När jag torsdagen den 7 augusti 2025 var på väg från Slussen i Stockholm till bussterminalen nära Fotografiska museet gick jag i rask takt om en mamma med två små barn, en liten pojke och en ännu mindre flicka. Bakom mig hörde jag pojken fråga om alla som passerade i gångfilen i motsatt riktning: ”Är det tourists, mamma?” Jag kunde inte hejda mig utan vände mig om och sade: ”Det heter turister på svenska. Tourists är engelska.” De båda barnen stirrade förvånat på mig, men mamman log mot mig.

Just när jag skrev dessa rader på bussen mot Hellasgården vid Källtorpssjön stötte en man som skulle gå av emot min fot och sade ”Sorry!” Förhoppningsvis är inte hans förstaspråk svenska, men det kan man aldrig så noga veta i dessa dagar. Många som har svenska som förstaspråk blandar nuförtiden hejvilt svenska och engelska på ett synnerligen frånstötande sätt.

På Hellasgården åt jag och mina vänner, som hade varit i kolonilotten, en läcker lunch. Personalen föreföll vara svenskspråkig med undantag för en ung kvinna som hade estniska som förstaspråk. Glädjande nog både förstod och talade hon svenska och kunde rentav upplysa mig om att manicken på brickan som började blinka när maten var klar och kunde hämtas heter ”puck”, vilket jag inte visste.

 

När vi vandrade till mina vänners kolonilott där vi tänkte bada passerade vi den här konstiga skylten med texten ”HYR KAJAK & SUP”. Så man ska supa när man paddlar kajak trots att båtliv och alkohol verkligen inte är några parhästar?! Min väninna upplyste mig då om att SUP står för ”Stand Up Paddle” eller ”Stand Up Paddleboard” men att man också kan säga ”stå upp-paddling" eller "stå upp-paddelbräda” eller ”paddelsurfing” på svenska. Det var väl för väl!

Christina Johansson 

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Sverker Johansson skriver på Epoch Times den 13 augusti:

”De flesta språk som dör ut gör det genom att folk som talar ett minoritetsspråk gradvis assimileras in i en dominerande majoritetskultur och anammar majoritetens språk. Även utan illvilja från majoritetens sida är det en process som är svår att hejda. Sveriges språkpolitik har inte alltid varit ett föredöme, men i dag har de inhemska minoritetsspråken lagstadgat skydd. Det har dock inte hejdat kräftgången för till exempel pitesamiska, som är akut hotat. Allt färre ungdomar för samiskan vidare – och det är svårt att klandra dem, för vägen till framgång i livet i Sverige är skyltad på svenska, inte på samiska, oavsett politisk välvilja.

Inte alla makthavare ser så välvilligt på minoritetsspråk. Mönstret genom historien är att imperialister i bästa fall ignorerar undersåtarnas språk. Men när nationell enighet ska byggas upplevs minoritetsspråk ofta som hot. ’Ein Volk, ein Reich, ein Sprache!’ – och då måste minoritetsspråken bort!”.

Resten av artikeln befinner sig bakom en betalmur.

Man måste komma ihåg att många regeringar i centraliserade stater genom historien har fört en aktiv och repressiv politik för att assimilera nationella minoriteter språkligt. De internatskolor som medvetet inrättades i USA, Kanada och Australien  etcetera fr.o.m mitten av 1800-talet i syfte att ”civilisera” ursprungsbefolkningens barn är ökända. Nutida exempel är kurdiskan i Turkiet och minoritetsspråkens ställning  i Frankrike. Kurdiska är fortfarande inte officiellt erkänt språk i Turkiet, trots att det talas av 15  - 20 procent av befolkningen. Det finns inga lagstadgade eller konstitutionella garantier för kurdiska rättigheter; språkets status vilar på godtyckliga administrativa beslut. Det innebär till exempel att kurdiska inte är undervisningsspråk i de offentliga skolorna, och att kulturella och politiska rättigheter för kurder är begränsade. Frankrike har inte ratificerat den europeiska minoritetsspråkskonventionen (Europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk), som skapades av Europarådet 1992 och trädde i kraft 1998.

Observatör

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Hej Ola!

