Jag läste ett ledarstick av Annika Ström Melin i Dagens Nyheter idag och jag bortser helt från sakfrågan. Det som intresserade mig var hennes avslutning:

”Även om Anders Högström gjort sig skyldig till brott måste han få en rättvis rättegång. Att han får använda sitt modersmål och kan förstå vad polsk polis, åklagare och domare säger är ett grundläggande krav.”

Just det – att få använda sitt modersmål är en rättighet. Det är märkligt att den nuvarande språklagen i första hand är en skyldighetslag ”…både att värna språk och svara för att enskilda får tillgång till språk”, d.v.s ett myndighetsperspektiv. På denna punkt har Språkförsvaret haft – och har – en annan uppfattning. Språkförsvaret anser en språklag ska utformas som en kombinerad skyldighets- och rättighetslag. Användningen av ett språk är framför allt en rättighet ur ett medborgarperspektiv. Medborgarna måste kunna åberopa språklagen, om deras rättigheter inte beaktas eller kränks. Helt kan dock inte myndigheterna undvika rättighetsaspekten, eftersom JO i höstas slog fast att svenska medborgare faktiskt får skriva forskningsansökningar på svenska. De måste inte skriva dem på engelska.

Om man studerar lagen om (2009:724) om nationella minoriteter och minoritetsspråk, talas det om ”rätt” på inte mindre än  14 ställen. Det hade nog varit helt omöjligt att utforma en lag om de nationella minoritetsspråken utan att använda ordet ”rätt”. Då hade man fullständigt slagit knut på sig själv. Men det går bra att vara inkonsekvent vad gäller huvudspråket, d.v.s svenska språket, och dess förhållande till högstatusspråket engelska. Om man inte utgår från ett rättighetsperspektiv också  i detta sammanhang, vad är då egentligen minoritetsspråkens rättigheter värda när allt kommer omkring? Kan man verkligen lita på dem, som inte är beredda att fullt ut försvara sitt eget språk mot ett större och expanderande språk?

Per-Åke Lindblom

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)