Idag publicerade Svenska Dagbladet ett upprop från ett antal europeiska intellektuella. Uppropet lades ursprungligen fram när Generalständerna för multilingvismen samalades i Paris den 26/9 2008. Uppropet har sedan publicerats i Libération och Süddeutsche Zeitung.

Uppropsundertecknarna pläderar för att EU-medborgarna lär sig tala med varandra på sina språk och framförallt för att få till stånd en "verklig europeisk politik för översättning". Det är mål som är behjärtansvärda och som förtjänar att stödjas.

Men undertecknarna skriver också:

"För ett språk är inte bara ett instrument för kommunikation, en tjänst. Det är heller inte endast ett arv, en identitet att bevara. Varje språk är ett raster som läggs över världen, det existerar enbart i sin interaktion med de andra (min fetstil). När man över översätter fördjupar man sin egen och andras egenart; man måste förstå minst två språk för att veta att man talar ett av dem."

Det markerade påståendet är minst sagt tveksamt. Det finns många språk, som har upptäckts av omvärlden under framför allt 1900-talet, språk, som talats i områden utanför allfartsvägarna som på Nya Guinea och i Amazonas. Dessa språk har haft mycket liten kontakt med andra språk, men har de inte existerat? Dessutom kan ett språks interaktion med andra språk vara mycket farlig för det lilla språket, som inte har så många talare och/eller saknar skriftspråk. Interaktionen kan alltså leda till döden för ett språk på samma sätt som människor kan duka under för epidemier eller fysisk utrotning. Uppropsundertecknarna har gjort det lite för enkelt för sig.

Per-Åke Lindblom

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)