Vi rekommenderar just ett ”svenskt” uttal av Europol (där förledet låter som i Europa och europé och inte /jorå/). Detta uttal ger vi i vår interna språkdatabas (gemensam för SVT, Sveriges Radio och UR).  Jag misstänker att det faktum att många (både journalister och andra) numera konsumerar en hel del internationella nyheter gör att ett mer engelskt uttal har fått spridning.

 Bästa hälsningar,

 Lotta Ederth

sprakvard@sverigesradio.se

Från: Ola Nilsson
Skickat: den 10 augusti 2025 12:06
Till: P3 Krim Sveriges Radio <p3krim@sverigesradio.se>; Språkvård Sveriges Radio <sprakvard@sverigesradio.se>

Ämne: Tips ang. Europol

Hej,

det europeiska polissamarbetet bör väl heta Europol, Inte Joråpol? På samma sätt som vi säger Europa, inte Joråpa.

Vänliga lyssnarhälsningar

Ola Nilsson

Lyssnare i Umeå

(Denna nätdagbok är knuten til nätverket Språkförsvaret)

Roffe skriver:

”Sedan 1492 har de indoeuropeiska språken spridits genom att vita europeer koloniserat nästan hela världen. Hur kan man då hävda att språk och ras inte hänger ihop? Är den indoeuropeiska imperialismen kanske inte rasistisk? Jo det är den! Språkförsvaret fördunklar fakta!

Påståendet att språk i sig skulle vara rasistiska är enbart löjligt. Det är människor, som talar olika språk, som uppträder som rasister. Genom historiens gång har språk antingen spridits genom migration eller erövring.

När det gäller forntida migration – och forntida syftar här på avsaknaden av skriftliga källor – vet vi helt enkelt inte vilka former den antog, om den skedde fredligt eller krigiskt. Det är också avhängigt om migrationen skedde till ett folktomt land eller inte.

Ta spridningen av de indoeuropeiska språken! Den  tros ha inletts kring 4 300 – 3 000 f.Kr enligt den mest accepterade teorin idag, ofta kallad Kurganhypotesen. Den pekar ut stäpperna norr om Svarta och Kaspiska haven, i dagens Ukraina och södra Ryssland, som urhemmet för de tidiga indoeuropeiska talarna. Det var framför allt med den så kallade jamna- eller Yamna-kulturen ("Yamnaya“), ett herdefolk som blev ridkunniga, som en snabb och omfattande migration påbörjades för cirka 5,000 år sedan (runt 3,000 f.Kr.) Människor därifrån spred sig snabbt både västerut till Europa och österut mot Asien. Den snabba expansionen, som skedde till redan befolkade områden, hänger alltså samman med tämjandet av hästen, vilket först skedde just norr om Svarta havet.

Aboriginerna anlände till Australien för mellan 65 000 och 50 000 år sedan, som då förmodligen var obebott. De första människorna invandrade till Amerika från Asien genom att ta sig över Berings sund. Forskare är inte helt överens om exakt när detta skedde, men de flesta teorier och arkeologiska fynd tyder på att migrationen ägde rum någon gång för mellan 15,000 och 12,000 år sedan. Den amerikanska kontinenten var vid den tiden förmodligen obebodd.

Bantuexpansionen, som utgick från gränsområdet mellan nuvarande sydöstra Nigeria och södra Kamerun,  påbörjades omkring 1 500 f. Kr. (i vissa forskningsrapporter redan 2000f.Kr.), och den fortsatte fram till omkring 1000 e.Kr Expansionen skedde både västerut, österut och söderut i Afrika  i olika vågor och intensifierades särskilt under perioden år 0 till 500e.Kr Men denna expansion skedde till redan befolkade områden. Det äldsta folket i Sydafrika är nämligen khoisanfolken – alltså San (tidigare kallade "bushmän") och Khoikhoi – som varit områdets urinvånare i tusentals år. Genetiska studier visar att dessa grupper är bland världens äldsta folk och har haft en sammanhängande kultur och närvaro i Sydafrika mycket längre än någon annan folkgrupp. Bantufolken nådde Sydafrika omkring 300–500 e.Kr

