(Denna text är helt och hållet hämtad från Språkrådets webbplats)

I fredags, 7 december, hölls Språkpolitikens dag på Språkrådet för att fira att svensk språkpolitik fyller 2 år. Det blev en lyckad tillställning med många gäster och trevligt mingel. Men även en språkpolitisk presskonferens med Språkrådets chef, Olle Josephson.

I samband med presskonferensen spelades ett inslag in för Aktuelltredaktionens finskspråkiga program Uutiset. Se inslaget på SVT.

SAMMANFATTNING AV PRESSKONFERENSEN

Den 7 december 2005 beslutade riksdagen om en språkpolitik för Sverige. I Sverige finns ett gemensamt språk, svenska, fem officiella minoritetsspråk och närmare 150 invandrarspråk. Dessutom används engelska inom många områden. Hur har det gått för språkpolitiken de senaste två åren? Språkrådet summerade läget utifrån de fyra mål för svensk språkpolitik som riksdagen beslutat om.

Svenska ska vara huvudspråk i Sverige

Så är det i Sverige i dag och så var det när riksdagsbeslutet togs 2005; svenskan är samhällets gemensamma språk och det språk på vilket Sverige styrs. Den positionen är inte hotad på något allvarligt sätt i dag. Men det är tråkigt att regeringen i sitt eget arbete inte markerar hur viktigt målet är detta mål. Till exempel borde det tolkas och översättas mer till svenska i EU.

Den lag som kommer att föreslås av språklagsutredningen i början av 2008 kan förhoppningsvis befästa svenskans ställning som huvudspråk.

Svenskan ska vara ett komplett och samhällsbärande språk

Målet innebär att svenskan ska kunna användas inom alla viktigare samhällsområden. Detta mål är allvarligt hotat inom några områden såsom finansväsen, företagsledning (för större företag) och högre utbildning och forskning inom medicin, teknik och naturvetenskap. Alltmer av arbetet utförs på engelska, särskilt i ledande positioner.

Det är av avgörande betydelse under de närmaste årtiondena att universitet och högskolor utvecklar strategier och riktlinjer för parallellspråkighet mellan svenska och engelska. Sker det inte, går troligen en del centrala domäner förlorade för svenskan inom ett par generationer. Det försvagar Sverige som kunskapssamhälle och får på sikt allvariga konsekvenser för samhällsdebatt, folkbildning och demokrati.

Den offentliga svenskan ska vara vårdad, enkel och begriplig

Med detta mål avses i första hand den offentliga förvaltningens språk. I ett längre perspektiv, ca 20–30 år, går utvecklingen av det svenska myndighetsspråket åt rätt håll. Texterna är allmänt sett enklare och begripligare än för några decennier sedan, och språket måste bedömas som vårdat.

En fortsatt positiv utveckling är dock inte självklar. Tre frågor är avgörande. För det första blir myndigheternas information alltmer webbaserad, och kunskapen – både praktiskt och teoretiskt – om vad som kännetecknar välfungerande webbinformation är ännu begränsad. För det andra är en viktig del av svenskt myndighetsspråk översättningar av EU-texter, och sådana texter kan svårligen skrivas på en enkel, begriplig och vårdad svenska om inte originalversionen har motsvarande egenskaper. För det tredje, och viktigast: klarspråksarbetet har en alltför svag institutionell bas i svenska myndigheter.

Alla ska ha rätt till språk: att utveckla och tillägna sig svenska språket, att utveckla och bruka det egna modersmålet och nationella minoritetsspråket och att få möjligheter att lära sig främmande språk

Detta mål kan sägas vara både det viktigaste och det mest komplicerade av de fyra. På ett allmänt plan är det uppfyllt i ett samhälle som det svenska; det finns ju inte förbud mot att använda språk i allmänhet. Men mer specifikt är de språkliga resurserna ojämnt fördelade.

1. Svenska – det gemensamma språket: Tre grupper är särskilt utsatta: lågutbildade yngre män (som tenderar att läsa allt mindre), barn med annat förstaspråk och vuxna invandrare. Särskilt allvarligt är att svenska som andraspråk och sfi-undervisning fungerar dåligt. Både lärare i svenska som andraspråk och sfi-lärare har alldeles för ofta dålig utbildning (bara 12 procent av sfi-lärarna har särskild utbildning) och ämnet har låg status. Upphandlingssystemet inom sfi-undervisningen försvårar kvalitetssäkring.

2. De fem officiella minoritetsspråken: De fem minoritetsspråken lever under mycket olika villkor. Men alla har på olika sätt fått en bättre ställning sedan Sverige ratificerade Europarådets minoritetsspråkskonvention 1999 – relativt sett är nog framstegen minst för sverigefinskan.
3. Svenskt teckenspråk: Läget för det svenska teckenspråket är ganska likt det för minoritetsspråken, men teckenspråkets rättsliga ställning är osäkrare och bör lösas under de närmaste åren, gärna i samband med den nya språklagen.

4. Övriga modersmål (invandrarspråken): Drygt tio procent av svenskarna kan beräknas ha ett annat modersmål än svenska, något av de officiella minoritetsspråken eller svenskt teckenspråk. Dessa språk har en svår situation, svårare ju färre talare det finns. Modersmålsundervisningen i skolan har brister och lågprioriteras. Rätten till tolkning och översättning har rimligt stöd i lagar och förordningar, men i praktiken är kvaliteten ofta mycket dålig, främst på grund av upphandlingssystemet med sina ensidiga ekonomiska prioriteringar och den låga kunskapen hos upphandlarna. Rätten till modersmål är alltså ofta urholkad för denna stora grupp medborgare.

Möjligheten att lära sig främmande språk: Möjligheterna att lära sig engelska är goda. Möjligheterna att lära sig andra främmande språk förbättras reellt med att B-språken får större meritvärde för högskolestudier och kanske också större plats i ungdomsskolans kursplaner. Men Sverige har samma problem som nästan alla andra västeuropeiska länder: alla lär sig engelska, mer eller mindre, men intresset för andra främmande språk är relativt svagt.

Summering

Vi kan alltså se vissa framsteg, t.ex i klarspråksarbetet eller för minoritetsspråken. Men det finns också stora problem. Tre stycken bör lyftas fram i första hand:

– Svenskan trängs undan av engelskan mer och mer som arbetsspråk inom samhällets nyckelområden.

– Undervisningen i svenska som andraspråk och för invandrare brister i status, kvalitetssäkring och kompetens.

– Rätten till modersmål behandlas styvmoderligt gentemot många invandrare.

Klarar vi inte att göra något åt dessa frågor är risken stor för att det svenska språksamhället splittras efter klassmässiga och etniska skiljelinjer.

Vill vi förbättra läget, kommer man inte undan skolans och den högre utbildningens centrala roll: det behövs kraftfullare insatser på det utbildningspolitiska området. Men också ett starkare juridiskt stöd för den svenska språkpolitiken är önskvärt. I dag fungerar egentligen bara minoritetsspråkslagstiftningen som språkpolitiskt redskap. Förväntningarna måste därför ställas högt på den kommande språklagsutredningen.