deutsche Sprache publicerar också varje år Årets rubriker, underförstått de roligaste eller mest slagkraftiga rubrikerna -  se Schlagzeile des Jahres 2025 – 20 besten Schlagzeilen.

I vissa fall krävs det att man förstår eller känner till sammanhanget för att en som inte har tyska som modersmål ska uppskatta det vitsiga. Den här rubriken ” Vatikan mit Latein am Ende”, som belade tredjeplatsen och som syftar på att Vatikanen har avskaffat latinet som första ämbetsspråk är dock klar. På svenska kunde en rubrik i samma anda lyda ”Vatikanen gör slut med latinet”, för att uppnå en viss tvetydighet.

Observatör

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Om du talar ett annat språk än engelska flytande har du säkert märkt att vissa saker är omöjliga att översätta exakt.

En japansk designer som förundras över ett objekts shibui (en sorts enkel men tidlös elegant skönhet) kan känna sig hindrad av att det inte finns något exakt motsvarande begrepp på engelska.

Det danska ordet hygge refererar till en så unik känsla av mysighet att det verkar behövas hela böcker för att förklara det.

Portugisisktalande kan ha svårt att förmedla sin saudade, en blandning av längtan, vemod och melankoli. De som talar walesiska har ännu svårare att översätta sitt hiraeth, som kan ha en ytterligare känsla av längtan efter sin specifika keltiska kultur och traditioner.

Fångad av språket

Orden i olika språk kan dela upp och paketera sina talares tankar och erfarenheter på olika sätt, vilket ger stöd åt teorin om ”språklig relativitet”.

Denna teori, även känd som Sapir-Whorf-hypotesen, härstammar delvis från den amerikanske lingvisten Edward Sapirs påstående från 1929 att språk fungerar som ett ”index” för talarnas ”nätverk av kulturella mönster”: om dansktalande upplever hygge, då borde de ha ett ord för att tala om det; om engelsktalande inte gör det, då har vi inte heller något.

Men Sapir gick också ett steg längre och hävdade att språkanvändare ”inte lever enbart i den objektiva världen […] utan är i hög grad beroende av” sina språk.

Denna starkare teori om ”språklig determinism” innebär att engelsktalande kan vara fångna i vårt språk. På så sätt kan vi faktiskt inte uppleva hygge – eller åtminstone inte på samma sätt som en dansk person kan. Det saknade ordet antyder ett saknat begrepp: en tom lucka i vår erfarenhetsvärld.

Konkurrerande teorier

Få teorier har visat sig vara så kontroversiella. Sapirs student Benjamin Lee Whorf hävdade 1940 att hopispråkets brist på verbformer (förfluten tid, nutid, framtid) indikerade att dess talare hade en annan ”psykisk upplevelse” av tid och universum än västerländska fysiker.

Detta motbevisades av en senare studie som ägnade nästan 400 sidor åt språket för tid i hopi, vilket inkluderade begrepp som ”idag”, ”januari” och – ja – diskussioner om handlingar som sker i nutid, dåtid och framtid.

Har du hört talas om ”50 inuitiska ord för snö”? Whorf igen.

Även om det antal han faktiskt hävdade var närmare sju, sades detta senare vara både för många och för få. (Det beror på hur man definierar ett ”ord”.)

Mer nyligen hävdade den antropologiska lingvisten Dan Everett att det amazoniska språket pirahã saknar ”rekursion”, eller förmågan att placera en mening inuti en annan (”{Jag litar på att {du kommer {att inse att {min teori är bättre.}}}}”).

Om detta stämmer skulle det tyda på att pirahã skiljer sig i just den egenskap som Noam Chomsky har hävdat är den viktigaste definierande egenskapen hos alla mänskliga språk.

Återigen har Everetts påståenden kritiserats för att både gå för långt och inte tillräckligt långt. Cykeln verkar vara oändlig, så pass att två utmärkta nyare böcker om ämnet har antagit nästan diametralt motsatta perspektiv – till och med med motsatta formuleringar i sina titlar!

Språket som ett bekvämt hus

Det finns sanning i båda perspektiven.

Åtminstone vissa aspekter av mänskliga språk måste vara identiska eller nästan identiska, eftersom de alla används av medlemmar av samma mänskliga art, med samma sorts kroppar, hjärnor och kommunikationsmönster.