Migration och erövringar i historisk tid, som leder till språkbyten, kan däremot beläggas. Den europeiska kolonialismen fr.o.m 1492 ledde till spridningen av spanska, portugisiska, engelska, franska och nederländska utanför Europa. Men det har naturligtvis skett språkspridning genom erövringar tidigare i historien. Romarrikets expansion (753 f.Kr - 476 e.Kr) ledde till att det utvecklades romanska språk, egentligen kreolspråk, på vulgärlatinets bas.  Baskiskan överlevde dock vulgärlatinets expansion i Sydeuropa. Arabiskan började spridas genom islams expansion främst efter profeten Muhammeds död år 632 e.Kr Under de följande decennierna, mellan åren 632 och 750, skedde en snabb territoriell utvidgning av det muslimska riket. Denna expansion, som kallas islamiska eller muslimska expansionen, sträckte sig långt utanför Arabiska halvön till bland annat Mellanöstern, Nordafrika, delar av Sydeuropa och Centralasien. Väster om den arabiska halvön överlevde bara koptiskan och berberspråken som minoritetsspråk – norr och öster om den arabiska halvön degraderades andra semitiska språk till minoritetsspråk, medan språk som persiska, kurdiska med flera andra indoariska språk överlevde och fortsatte att fungera som majoritetsspråk. Mandarin är idag Kinas mest spridda  och det officiella språket, men så har det inte alltid varit. Hankinesernas expansion inleddes under Handynastin, som varade från 206 f.Kr till 220 e.Kr Den stora territoriella expansionen skedde särskilt under kejsare Wu (Han Wudi) som regerade från 141 f.Kr till 87 f.Kr Denna hankineserna expansion ledde till att andra folk i Sydkina trängdes undan eller assimilerades.

Men alla erövringar lämnar inte bestående spår efter sig i form av språk. Mongolriket expanderade från 1205 till 1279. Vid sin största utbredning var Mongolriket världshistoriens största sammanhängande imperium med en yta på omkring 24 miljoner kvadratkilometer och sträckte sig 9 700 kilometer från öst till väst. Det inkluderade stora delar av Asien och stora delar av Östeuropa och hade en uppskattad befolkning på cirka 100 miljoner människor. Idag talas mongoliska huvudsakligen bara i Mongoliet och den autonoma provinsen Inre Mongoliet i Kina av cirka 5,7 miljoner människor.

Det har självklart förekommit migration - och därmed språkspridning - till obebodda  områden även i historisk tid. Det gäller exempelvis Island, som befolkades av nordiska vikingar, främst från Norge, första gången under 800-talet. Den första permanenta bosättningen etablerades år 874.

Polynesien befolkades gradvis över en lång period som började för ungefär 3 000 år sedan. De första människorna anlände till öarna Samoa och Tonga runt den tiden. Därifrån spreds de vidare norrut och söderut i Polynesien, med Hawaii befolkat cirka 300 e.Kr och  Nya Zeeland runt 1100 e.Kr, medan Påskön, som är geografiskt isolerad, troligen befolkades på 1200-talet.  Dessförinnan var alltså Polynesien obefolkat.

Frågan om rasismens uppkomst är komplicerad och diskussionen därom hör egentligen inte hemma i detta forum. Men enkelt uttryckt har rasism uppstått å ena sidan som ett försök att legitimera erövringar och underkuvandet av andra folk och människor (se slavhandeln); å andra sidan har det uppstått föreställningar om att det egna folket av någon anledning är överlägset ett annat eller andra folk i något avseende . Redan de gamla grekerna myntade begreppet ”barbar” (ett ljudhärmande ord) om icke-greker och i den atenska demokratin saknade kvinnor, slavar och utlänningar rösträtt. I den äldre Västgötalagen straffades förbrytare olika hårt beroende om man var västgöte eller ej; ju längre bort man kom ifrån Västergötland, desto hårdare blev straffet.

Men teorin att språk i sig alltså kan vara rasistiska är kvalificerat nonsens.

P.S De åsikter som uttrycks i denna artikel representerar bara min egna, inte organisationen Språkförsvarets. Språkförsvaret tar som organisation bara ställning utifrån vår minimiplattform: 1) Språkförsvaret försvarar svenskan, särskilt gentemot engelskans expansion på svenskans bekostnad; 2) Språkförsvaret förordar mångspråkighet, och 3) mellannordisk språkförståelse.

