Marcus Larsson (@Skolinkvisition) gjorde ett inlägg 6:18 AM on tis, sep. 23, 2025:

Reporter: ”det förekommer att lärare saknar tillräckliga kunskaper i både svenska och engelska”

Rektor på IES: ”Jag skulle vilja se det som en styrka, för det är det hela vår idé bygger på.”

Svårt med två moderater i styrelsen men STÄNG DE HÄR SKOLORNA!
https://t.co/jfslmLaciW https://t.co/2Wre7tNzv4
(https://x.com/Skolinkvisition/status/1970342098722259423?s=03) 

Anmärkning: Denna ”styrka” bekräftades i den undersökning, som Språkförsvaret publicerade i Aftonbladet den 14/9 2023 under rubriken ”Bedrövlig engelska – dessutom usel svenska”. 

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

• 
  
  

  Språk förändras. Språkbruk förändras. Det är vetenskapligt belagt.

   

  Den som inte är lingvist i sann akademisk mening men dristar sig att vilja ifrågasätta vissa språkliga förändringar blir nedlåtande benämnd språkpolis och nu rentav språkfascist. Egentligen kan jag inte tala för någon annan, men jag är säker på att vi är många som hyser ett seriöst, uppriktigt, intresse för språk utan att vara vetenskapsmän. Att ifrågasätta vissa förändringar som dyker upp handlar om  tydlighet.  

   

  Det handlar inte enbart om engelska låneord per se (för att nu använda ett inlånat uttryck från ett annat språk). Det handlar om smygengelska, om anglicismer, direktöversättningar av uttryck.

  Det handlar om befintliga ord i svenskan som kommit att användas på ett nytt sätt – som fått den innebörd de kan ha i engelskan (falska vänner). Exempelvis möta, karaktär, posta, adressera, dela …

   

  Det handlar om förväxling av ord. Ord som husera, hysa och härbärgera sammanblandas, också av vana skribenter. Det intransitiva husera används istället för de transitiva hysa och härbärgera. Exempel: ”USA vill husera afghanska tolkar i tredje land” (SvD 202107-23)

   

  Det har förekommit att ordet dråplig har använts om något mycket tragiskt. Tänk om det misstaget sprider sig! Naturligtvis kan vem som helst råka göra fel någon gång. (Ifall nu något någonsin kan anses fel, enligt yrkeslingvister.) Men fel som upprepas ofta, särskilt av ”influencers” och andra tongivande personer, kan slå rot i språkbruket.

   

  Det handlar om att vissa, visserligen svenska, ord tränger ut synonymer och nyanser. Ett par enkla exempel: Skapa är väl något som främst Gud och konstnärer ägnar sig ut, men ordet används nu istället för (för)orsaka, vålla, föranleda, framkalla, alstra, åstadkomma, utveckla, inrätta, etablera … och många andra ord som tydligare uttrycker olika sammanhang. Antal är väl egentligen alla hela tal från 1 till oändligheten men används nu ständigt istället för de oprecisa men mera nyanserade fåtal, flertal, tiotal, … eller otal!

   

  Må vara att låneord från engelskan smyger sig in i det svenska språkbruket, just som latin, grekiska, tyska och franska ord har gjort. Men att befintliga ord, som har en klar innebörd, glöms bort – och kanske trängs ut av engelska ord eller anglicismer – gör språket fattigare. Orden finns naturligtvis kvar i ordböcker och äldre texter, men i den mån någon kommer ihåg dem blir de betraktade som ålderdomliga eller föråldrade. Varför ska det vara så? Orsaken kan vara att många, yngre generationer, helt enkelt aldrig träffar på orden. Att åtminstone känna till orden underlättar att ta del av äldre texter – av Bellman, Strindberg, Taube … Det innebär inte att någon viss epok var svenska språkets guldålder. Men att känna till och förstå ord är en rikedom.  Detta är förstås en värdering. Värderingar är åsikter. Åsikter är tyckande och alltså känslopjunk (Mikael Parkvalls benämning).

   

  När jag en gång för många år sedan skulle skaffa mig en examen i engelska (Cambridge Certificate of Proficiency) deltog jag i en förberedande kurs. Vår lärare var förstås infödd anglofon, men han behärskade svenska. Jag glömmer aldrig vad han sa under en fikapaus: Svenskan har många vackra, underbara ord – men ni använder dem inte!!!!!!! Han hade upptäckt att ord blir bortglömda, trots att de skulle kunna fylla funktioner också idag.

   

  Det handlar om förenklingar. Förenklingar som kanske ibland kan försvåra. Professionella lingvister rekommenderar och har själva valt att ersätta de och dem med dom. Hur ska man förklara engelskans they och them för den som inte har lärt sig skillnaden på svenska. Att övergå till dom – vilket alltså vissa professionella lingvister alltså har gjort – är det vetenskapligt grundat? Vad blir nästa steg? Att ersätta och med å? Ersätta är med e?

   

  När jag för några år sedan gick en universitetskurs i danska fick jag veta att det förekommer argument för att anpassa dansk stavning till uttalet som har förändrats avsevärt i modern tid – vilket nog är vetenskapligt belagt. Viktiga motargument är emellertid att stavningen gör det lättare att härleda ordens ursprung samt att underlätta den skandinaviska språkförståelsen.

   

  Allt oftare uttrycks futurum enbart med verbet ”komma” utan infinitivmärket. Somliga, även professionella skribenter, är helt inkonsekventa – ibland med ”att”, ofta utan. Formuleringar som ”kommer komma” dyker upp. I svensk-engelska ordböcker kan man – åtminstone än så länge – inhämta att komma översätt med come, och ”komma att” med will. Likaså på tyska: komma = kommen; komma att = werden. Och på danska: komma = komme; komma att = ville.

  Men vem bryr sig om sådant utom föraktliga språkpoliser, sådana som jag?

   

  Mycket mer kan sägas om språkbrukets förändringar.Visst har ordnade reformer genomförts, såsom att ta bort stumma konsonanter och pluralformer av verb. Språk och språkbruk handlar om att förstå, att förstå varandra över språkgränser, över generationer och tidsepoker.

   

  Naturligtvis kan man leka med språket, med ord, uttryck och formuleringar. Minns Povel Ramel, Hassåtage m.fl Rachel Mohlin (i senaste numret av Språktidningen) har helt rätt.

   

  Jag är förstås inte vetenskapsman. Fil dr men inte i lingvistik. Jag är sedan tjugo år yrkesverksam som översättare, auktoriserad translator i två kombinationer. Sedan några år tillbaka leder jag språkkaféer för invandrare med högst varierade nivåer i svenska. Jag försöker förklara ord och uttryck.

   

  Men jag är bara en föraktlig språkpolis. Inte värd att ta på allvar.

   

   

  Anders Schærström

  Täby

  
  

   

 (Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)