Lars Strannegård, som är professor i företagsekonomi och rektor för Handelshögskolan i Stockholm, höll en strålande föreläsning för personalen på Växjö Katedralskola den 13 augusti 2025.  Han talade om vikten av att integrera konst och kultur i utbildningen och förespråkade ett livslångt lärande.

Efteråt fick publiken ställa frågor. Då undrade jag hur det kommer sig att utbildningen på Handelshögskolan i Stockholm inte är svenskspråkig utan engelskspråkig. Det har gjort att många som vill studera på svenska söker sig till Handelshögskolan i Helsingfors i stället.

Strannegård verkade oförberedd på denna fråga men sade sedan att det inte är något lämmeltåg till Finlandsfärjorna utan att detta rykte är högst överdrivet. För de som vill studera ekonomi på svenska finns det förträffliga ekonomiutbildningar på Linnéuniversitetet och Lunds universitet. Handelshögskolan i Stockholm är engelskspråkig, eftersom den har ett globalt perspektiv som nisch och vill locka till sig studenter från utlandet. Jag var inte alls nöjd med svaret men ställde inga följdfrågor eftersom tiden hade runnit ut. 

Nyligen har det kommit till min kännedom att ett av Sveriges statsminister Ulf Kristerssons barn har valt att studera vid Handelshögskolan i Helsingfors. Det säger väl allt. Låt oss öppna alla dörrar på vid gavel för vårt svenska språk på Sveriges högskolor och universitet!

Christina Johansson 

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Teckenspråkets och dövkulturens utveckling i Nicaragua

Rebeca Ferrrer

Fallet i Nicaragua är fullständigt unikt i historien. Vi har fått möjligheten att se hur barn - inte vuxna - bildar språk, och vi har fått chansen att dokumentera händelsen i detaljerad vetenskaplig skrift. Och det är den enda gången som vi faktiskt sett ett språk skapas ifrån tomma intet.

Inledning

Jag bestämde mig för att skriva om Nicaraguas utveckling för att jag är född där och vet att deras utveckling skedde mycket senare än Sveriges. Mina föräldrar var med om den förändringen och särskilt min mamma, som snabbt fattade tycke för det nicaraguanska teckenspråket samma stund hon introducerades i det. Det jag inte var medveten om var om hur unikt det nicaraguanska teckenspråkets uppkomst var. Ett av de första resultaten jag fick när jag googlade var på Wikipedia, där jag direkt fick syn på ett citat av Steven Pinker där han säger följande:

"Fallet i Nicaragua är fullständigt unikt i historien. Vi har fått möjligheten att se hur barn - inte vuxna - bildar språk, och vi har fått chansen att dokumentera händelsen i detaljerad vetenskaplig skrift. Och det är den enda gången som vi faktiskt sett ett språk skapas ifrån tomma intet."

Självklart blir man väldigt nyfiken när någon uttrycker sig så om ett språk. Varför är det så unikt? Vad menar de med att barn skapade språket? På vilket sätt har det dokumenterats? Jag ska försöka få svar på mina frågor och kanske förstår jag tillräckligt för att förklara det för er.

Läs vidare här!

(Denna nätdagbok är knuten til nätverket Språkförsvaret)

Det är svårt att förstå vad människor menar när de säger att ett språk är ”gammalt”. En person är gammal om den är född för länge sedan, men ett språk återskapas av dess talare varje generation – så varje generation förändras det.

Det är dock lättare att tilldela en ålder till en språkfamilj. Per definition härstammar en grupp av besläktade språk i slutändan från en gemensam förfader, och denna gemensamma förfader måste ha existerat vid en viss tidpunkt. Detta språk måste naturligtvis också ha kommit från någonstans, men vi har helt enkelt inga språkliga bevis för vad som fanns före.

Fram till nyligen baserades beräkningen av hur gamla språkfamiljer är på välgrundade extrapoleringar av specialister. Men moderna beräkningsmetoder inom lingvistiken gör det nu möjligt för oss att mer exakt fastställa språkfamiljers ålder. Dessa nya metoder har till exempel nyligen gjort det möjligt för oss att föreslå en ny ålder för den dravidiska språkfamiljen: 4 500 år.

Sedan mitten av 1800-talet har man vetat att de flesta av de 462 språken i Indien tillhör två huvudsakliga språkfamiljer: den dravidiska familjen och den indoeuropeiska familjen. Mer än en miljard människor bor i Indien. Av dessa talar cirka 20 % ett dravidiskt språk, såsom telugu, malayalam, tamil och kannada. Samtidigt talar 75 % ett indoeuropeiskt språk, inklusive hindi, punjabi och urdu.

Bild: Dravidaspråkens utbredning i Indien 

Vissa språk i båda dessa familjer har litterära traditioner som går tillbaka mer än 2 000 år; många andra är oskrivna. Dravidiska talas främst i den södra delen av subkontinenten; de indoeuropeiska språken täcker större delen av norra delen och sträcker sig över Eurasien (engelska, walesiska, franska, ryska, grekiska och persiska är också indoeuropeiska språk).