Litteratur som belyser dessa frågor:

Jarred Diamond: Vete, vapen och virus

Nicolas Ostler: Empires of the Word

Sverker Johansson: Fäder En genetisk historia från Afrika till Skandinavien

Karin Bojs: Min europeiska familj: De senaste 54 000 åren och Europas mödrar: De senaste 43 000 åren

Karin Bojs/Peter Sjölund: Svenskar och deras fäder de senaste 11 000 åren

Observatör

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Språket är ett av de mest utmärkande dragen hos människan. Det gör det möjligt för oss att dela idéer, skapa kultur och föra kunskap vidare mellan generationer. Men när uppstod det mänskliga språket, som vi känner det idag? I åratal har forskare debatterat denna fråga med hjälp av olika typer av bevis – från fossiler till kulturella artefakter. Nu tyder en ny genomstudie på att den kognitiva förmågan att använda språk fanns för minst 135 000 år sedan och att den kan ha börjat användas socialt för omkring 100 000 år sedan.

Denna upptäckt ger nya insikter om språkets evolution, baserat på genetiska studier som spårar tidiga mänskliga migrationer. Om alla språk idag har ett gemensamt ursprung, som vissa forskare starkt tror, kan förståelsen av när människor började dela upp sig i regionala populationer ge ledtrådar om när språket först utvecklades.

Ett  nytt tillvägagångssätt: spåra språk genom genetik

Homo sapiens – vår art – uppstod för cirka 230 000 år sedan. Det är dock svårt att fastställa exakt när språket uppstod, eftersom ord inte fossiliseras. Istället har forskare förlitat sig på indirekta bevis såsom verktygstillverkning, symboliskt beteende och hjärnans storlek. Den senaste studien tar dock ett genetiskt grepp.

Studien, som leds av MIT-professorn Shigeru Miyagawa och kollegor från American Museum of Natural History, tyder på att det mänskliga språket uppstod före den första stora genetiska uppdelningen av Homo sapiens. Denna uppdelning, som inträffade för cirka 135 000 år sedan, representerar det ögonblick då de tidiga människogrupperna började sprida sig geografiskt. Om alla populationer som splittrades hade språk, måste det ha funnits före denna tidpunkt.

”Logiken är mycket enkel”, säger Miyagawa. ”Alla populationer som sprider sig över världen har mänskligt språk, och alla språk är besläktade. Eftersom genetiska data tyder på att den första uppdelningen inträffade för cirka 135 000 år sedan, måste språkförmågan ha funnits redan då.”

Resultaten publicerades i Frontiers in Psychology under titeln ”Linguistic Capacity Was Present in the Homo sapiens Population 135 Thousand Years Ago” (Språkförmåga fanns hos Homo sapiens-populationen för 135 000 år sedan).

Bevis från genetiska studier

Studien analyserade 15 större genetiska studier som genomförts under de senaste 18 åren. Dessa studier undersökte:

• Y-kromosomdata (ärvs via manlig släktlinje)
• Mitokondriellt DNA (ärvs via moderns släktlinje)
• Helgenomanalys

Sammantaget tyder dessa genetiska studier på att de tidiga människorna började dela sig i regionala grupper för cirka 135 000 år sedan. Det innebär att Homo sapiens före den tiden existerade som en enda, odelad population. Eftersom alla moderna människogrupper har språk tyder detta starkt på att språklig förmåga redan fanns före uppdelningen.

En tidigare studie från 2017 föreslog en liknande idé, men den baserades på färre genetiska studier. Den senaste metaanalysen har tillgång till ett större och högre kvalitativt dataset, vilket gör uppskattningen på 135 000 år sedan mer tillförlitlig.

”Kvantitetsmässigt har vi nu fler studier, och kvalitetsmässigt har vi ett snävare tidsfönster”, förklarar Miyagawa.

Varför är denna upptäckt viktig?

En av de äldsta debatterna inom lingvistiken är om alla mänskliga språk har ett gemensamt ursprung. Om slutsatserna i denna studie är korrekta, stöder det idén att språk utvecklades en gång i mänsklighetens historia och spreds tillsammans med migrerande populationer.

Miyagawa själv har länge hävdat att alla mänskliga språk är besläktade. I sin bok från 2010, ”Why Agree? Why Move?”, utforskade han djupa likheter mellan engelska, japanska och bantuspråk. Idag finns det över 7 000 språk i världen, men om de alla har sitt ursprung i en enda källa kan deras tidigaste rötter sträcka sig minst 135 000 år tillbaka i tiden.

Vad är det som gör det mänskliga språket unikt?