Men den senaste tidens ökade förståelse för världens ursprungsbefolkningars språk har lärt oss två viktiga ytterligare lärdomar. För det första finns det mycket större mångfald bland världens språk än man tidigare trott. För det andra är skillnaderna ofta relaterade till de kulturella mönster och den miljö där språken traditionellt talas.

I många himalayanska språk finns till exempel uttrycket ”det huset” i tre varianter: ”det huset uppåt”, ”det huset nedåt” och ”det huset på samma nivå” – en återspegling av det bergiga område där talarna bor.

När talarna migrerar till lägre belägna regioner kan systemet skifta från ”uppåt/nedåt” till ”uppströms/nedströms”. Om det inte finns någon tillräckligt stor flod kan skillnaden försvinna.

I de inhemska asliska språken på den malaysiska halvön finns det stora ordförråd som hänvisar till finfördelade naturliga dofter. Detta är ett tecken på den rika mångfalden i talarnas födosöksmiljö.

Studier av små, tätt sammansvetsade samhällen som Milang i nordöstra Indien har visat hur språk kan kräva att talarna markerar sin informationskälla: om ett uttalande är allmän kunskap inom ens sociala grupp eller om det har erhållits genom en annan typ av källa – såsom hörsägen eller slutsatser från bevis.

Talare av språk med sådana ”evidentialitetssystem” kan lära sig att tala språk – som engelska – utan dem. Men det visar sig vara svårt att bryta sina modersmålvanor. En ny studie visade att talare av vissa språk med evidentialitet oftare än modersmålstalare av engelska lägger till ord som ”enligt uppgift” eller ”tydligen” i sina uttalanden.

Mänskliga språk är kanske inte ett fängelse som deras talare inte kan fly från. De är kanske snarare bekväma hus som man har svårt att lämna. Även om man alltid kan låna ett ord från ett annat språk, kan dess unika kulturella betydelser alltid förbli lite utom räckhåll.

Mark W. Post

Artikeln publicerades i The Conversation den 4/12 2025 – vår översättning från engelskan.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Fråga till Perplexity:

Används neurala maskinöversättningsverktyg som DeepL vid några europeiska universitet utanför Sverige?

Ja, neurala maskinöversättningsverktyg som DeepL används i dag vid flera europeiska universitet utanför Sverige, både för intern översättning och i undervisnings‑ och forskningssammanhang.

Konkreta exempel på universitet

• Universitetet i Kassel (Tyskland) har infört DeepL som tjänst för anställda, med licenser som aktiveras via universitetets identitetshanteringssystem under en testperiod fram till juni 2026.

   

• Hochschule Zittau/Görlitz (Tyskland) driver ett pilotprojekt med DeepL, där man har ett begränsat antal licenser (ca 60) som fördelas efter behov till universitetsanställda.

   

• Flera spanska universitet (bland annat Universitat Oberta de Catalunya tillsammans med Oviedo, Lleida och Zaragoza) arbetar inom TAN‑IBE‑projektet med neurala maskinöversättningssystem i utbildning och forskning, även om de där utvecklar egna NMT‑lösningar snarare än att bara använda kommersiella verktyg.

   

I undervisning och översättningsutbildning

• Inom Erasmus+-projektet MultiTraiNMT samarbetar fyra europeiska universitet om en kursplan för neurala maskinöversättningar för språk- och översättarstudenter, där kommersiella verktyg (som DeepL, Google Translate m.fl.) används som jämförelsematerial och didaktiskt underlag.

   

  Studier från olika lärosäten visar att DeepL används av studenter för att översätta akademiska texter och språkinlärningsmaterial, vilket undersöks kritiskt i pedagogiska forskningsartiklar.

Sammanfattande bild

• DeepL är nu etablerat som ett institutionellt verktyg vid flera universitet (t.ex. Kassel, Zittau/Görlitz, Lund) genom centrala licenser för personal, särskilt för översättning av administrativa och akademiska texter.  

   

  Neurala maskinöversättare, både kommersiella (DeepL, Google Translate) och egenutvecklade system, integreras i språk‑ och översättningsutbildningar runtom i Europa som något studenterna ska lära sig använda kritiskt snarare än undvika.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Svaret har genererats av Perplexity. [1]

DeepL är en ledande AI-driven översättningsplattform känd för sin höga noggrannhet och naturliga språkhantering, särskilt för europeiska språk.

