Östen

16 juni 2007 18:58

Då vill jag ställa följande frågor:
1. Borde inte åtminstone fler svenskar lära sig finska för att göra situationen lite mindre asymmetrisk?
2. Vilket språk anser ni att finskspråkiga deltagare i t ex Nordiska rådets möten bör tala?
a. engelska
b. svenska
c. finska med tolkning till svenska

Östen

16 juni 2007 19:02

OK, glöm den andra frågan, jag tror svaret finns i texten redan. Så här istället:

2. Är det mindre problematiskt att en finskspråkig person använder svenska i ett internationellt sammanhang än att en svenskspråkig använder engelska?

Per-Åke Lindblom

17 juni 2007 23:00

Svar på fråga I: Det kan man tycka, men asymmetrin är historiskt betingad. Det viktiga är att man förutom sitt modersmål lär sig två främmande språk – i enlighet med EU:s utmärkta målsättning. Det enda sättet att på ett säkert sätt påverka vilka dessa främmande språk skall vara är att göra ett eller båda obligatoriska. Detta är fallet med engelskan i Sverige. Personligen uppskattar jag det gamla systemet från realskolan/gymnasiet med tre obligatoriska främmande språk, engelska, tyska och franska (eftersom detta innebar att engelskan balanserades).

Det är svårt att uppmana andra vilka språk de skall studera. Jag förordar mångspråkighet - ju flera språk man lär sig, desto bättre. Jag anser att den svenska högskolan skall uppmuntra mångspråkighet, inte bara s.k parallellspråkighet mellan svenska och engelska. I stället har utvecklingen inom den svenska högskolan varit den motsatta – att man drar ner på undervisningen i de s.k småspråken (läs alla främmande språk utom engelska). Uppmuntra alltså studenterna att studera och använda andra främmande språk, inkl. finska, för att inte tala om ett språk som kinesiska, som kommer att bli allt viktigare i framtiden.

Svar på fråga 2: Om du med ”internationellt sammanhang” menar t.ex EU, så står det helt klart att finnarna använder sitt modersmål – och tolkning - i betydligt större utsträckning i EU-sammanhang än svenskarna, danskarna och holländarna. Svenskarna är klart sämst i klassen. I vad mån de finlandssvenska företrädarna för Finland använder svenska inom EU känner jag inte till.

Det finns ett europeiskt patentverk, där patentansökningar behandlas på engelska, tyska och franska. För att ett patent ska träda i kraft, gäller kravet att patenttexten måste översättas till ett av landets officiella språk. För några år sedan förhandlade Sverige och Danmark bort detta villkor, medan Finland typiskt nog vägrade.

Östen

19 juni 2007 11:51

Jag formulerade tydligen min andra fråga lite otydligt. Så här, lite mer utförligt: Det brukar ofta sägas i debatten att svenskar som framträder t ex i EU inte borde tala engelska utan snarare utnyttja möjligheterna att tala svenska med tolk. Ett argument som brukar framföras är att "som svensk blir man dummare på engelska" (Horace Engdahl), och det brukar dessutom sägas att svenskar överskattar sina engelskkunskaper, vilket alltså gör att även de som tycker att de kan prata engelska ändå borde använda tolk. Min fråga är helt enkelt: Blir man inte dummare på svenska som finne? När man säger att tolkning ska anordnas om någon känner sig "obekväm" med fastlandnordiska, verkar det att vara en liten men dock avgörande skillnad. De svenskar som talar engelska i EU skulle säker t anse sig vara "bekväma" med engelska - så om vi anser att de borde tala svenska varför uppmanar vi inte finnarna att också använda tolk? Varför säger vi inte rent ut: "ni är minsann inte så bra på svenska som ni tror"?

Per-Åke Lindblom

19 juni 2007 23:16

För det första måste man komma ihåg att svenska tillsammans med finska är Finlands nationalspråk, att undervisning i svenska är obligatorisk för finskspråkiga elever (även om omfattningen varierar och svenskan inte längre är obligatorisk i studentexamen) liksom undervisning i finska är obligatorisk för svenskspråkiga elever, och att kunskaper i svenska är ett anställningskrav för statstjänstemän. Enligt en 1997 offentliggjord forskningsrapport ansåg 70 procent av landets finsktalande befolkning att svenskan är en väsentlig del av det finländska samhället, och 73 procent tyckte att det vore skada om svenska språket och kulturen skulle dö ut i Finland. – se http://www.finland.fi/finfo/svenska/svenskafinland.html

För det andra vill jag inte utdela några generella pekpinnar i vad mån finskspråkiga finländare skall tala svenska i stället för finska (med tolkning) i nordiska sammanhang. Varför? Språkkunskaperna varierar naturligtvis betydligt. Många finskspråkiga finländare och finlandssvenskar är perfekt, eller nästan perfekt, tvåspråkiga. Samtidigt finns det många som har begränsade kunskaper i det andra nationalspråket. De senare är säkert sällsynta inom den högre administrationen och bland dem som är aktuella att företräda i Finland i det nordiska samarbetet. Jag anser att vederbörande finskspråkig finländare själv skall avgöra om han/hon skall tala svenska eller finska på en nordisk konferens. Men, som jag skrivit tidigare, är förståelsen av ett fastlandsnordiskt språk en av hörnpelarna i det nordiska samarbetet.

För det tredje förstår jag inte vitsen med att ”vi” till finnar skulle säga ”ni är minsann inte så bra på svenska som ni tror”. Det är på gränsen till oförskämt; en sådan anmärkning kan bara komma från ”de egna”. Försök kalla en invandrare, som du inte känner, för ”blatte”. Tvärtom bör man uttrycka sig uppskattande, när en finländare som har finska som modersmål, gör sitt bästa för att tala svenska med en i stället för engelska. Det gör i varje fall jag. Dessutom är ett sådant beteende indirekt ett stöd till svenska språkets ställning i Finland, eftersom den finsktalande får tillfälle att använda svenskan.

För det fjärde måste man kunna avgöra vad som är huvudfrågan och vad som är mindre viktiga frågor. Huvudfrågan just nu är att stödja alla nationalspråk (och därmed också de nationella minoritetsspråken) gentemot engelskans expansion på andra språks bekostnad, eftersom alla språk har ett värde i sig. I detta avseende finns det absolut ingen skillnad mellan det svenska och finska språket.

Man måste vidare stödja principen om mångspråkighet (se EU:s målsättning att alla studerande ska lära sig två främmande språk förutom det egna modersmålet) och den mellannordiska språkförståelsen, eftersom bådadera har ett värde sig och dessutom tjänstgör som motvikter till engelskan. I de fall nationella minoritetsspråk kommer i konflikt med nationalspråken bör man nästan undantagslöst stödja de förra, speciellt som de ofta har utsatts för repression i varierande utsträckning i det förflutna. Jag anser att samtliga nationella minoritetsspråk i Norden måste respekteras; hur deras intressen bäst tillvaratas formuleras bäst av företrädare för dessa språk.