Vissa forskare har hävdat att språket – eller åtminstone dess föregångare – kan ha uppstått för miljontals år sedan, baserat på primaters kommunikation. Miyagawa och hans team betonar dock en viktig skillnad:

• Många primater kan uttrycka sig och kommunicera med ljud.
• Men det mänskliga språket är fundamentalt annorlunda eftersom det kombinerar ord och syntax till ett oändligt kreativt system.

”Inget annat djur har en parallell struktur i sitt kommunikationssystem”, säger Miyagawa. ”Det är detta som gör att vi kan skapa komplexa tankar och dela dem med andra.”

Det betyder att även om tidiga hominider kanske kunde producera ljud, saknade de den kognitiva ramen för att organisera dessa ljud till ett verkligt språksystem.

När började människor använda språk för kommunikation?

Om språkförmågan fanns för 135 000 år sedan, när började människor aktivt använda den i sitt dagliga liv?

Arkeologiska fynd tyder på att det för omkring 100 000 år sedan skedde en plötslig explosion av symboliskt beteende. Detta inkluderar:

• Meningsfulla märken på föremål
• Användning av ockra (ett rött pigment) för dekoration
• Avancerade tekniker för tillverkning av verktyg

Dessa beteenden tyder på abstrakt tänkande, vilket är nära kopplat till språk. Miyagawa tror att språket var den viktigaste utlösande faktorn för denna explosion av symboliska aktiviteter.

”Språket var utlösande faktorn för det moderna mänskliga beteendet”, förklarar han. ”På något sätt stimulerade det människans tänkande och bidrog till att skapa dessa beteenden. Om vi har rätt gjorde språket det möjligt för människor att lära av varandra och uppfinna saker på sätt som vi aldrig sett tidigare.”

Utvecklades språket gradvis eller plötsligt?

Alla forskare håller inte med Miyagawa. Vissa tror att språket uppstod gradvis, parallellt med verktygsanvändning, social samordning och materiell kultur. Enligt denna uppfattning var språket inte den enda utlösande faktorn, utan snarare en del av en bredare uppsättning kognitiva framsteg.

Miyagawa anser dock att empiriska, genetiska studier som denna är ett viktigt steg för att avslöja språkets sanna ursprung.

”Vår approach är mycket empirisk och grundar sig på de senaste genetiska rönen om tidiga Homo sapiens”, säger han. ”Jag tror att vi är på rätt spår och hoppas att detta kommer att uppmuntra till ytterligare forskning om språkets utveckling.”

Vad detta betyder för framtiden för språkforskningen

Studien presenterar övertygande bevis för att det moderna mänskliga språket fanns för minst 135 000 år sedan och att det spelade en central roll i utvecklingen av vår art.

Många mysterier återstår dock:

• Hur utvecklades språket först?
• Hur lät de tidigaste språken?
• Hur använde de tidiga människorna språket för att strukturera sina samhällen?

Framtida forskning som kombinerar genetik, arkeologi och lingvistik kan hjälpa till att besvara dessa frågor. Ju mer vi förstår om den tidiga mänskliga historien, desto större blir vår uppskattning för språkets anmärkningsvärda ursprung – grunden för all mänsklig kultur, vetenskap och berättande.

Slutsats

Sökandet efter ursprunget till det mänskliga språket är långt ifrån över, men de nya genetiska bevisen ger en övertygande tidslinje:

• För minst 135 000 år sedan &rarr; Människor hade redan den kognitiva förmågan att använda språk.
• För cirka 100 000 år sedan &rarr; Språket blev allmänt användbart, vilket drev på symboliskt tänkande och kulturell evolution.

Språket är det som gör oss unikt mänskliga. Och i takt med att vetenskapen fortsätter att avslöja dess forntida historia kan vi kanske ännu upptäcka de första riktiga orden som någonsin yttrats – ekon från våra avlägsna förfäder som format den värld vi lever i idag.

Muhammad Tubin

Referens: Shigeru Miyagawa et al, Linguistic capacity was present in the Homo sapiens population 135 thousand years ago, Frontiers in Psychology (2025). DOI: 10.3389/fpsyg.2025.1503900

Artikeln ursprungligen publicerad i Science News Today  14/3 2025 (vår översättning)

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Denna artikel utgår från ett angloamerikanskt perspepektiv, men är ändå en intressant sammanfattning.