Bakgrund

DeepL grundades av Jarek Kutylowski och bygger på banbrytande neural maskinöversättning (NMT) kombinerat med stora språkmodeller (LLM), tränade på omfattande flerspråkiga data för att fånga nyanser och sammanhang. Företaget, med bas i Tyskland, fokuserar på säkerhet, skalbarhet och integration för företag, och används av över 200 000 kunder globalt.

Funktioner

Plattformen erbjuder text-, dokument- och realtidsöversättning (inklusive röst), samt DeepL Agent för automatisering av uppgifter som webbsurf och formulärhantering. Den stödjer API för integration och bibehåller formatering i dokument, med stark betoning på dataskydd.

Styrkor

DeepL utmärker sig i precision – studier visar upp till 89% noggrannhet – och överträffar ofta Google Translate i idiomatiska och komplexa texter, även om det har färre språk. I Sverige används det brett i akademi och näringsliv, som vid Lunds universitet.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

När jag besökte Akademibokhandeln på Grand Samarkand i Växjö den 8 januari gick jag förbi en affär som till min glädje hade skyltar som det stod ”REA” på och inte ”SALE”. Tyvärr var butiksnamnet ”JEZZ I AM”. 

Jag blev nyfiken på namnet och gick in i butiken fylld med dyra, exklusiva manskläder för att höra mig för. Vis av tidigare mindre angenäma upplevelser på NK och Hemtex avslöjade jag inte att jag är medlem i Språkförsvaret och att jag hyser en stark motvilja mot engelska i Sverige. 

Expediten och jag hade ett trevligt samtal med varandra. Hon berättade att ägaren var en driftig smålänning från Växjö och att han hade många butiker. Tydligen var han mycket nöjd med butiksnamnet ”JEZZ I AM” som han tyckte lät fräckt. Själv tycker jag att det låter utomordentligt fånigt. Det hade varit betydligt bättre med ”JA JAG ÄR”. Ett litet tips i all välmening till en butiksägare i Sverige där svenska är det officiella språket. 

Christina Johansson

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Söndagens svenskspråkiga sång

Olle Ljungström - Nu är julen slut

Söndagens svenskspråkiga dikt

En lättnadens suck

Somliga tider blir människan kroppsligen trött

av att ingenting göra

mer än att äta och dricka och glamma och sova så sött

på sitt öra.

Utpumpad, rådbråkad, bruten av festandets krav

och med ögonen röda

önskar du glömma den uppsjö på fritid som gav dig ett hav

utav möda.

Trösta dig: raden av sötebrödsdagar är slut.

Du kan äntligen ila

rätt in i vardagens armar och kasta dig ut

i det idoga arbetets vila.

Kajenn

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Fyra språkfamiljer, mer än 300 enskilda språk, ett skriftspråk – det enorma riket Kina är också en stat med många språk, även om det gärna framställer sig som kulturellt enhetligt. Lingvisten Ernst Kausen räknar upp dessa språk i WELT och beskriver deras grammatik och utbredning. Samtidigt talar över 90 procent av kineserna också kinesiska – även om det inte bara finns ett enda högkinesiska, utan cirka tio varianter som inte är ömsesidigt förståeliga. Cirka åtta procent av Kinas invånare talar icke-sinitiska språk – vilket enligt europeiska mått fortfarande är mycket, nämligen 100 miljoner människor (lika många som alla tyska modersmålstalare tillsammans). Det som förenar de flesta av dessa språk är den över 3 000 år gamla kinesiska skriften, eftersom etymologiskt besläktade ord trots olika uttal skrivs med samma kinesiska tecken i nästan alla sinitiska språk. Cirka 115 språk som talas i Kina tillhör den tibetobirmanska språkfamiljen, däribland tibetanska som talas av cirka sex miljoner människor i Himalaya-området, främst i Tibet. Många av dessa minoritetsspråk har strukturella likheter med kinesiskan. De cirka 30 hmong-mien-språken i sydvästra Kina (och dessutom i Vietnam, Laos och Thailand) är, precis som kinesiskan, tonspråk med komplexa tonsystem och över 60 konsonanter. I tonspråk medför en förändring av tonhöjden också en förändring av ordets betydelse. Nästan hälften av de 300 minoritetsspråken är hotade, skriver Kausen, och trots massiv förtryck av deras bärare ingår inte ens tibetanska och uiguriska i denna grupp. Men många andra språk har bara några hundra talare kvar och kommer inte att föras vidare till nästa generation. (welt.de - betalvägg)

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)