Det råder ingen tvekan om att artificiell intelligens (AI) kommer att ha en djupgående inverkan på våra ekonomier, vårt arbete och vår livsstil. Men kan denna teknik också forma vårt sätt att tänka och tala?

AI kan användas för att skriva uppsatser och lösa problem på bara några sekunder som annars skulle ta oss minuter eller timmar. När vi övergår till att förlita oss för mycket på sådana verktyg, misslyckas vi förmodligen med att utöva viktiga färdigheter som kritiskt tänkande och vår förmåga att använda språket kreativt. Precedensfall från psykologi- och neurovetenskaplig forskning tyder på att vi bör ta denna möjlighet på allvar.

Det finns flera precedensfall där tekniken omformar våra sinnen, snarare än bara hjälper dem. Forskning visar att människor som förlitar sig på GPS tenderar att förlora en del av sin förmåga att skapa mentala kartor.

Londons taxichaufförer memorerade en gång i tiden hundratals gator innan satellitnavigering kom. Dessa chaufförer utvecklade förstorade hippocampus som ett resultat av detta. Hippocampus är den del av hjärnan som är kopplad till rumsligt minne.

I en av sina mest slående studier undersökte den ryska psykologen Lev Vygotsky patienter som led av afasi, en störning som försämrar förmågan att förstå eller producera tal.

När de ombads att säga ”snön är svart” eller att felbenämna en färg, kunde de inte göra det. Deras sinnen motsatte sig varje åtskillnad mellan ord och saker. Vygotsky såg detta som förlusten av en viktig förmåga: att använda språket som ett verktyg för att tänka kreativt och gå bortom det som ges oss.

Kan ett överdrivet beroende av AI leda till liknande problem? När språket kommer färdigpaketerat från skärmar, flöden eller AI-system kan kopplingen mellan tanke och tal börja försvagas.

Inom utbildningen använder studenter generativ AI för att skriva uppsatser, sammanfatta böcker och lösa problem på några sekunder. Inom en akademisk kultur som redan präglas av konkurrens, prestationsmått och snabba resultat lovar sådana verktyg effektivitet på bekostnad av reflektion.

Många lärare känner igen de elever som producerar välformulerade, grammatiskt felfria texter men visar liten förståelse för vad de har skrivit. Detta representerar en tyst erosion av tänkandet som en kreativ aktivitet.

Snabba lösningar

En systematisk översikt, publicerad 2024, fann att ett överdrivet beroende av AI påverkade människors kognitiva förmågor, eftersom individer i allt högre grad föredrog snabba lösningar framför långsamma.

En studie som undersökte 285 studenter vid universitet i Pakistan och Kina fann att användningen av AI påverkade människors beslutsfattande negativt och gjorde människor lata. Forskarna sa: ”AI utför repetitiva uppgifter på ett automatiserat sätt och låter inte människor memorera, använda analytiska färdigheter eller använda kognition.”

Det finns också en omfattande mängd forskning om språkutarmning. Detta är förlusten av språkkunskaper som kan ses i verkliga scenarier. Till exempel tenderar människor att förlora sina kunskaper i sitt modersmål när de flyttar till en miljö där ett annat språk talas. Neurolingvisten Michel Paradis säger att ”utarmning är resultatet av långvarig brist på stimulans”.

Psykologen Lev Vygotsky ansåg att tänkande och språk utvecklades parallellt. De föddes inte tillsammans, men genom människans utveckling smälte de samman i vad han kallade verbalt tänkande. I detta scenario är språket inte bara en behållare för idéer, utan det medium genom vilket idéer tar form.

Barnet börjar med en värld full av sinnesintryck men fattig på ord. Genom språket blir detta kaotiska fält begripligt. När vi växer fördjupas vår relation till språket. Leken blir fantasi och fantasin blir abstrakt tänkande. Tonåringen lär sig att översätta känslor till begrepp, att reflektera istället för att reagera.

Denna förmåga till abstraktion befriar oss från upplevelsens omedelbarhet. Den gör det möjligt för oss att projicera oss själva in i framtiden, att omforma världen, att minnas och att hoppas.

Men denna ömtåliga relation kan förfalla när språket dikteras istället för att upptäckas. Resultatet blir en kultur av omedelbarhet, dominerad av känslor utan förståelse, uttryck utan reflektion. Studenter, och i allt högre grad vi alla, riskerar att bli redaktörer av det som redan har sagts, där framtiden byggs endast på återvunna fragment av gårdagens data.

Konsekvenserna sträcker sig bortom utbildningen. Den som kontrollerar den digitala infrastrukturen för språket kontrollerar också gränserna för fantasi och debatt. Att överlämna språket till algoritmer är att outsourca inte bara kommunikationen utan också suveräniteten – makten att definiera den värld vi delar. Demokratier är beroende av det långsamma arbetet med att tänka igenom ord.

När det arbetet ersätts av automatiserad flyt riskerar det politiska livet att upplösas i slagord som inte genereras av någon specifik person. Det betyder inte att AI måste förkastas. För dem som redan har utvecklat en djup, reflekterande relation till språket kan sådana verktyg vara hjälpsamma allierade – förlängningar av tanken snarare än ersättningar för den.

Det som behöver försvaras är språkets konceptuella skönhet: friheten att skapa mening genom sin egen sökning efter ord. Men att försvara denna frihet kräver mer än medvetenhet – det kräver övning.

För att motstå meningsförlusten måste vi återställa språket till dess levande, kroppsliga dimension, det svåra, glädjefyllda arbetet med att hitta ord för våra tankar. Endast genom att göra detta kan vi återta friheten att föreställa oss, överväga och återuppfinna framtiden.

Antonio Cerella

Artikeln publicerades i The Conversation den 15/10 2025 – vår översättning från engelskan.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)