Alla sociala djur kommunicerar med varandra, från bin och myror till valar och apor, men bara människor har utvecklat ett språk som är mer än en uppsättning förutbestämda signaler.

Vårt tal skiljer sig till och med fysiskt från andra djurs kommunikation. Det kommer från ett talcentrum i hjärnbarken som inte reagerar instinktivt, utan organiserar ljud och mening på ett rationellt sätt. Denna del av hjärnan är unik för människor.

När och hur den speciella språkkunskapen utvecklades är omöjligt att säga. Men man antar allmänt att utvecklingen måste ha varit en lång process.

Våra förfäder talade troligen redan för en miljon år sedan, men med en långsammare talhastighet, ett mindre ordförråd och framför allt en enklare grammatik än vi är vana vid.

Språkets ursprung

Ursprunget till det mänskliga språket kommer kanske för alltid att förbli ett mysterium. Däremot har enskilda språks ursprung varit föremål för mycket noggranna studier under de senaste två århundradena.

Idag talas det cirka 5000 språk i världen (en tredjedel av dem i Afrika), men forskare grupperar dem i relativt få familjer – troligen färre än tjugo. Språk är kopplade till varandra genom gemensamma ord, ljud eller grammatiska konstruktioner. Teorin är att medlemmarna i varje språkgrupp härstammar från ett språk, en gemensam förfader. I många fall bedömer experterna att det ursprungliga språket talades för relativt nyligen – så sent som för några tusen år sedan.

Språkgrupper: från 3000 f.Kr

Den mest utbredda språkgruppen idag är den indoeuropeiska, som talas av hälften av världens befolkning. Hela denna grupp, som sträcker sig från hindi och persiska till norska och engelska, tros härstamma från språket hos en nomadstam som strövade omkring på slätterna i Östeuropa och Västasien (i modern mening centrerat kring Ukraina) så sent som omkring 3000 f.Kr

Från omkring 2000 f.Kr börjar människor som talar indoeuropeiska språk sprida sig över Europa och når så småningom Atlantkusten och Medelhavets norra kust. De trängde också långt in i Asien och ockuperade den iranska högplatån och stora delar av Indien.

En annan språkgrupp som var betydelsefull i västra Asiens tidiga historia och som fortfarande är av stor betydelse idag är den semitiska språkfamiljen. Även dessa språk tros härstamma från språket hos en enda stamgrupp, möjligen nomader i södra Arabien.

Omkring 3000 f.Kr talas semitiska språk över ett stort ökenområde från södra Arabien till norra Syrien. Flera semitiska folk spelar en framträdande roll i regionens tidiga civilisation, från babylonierna och assyrierna till hebréerna och fenicierna. Ett semitiskt språk, arameiska, blir under en tid lingua franca i Mellanöstern.

Språk och ras

En gemensam språkfamilj innebär inte någon raslig koppling, även om denna distinktion i modern tid ofta har blivit suddig. Inom den indoeuropeiska språkfamiljen finns till exempel en mindre indo-iransk språkgrupp, även känd som arisk, som talas från Persien till Indien. I enlighet med en helt ogrundad rasistisk teori från slutet av 1800-talet valde nazisterna termen arisk för att identifiera en blond herrefolk. Blonda eller inte, arierna är i grunden en språklig snarare än en genetisk familj.

Detsamma gäller den semitiska familjen, som omfattar två grupper som har spelat en viktig roll i mänsklighetens historia – judarna och araberna.

Språkliga enklaver

På en språklig världskarta upptar de flesta stora språkfamiljer ett avgränsat och självständigt område. De två undantagen är den indoeuropeiska och den finsk-ugriska gruppen.

I modern tid har de indoeuropeiska språken spridit sig över hela världen – till Nord- och Sydamerika, Australien och Nya Zeeland – som ett resultat av den europeiska kolonialismen. Men blandningen av indoeuropeiska och finsk-ugriska språk, som bildar ett lapptäcke över Europa, har uppstått av en annan och tidigare orsak.

Finland bildar tillsammans med Estland på den motsatta sidan av Östersjön en isolerad ficka av den finsk-ugriska gruppen (den finska delen). Ungern är en annan (den ugriska delen).

Orsaken till denna stora separation är den stora platå som finn-ugriska och indoeuropeiska stammar har delat och kämpat om genom århundradena. Finnarnas, esternas och ungrarnas ursprungliga språk talades en gång i ett kompakt område mellan Östersjön och Uralbergen, tills dessa folk splittrades av indoeuropeiskt tryck.

