Lena Lind Palicki, tidigare språkvårdare vid den statliga myndigheten Språkrådet, kallar sina språkpolitiska meningsmotståndare för språkfascister i en krönika i Svenska Dagbladet (”Språkfascism är inte lösningen”, 7/10). Det är inte särskilt snällt, eller hur? Till fascisterna räknar hon författaren Björn Ranelid och forskaren Andreas Malm, och förmodligen också redaktören Anders Q Björkman i samma tidning ("The death of svenska språket”, 7/10), Vad är hon själv: språkliberal, språksocialist, språkkommunist, språkanarkist, språkpopulist, språkbyråkrat? Man tänker sig att en språkvårdare ska vara försiktig i sitt bruk av ord. Det är inte Lind Palicki.

Vilka brott mot mänskligheten har dessa språkfascister begått? De har varnat för att ett överdrivet bruk av engelska språket i vardagslag och i officiella dokument och kommunikationer, den så kallade direktör- eller internetengelskan, hotar att utarma det svenska språket på dess skönhet och rikedom och att det också ödelägger vår tankeskärpa, våra kognitiva förmågor. Hon förlöjligar dem som talar om språkliga domänförluster. Hon anser att språk alltid förändras (men hallå: språk går också under!) och antyder, utan att uttrycka det klart, att alla lingvistiska förändringar är av godo, och utan att uttrycka det klart skiljer hon inte på förändring och förbättring (inte på utveckling och framsteg). Allt bör kunna passera, så att alla blir nöjda och belåtna.

De som inte blir belåtna är följaktligen fascister. Och är de fascister bör de lämpligen bekämpas med alla till buds stående medel. De bör inte släppas fram i medierna, i riksdagens talarstol, inte få sina alster tryckta, eller hur? Jag tror personligen att detta är en ineffektiv metod för att bekämpa fascism. Men borde tvärtom förklara för dem att de är ute på farliga vägar. Och göra detta på svenska språket. Då kanske det visar sig att de som mest högljutt hojtar om fascism är de som vill ha reglementerad nyordning, de som föreskriver att det ska skrivas hen istället för hon och han (en praxis som inga vanliga svenska använder i sitt dagliga tal), de som tycker att det är gulligt att bevara älvdalskan men inte rikssvenskan (och inte förstår att båda uppgifterna är lika legitima, angelägna). Hur ska man förstå Sara Lidmans språk, om man bara har svengelska?

Lind Palicki slungar ut en speglosa. Är det normal språkvårdarstandard? Nu skulle Lind Palicki, om hon vore på det humöret, kunna räkna beståndet av till svenskan importerade ord och uttryck som finns i denna kommentarartikel och göra en frekvenstabell av detta. Min tanke är emellertid inte att man klarar sig utan lingvistiska importer, men att man klarar sig bra utan onödiga importer. Internet och globalisering får inte vara tvångströjor. Långt tidigare, också under vikinga- och medeltiden, befann sig svenskarna (eller kanske snarare nordmännen) i ett internationellt språkrum. De tog vad de behövde. Allt behövde de inte. Latinet var en gång lärdomens och religionens språk; Luther ändrade på detta. Italienskan, senare franskan var diplomatins språk. Tyskan, senare engelskan vetenskapens.

Men parallellt med dessa språkregimer samlades dialekter till riksmål, nationalspråk. Man tog från högt och lågt. Man standardiserade. Det är sådana inövade standarder – innovationer på sin tid, prövade och traderade genom litteraturen – som idag hotas och krackelerar. Det finns ingenting nödvändigt i detta. Det är ingen naturlig process. Språket är kultur, inte natur. Språket är en tankeprodukt, också ett arvegods. Språkvården tar inte detta på allvar.

Anders Björnsson

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)