Om du har studerat nästan vilket europeiskt språk som helst har du säkert lagt märke till ord som känns märkligt bekanta. Franska mort (död) påminner om engelska murder. Tyska Hund (hund) är en exakt kopia av hound. Tjeckiska sestra liknar engelska sister. Det är inte svårt att gissa betydelsen av albanska kau (okej, det betyder faktiskt oxe).

Du har kanske undrat: kan dessa ord på något sätt vara besläktade?

Naturligtvis kan ord se liknande ut av olika skäl. Obesläktade språk lånar från varandra: tänk på engelska igloo, från inuktitut iglu (hus), eller wok från kantonesiska 鑊 wòk (stekpanna). Och det finns många rena tillfälligheter: thailändska ไฟ fai liknar sin engelska översättning fire utan någon särskild anledning.

Men de föregående ordparen är faktiskt relaterade till varandra. De är besläktade, vilket innebär att de har ett gemensamt ursprung i ett enda ursprungligt språk.

Detta numera utdöda språk talades troligen någonstans i Eurasien för så mycket som 8 000 år sedan. Långt före skrivsystemens tillkomst skrevs dess ord – och dess namn, om det hade något – aldrig ner. Eftersom de saknar sådan direkt kunskap har lingvister därför utvecklat metoder för att rekonstruera aspekter av dess struktur och refererar till det med beteckningen protoindoeuropeiska – eller PIE.

Men hur vet vi att protoindoeuropeiska måste ha existerat?

Språkets gemensamma ursprung

Vår moderna medvetenhet om det gemensamma ursprunget för de indoeuropeiska språken tog först form under renässansen och den tidiga koloniala perioden.

Europeiska forskare baserade i Indien, såsom Gaston Coeurdoux och William Jones, var redan bekanta med kopplingarna mellan europeiska språk.

Men de blev förvånade när de fann ekon av latin, grekiska och tyska i sanskritord som mā́tṛ (mor), bhrā́tṛ (bror) och dúhitṛ (dotter).

Sådana ord kunde inte rimligen vara lånord, med tanke på att dessa språk saknade historisk kontakt. Ren slump var uppenbarligen uteslutet.

Ännu mer slående var den systematiska karaktären hos motsvarigheterna. Sanskrit bh- matchade germanska b- inte bara i bhrā́tṛ (bror) utan också i bhar (björn). Samtidigt stämde sanskrit p- överens med latinska och grekiska p-, men med germanska f-.

Det kunde bara finnas en förklaring till sådana regelbundna motsvarigheter. Språken måste ha härstammat från en gemensam förfader, vars uppdelning för länge sedan ledde till deras olika utvecklingsvägar.

Filologer från 1800-talet, såsom Rasmus Rask, Franz Bopp och August Schleicher, systematiserade senare dessa observationer. De visade att genom att jämföra och rekonstruera de förändringar som varje avkomlingsspråks ord hade genomgått, kunde orden i det förlorade ursprungsspråket rekonstrueras.

Dessa insikter lade inte bara grunden för den moderna historiska lingvistiken, utan kom också att påverka Darwins uppfattning om biologisk evolution.

Bildandet av en familj

Liksom ett biologiskt släkte kom de indoeuropeiska språken att förstås som en familj. Deras rot var det indoeuropeiska ursprungsämnet, medan de avledda språken grenade sig ut (som arter) och bildade ett träd.

Den indoeuropeiska familjen omfattar indoariska språk som sanskrit och hindi, iranska språk (inklusive persiska och kurdiska), hellenska språk (inklusive grekiska och forntida makedonska), italiska språk (inklusive latin, spanska och italienska), germanska språk (inklusive engelska, nederländska och tyska), balto-slaviska språk (inklusive ryska och litauiska) och keltiska språk (inklusive walesiska och bretonska), samt armeniska och albanska.

Utrotade grenar – som endast kan bekräftas genom skriftliga källor – inkluderar anatoliska (hettitiska) och tokariska. Språk som frygiska, dardanska och trakiska verkar ha varit indoeuropeiska, men är inte lika väl dokumenterade i historiska källor.

Men inte alla indiska eller europeiska språk är indoeuropeiska!

Icke-indoeuropeiska språk i Indien inkluderar dravidiska språk som tamil och telugu, medan europeiska språk utanför familjen inkluderar baskiska, georgiska, maltesiska och finska. Jämför med tabellen ovan de ganska olika finska orden jalka (fot), isä (far) och viisi (fem).

Lär dig mer om dem som talade PIE

Det rekonstruerade PIE-ordförrådet har också gett insikter i livet för dess talare: hur deras kultur kan ha sett ut, var de kan ha bott och vad som kan ha drivit på deras språks diversifiering och expansion.

Rötter som *rēg-, (stam)kung, och *pelə-, befäst högt belägen plats, tyder på ett krigiskt, hierarkiskt samhälle.

Talarna kände till spannmålsodling (*agro, åker; *grə-no, spannmål), djuruppfödning (*ghaido, get; *gwou, nötkreatur), transport med fordon (*wogh-no, vagn; *aks-lo, axel), metallbearbetning (*arg-, glans eller silver; *ajes, koppar eller brons), handel (*wes-no köpa; *k(a)mb-yo, utbyte) och religion (*deiw-os, gud; *meldh, be).

Utifrån sådana bevis har forskare som V. Gordon Childe kopplat protoindoeuropeiska till den senneolitiska/tidiga bronsålderskulturen Kurgan i den pontisk-kaspiska stäppen (dagens Ukraina och södra Ryssland).

Mer nya studier har (något kontroversiellt) använt fylogenetiska metoder härledda från evolutionsbiologin för att argumentera för ett PIE-ursprung i Anatolien (dagens Turkiet), vilket tyder på att jordbruket sannolikt var drivkraften bakom den indoeuropeiska expansionen.

Tyvärr fossiliseras talade språk inte särskilt väl. De faktiska orden, idéerna och identiteterna hos de proto-indoeuropeiska talarna försvann för många tusen år sedan.

Men mönstren i deras efterkommande språk bevarar tillräckligt med struktur för att vi åtminstone ska kunna få en skymt av dem. De teorier och metoder som utvecklats genom detta arbete kommer att fortsätta att driva forskningen om rekonstruktionen av människans etnolingvistiska förhistoria över hela världen under många år framöver.

Mark W. Post

Texten har tidigare publicerats i The Conversation 29/9 2025 – vår översättning från engelskan. För diagram och kartor se originalartikeln!

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)