Latin och tyska: från 400-talet e.Kr

Under historiens gång har språk kontinuerligt influerat varandra, eftersom ord sprids genom erövringar, imperier, handel, religion, teknik eller – i modern tid – global underhållning.

Ett bra exempel på denna process är gränsen i Västeuropa som skiljer de romanska språken (de som härstammar från ett ”romerskt” exempel) från de germanska språken. Den romanska språkfamiljen omfattar italienska, franska, spanska, portugisiska och rumänska (ett resultat av en framgångsrik romersk kampanj på 200-talet e.Kr.) Den germanska gruppen består av engelska, nederländska, flamländska, tyska, danska, norska, svenska och isländska.

Denna språkliga uppdelning speglar exakt det romerska imperiets inflytande. Italien, Frankrike och den spanska halvön var tillräckligt stabila regioner i den romerska världen för att behålla latins inflytande efter imperiets fall. De germanska områdena öster och norr om Rhen kom aldrig helt under romerskt styre (den exakta språkliga gränsen finns kvar i moderna Belgien, där befolkningen talar franska i söder och flamländska i norr).

England låg säkert inom imperiet i tre århundraden. Men de romaniserade kelterna var inte tillräckligt starka för att motstå de invaderande germanska stammarna, anglosaxarna och saxarna. Deras språk segrade i form av angelsaxiska.

Det moderna engelska intar en mellanposition inom den västeuropeiska språkfamiljen, med ett ordförråd som till ungefär hälften har germanskt och hälften romanskt ursprung.

Anledningen är inte Britannias relativt svaga ställning inom det romerska imperiet. Orsaken är mer aktuell och ligger i den normandiska erövringen. Efter att ha erövrat nordvästra Frankrike och antagit det lokala språket anländer normanderna till England med franska som en väsentlig del av sitt kulturella bagage. Flera århundraden av normandiskt styre av aristokrater och byråkrater återför latinska ord till det engelska språket via medeltida franska.

Språklig utveckling

Den pågående kampen mellan språk är en process som mycket liknar evolutionen. Ett ord, precis som en gen, sprids och vinner mark beroende på sin användbarhet. Ett ords överlevnadsförmåga kan bero på att det är kopplat till en eftertraktad ny uppfinning eller substans, eller helt enkelt på att det är ett roligt eller användbart begrepp.

”Aspirin”, myntat 1899 av sin tyske uppfinnare från de första bokstäverna i Acetylirte Spirsäure (acetylspirinsyra), blev omedelbart ett internationellt ord. I ett mindre allvarligt sammanhang har ”snob”, som först fick sin nuvarande betydelse i engelska i mitten av 1800-talet, nu naturaliserats i många språk.

Precis som med evolutionen är språkets utveckling en oemotståndlig kraft – även om traditionalister alltid försöker bygga barriärer mot förändring. Det användbara ordet ”hopefully” (som länge funnits i tyskan som hoffentlich och betyder ”förhoppningsvis”) har under de senaste åren rullats in i det engelska språket av allmänheten trots protester från puristerna.

I större skala försöker den franska regeringen då och då utan framgång lagstifta mot engelska ord som smyger sig in i franskan. Dessa är de hybrider som kallas franglais. Ett bra exempel på deras fräckhet är den lockande texten på en tweedkavaj i ett skyltfönster i Paris: Très snob, presque cad (mycket snobbig, nästan en skurk).

Imperialistiska språk

Den franska neurosen över att bli förorenad av engelska (även om intrånget är trivialt jämfört med den överväldigande påverkan som normandiska haft på engelska i det förflutna) hänger samman med en bredare aspekt av den evolutionära kampen mellan språk.

Ett stort framsteg för alla språk är att bli ett lingua franca. Detta är nästan alltid ett resultat av makt och prestige, och Frankrike uppnådde denna status efter sin internationella storhetstid under Ludvig XIV. På senare tid har engelskan – först genom det brittiska imperiet, men i ännu högre grad genom USA:s världsdominans under 1900-talet – ersatt franskan i denna roll.