Hur talarna av dessa språk nådde sina nuvarande platser är ett bestående mysterium i människans förhistoria.

Triangulering

Naturligtvis är det inte bara lingvistiken som gör påståenden om förhistorien. Arkeologi och särskilt forntida DNA-genetik har också mycket att berätta om mänskliga populationer i det förflutna. Men var och en av dessa discipliner ger bara ett perspektiv på historien.

Språkvetenskapen berättar om överföringen av kulturella traditioner, men inte vilka de människor som överförde dessa kulturer var. Genetik låter oss spåra människor genom biologisk härstamning, men inte om dessa människor tillhörde vad vi skulle kunna betrakta som samma grupp över tid. Arkeologi beskriver ögonblicksbilder av de materiella produkterna från kulturer i det förflutna, men har bara begränsad information om vad dessa kulturer var, varifrån de kom och vad de blev.

Varje disciplin ger oss bara en del av historien. Den mest sanningsenliga bilden av förhistorien får vi därför genom att triangulera dessa oberoende bevislinjer.

För att undersöka historien om den dravidiska språkfamiljen har vi därför kombinerat och jämfört relativ forskning från lingvistik och arkeologi för att studera de dravidiska språken och deras talare.

Den ålder vi föreslår för dravidiska – 4 500 år – stämmer överens med arkeologiska hypoteser som kopplar spridningen av dravidiska till den sydindiska neolitiska perioden. Detta är perioden för cirka 5 000 år sedan när man på södra Deccan-platån hittat arkeologiska bevis för lokalt domesticerade grödor och djur och därmed en troligen mer bofast livsstil. Denna livsstil spred sig och förändrades när de folk som var knutna till dessa grödor och boskap flyttade söderut, österut och norrut.

Det är logiskt att det gemensamma språkliga ursprunget till dravidiska talades samtidigt som en spridning av kulturer och folk som i slutändan bidrog till en stor del av den dravidisktalande befolkningen idag. Men att ha en plausibel hypotes är fortfarande långt ifrån ett bevis.

Befolkningsgenetik

Men naturligtvis är ytterligare bidrag från genetiken en möjlighet. Genetisk rekonstruktion av den indiska befolkningens historia har visat att de flesta indier idag har förfäder som tyder på två forntida populationer, ”Ancestral North Indians” (ANI) och ”Ancestral South Indians” (ASI). ANI var släkt med centralasiater, människor från Mellanöstern, kaukasier (det vill säga folk från Kaukasus) och européer, medan ASI, märkligt nog, inte var nära släkt med någon befolkning utanför subkontinenten. Styrkan hos varje komponent varierar mellan olika indiska grupper, där ANI-ursprung är förknippat med indoeuropeiska talare och traditionellt ”högre” kasttillhörighet.

Ytterligare forskning har visat att blandningen av ANI- och ASI-ursprung är relativt ny, och inträffade för 1 900–4 200 år sedan. Denna period i Indiens förhistoria präglas av omfattande kulturella och demografiska förändringar, inklusive en förändring från kulturella normer där äktenskap mellan olika grupper var vanligt, till ett tillstånd där detta var begränsat, samt införandet av indo-ariska språk på subkontinenten.

Kopplingen mellan ASI-ursprung och den sydindiska neolitiska perioden, liksom dravidiska språkens ursprung, inträffade alla vid eller före början av blandningen av ANI och ASI. Den sydindiska neolitiska perioden kännetecknas av domesticering av lokala grödor och askhögar, vilket ger den en tydlig unik karaktär. Detta stämmer överens med karakteriseringen av ASI som tydligt lokalt och dravidiska som ”inhemskt” på subkontinenten, vilket bekräftar vår slutsats att språkfamiljen är 4 500 år gammal.

Utsikter från forntida DNA

Vår studie fokuserade på att datera den dravidiska språkfamiljen samt att uppskatta hur dess huvudgrenar har utvecklats över tiden. Något som vi inte har gjort, men som skulle vara riktigt intressant, är fylogeografi, där inte bara språkfamiljens historia rekonstrueras, utan också platserna för de ursprungliga språken. Detta skulle göra det möjligt för forskare att närmare utvärdera kopplingen mellan det dravidiska hemlandet och den sydindiska neolitiska perioden. En sådan studie skulle kunna kombineras med arbete med forntida DNA, extraherat från tusentals år gamla kvarlevor.

Forntida DNA från människor som levde under den sydindiska neolitiska perioden skulle kunna berätta om ursprunget till de folk som utvecklade jordbruket i södra Indien. Triangulering med fylogeografisk analys inom lingvistiken skulle i sin tur kunna ge oss information om sannolikheten för att dessa människor talade dravidiska språk.

Tyvärr är de nuvarande utsikterna för att hitta användbart forntida DNA i Indien dåliga på grund av det tropiska klimatet. Men eftersom teknikerna för att extrahera forntida DNA fortfarande är nya kan man hoppas på spännande nya kopplingar mellan disciplinerna i framtiden.

Michael Dunn/Annemarie Verkerk

Artikeln tidigare publicerad i The Conversation  den 29/3 2018 – vår översättning.