Engelskan i slutet av 1900-talet befinner sig i den lyckliga positionen att vara lingua franca vid en ovanlig tidpunkt. För första gången i historien behövs ett globalt språk för praktiska ändamål (av forskare, flygpiloter). Samtidigt finns ett kommunikationssystem som sprider kunskaper i engelska till en internationell masspublik via radio, television och internet.

Den imperiemakt som ligger till grund för amerikansk engelska som lingua franca är för första gången kulturell och ekonomisk snarare än militär.

Historien visar att engelska sannolikt inte kommer att bli världens slutgiltiga lingua franca. Andra språk kommer att komma och gå. Det är också sant att engelskans dominans beror på dess spridning snarare än på det totala antalet talare.

Kinesiska talas av fler människor än engelska (om än bara i en region av världen), och Kinas ekonomiska makt ligger i framtiden. Men kinesiskans komplexitet gör det kanske till en osannolik rival. En av de stora fördelarna med engelska är att det är lätt att tala på en enkel nivå, även om det är oerhört komplext i sitt idiom.

Nya språk från gamla

Under tiden fortsätter utvecklingsprocessen. Det finns redan många varianter av engelska i bruk. Det pidgin-engelska som blomstrar i Nya Guinea är förvirrande för en utomstående; ursprungligen utformat som ett praktiskt affärsspråk, reducerat till sina enklaste element, har det utvecklat sin egen rika karaktär. På samma sätt har engelsktalande samhällen i Västindien eller Indien (för att inte tala om Amerika) utvecklat lokala ord, fraser och konstruktioner som ger deras egen version av språket en speciell färg.

Den häpnadsväckande spridningen av indoeuropeiska språk från ett enda språk för bara 5000 år sedan kommer inte att upprepas i vår mer sammankopplade värld. Men språkets tendens att utvecklas fortsätter obehindrat.

Artikeln tidigare publicerad på History World – vår översättning.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Söndagens svenskspråkiga sång 

Allan Edwall - Nu är det sommar, nu är det sol

Söndagens svenskspråkiga dikt 

Klagovisa över sommaren

(Samma tonsättning av dikten som av ”Nu är det sommar, nu är det sol”.) 

Nu är det sommar, nu är det mygg,

nu är det ormar i hagen.

Jag har fästingar på min rygg,

och knotten svider på magen.

Åskan skrämmer upp sinnet mitt,

och jag har solsting i roten

och tio skavsår i genomsnitt 

uppå vardera foten.

När jag vill lukta på blommor små

då brukar jag jämt få snuva

så att jag inte kan förmå

känna dofterna ljuva.

När jag ska lyssna på fågelsång

då slår det lock för mitt öra,

och min hörselgång blir så trång,

så jag kan ingenting höra.

Och när jag vandrar i månens sken

uppå den villande stigen

då får jag sendrag i mina ben,

sånt händer mig ideligen.

Och när jag någon gång går på dans

så blir jag trampad på tårna

eller inskuffad någonstans

bland de skummaste vrårna.

Och det är så farligt i en sån vrå,

för man kan ju aldrig veta

vad fula flickor kan hitta på

när de är vilda och heta.

Och när jag dyker i böljan blå

så blir jag bränd av maneter,

men jag är lycklig och glad ändå

trots sommarens förtretligheter.

Ebbe Schön 

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Henry Bäck skrev på ledarplats i Vestmanlands Läns Tidning den 8 augusti bland annat:

”Svenska reklammakare envisas med att kommunicera hela eller delar av sina budskap på engelska, trots att det saknas belägg för att konsumenterna önskar det. Varför?

I Dagens Nyheter annonserades det hösten 2019 för ett sängmärke. En ny sängbutik skulle öppnas i Stockholm. Hela annonsen, utom firmanamnet som faktiskt var på latin, var på engelska. Som parentes borde man kanske nämna att de saluförda sängarna kallades Carpe Diem (Fånga dagen! Borde det inte vara natten som ska fångas i sängen?). Varför annonserar ett svenskt företag i svenska tidningar om en butik i Sveriges huvudstad – på engelska?

Ett annat exempel några år senare var en helsidesannons för havremjölk i landets stora dagstidningar, detta under rubriken: ’It’s like milk but made for humans!’ En lång text på engelska förklarade fördelarna med havremjölk. Här var det också ett svenskt företag som vände sig till svenska konsumenter som valde att kommunicera med dem på engelska.”

Läs vidare här!

(Denna nätdagbok är knuten til nätverket Språkförsvaret)