I veckan som gick var jag värd för två timmeslånga så kallade tisdagsföreläsningar inom ramen för Senioruniversitetet i Stockholm, en på förmiddagen och en på eftermiddagen. Föreläsningarna samlar mellan 700 och 950 åhörare, alla över 55 år, på Chinateatern. I slutet av september höll jag själv en.

Här är det det talade ordet som gäller. Föreläsaren kan stödja sig på ett bildgalleri, numera så kallade power points, men det är vad den som föreläser säger, inte vad han eller hon visar som lockar publiken. Denna reagerar genom att skratta och applådera eller – om det är en misslyckad föreläsning – lämna salen. Det senare lär ha förekommit.

Jag gillar att föreläsa. Jag höll på att bli lärare men kom till radion. Detta var på den tiden då P1 på söndagseftermiddagarna sände tre radioföredrag, tjugo minuter långa. Dessa låg kant i kant med en föreställning av radioteatern (”Radioteatern ger …”). I veckorna gick radioföljetongen, slutligen avskaffad, en form av teater det också. Allt detta var mycket didaktiskt och lärorikt, det gav tankedjup och det vidgade horisonterna.

Talradion finns kvar till delar, fastän i modifierad form, tryfferad med ljudeffekter som ofta känns malplacerade och irriterande, eftersom de riskerar att störa lyssningen. Samtidigt har radion blivit i huvudsak ett nyhets- och underhållningsmedium; de folkbildande inslagen har tunnats ut eller fått maka på sig. Vetenskapsprogrammen håller fortfarande stilen.

Och föredraget trivs, utanför radions sändningar, inte minst där. På ABF-hus, i föreläsningsföreningar, i lokala humanistiska förbund. Mycket av det som sägs i klassrum och lektionssalar är instruktioner, förvisso nödvändiga, men den berättande läraren i katedern är och har alltid varit ett oslagbart pedagogiskt verktyg. En av lärarens viktigaste uppgifter är att lära eleverna lyssnandets ädla konst. På högre nivåer erbjuder seminariet, det vårdade samtalet, övningar i kritiskt kunskapsinhämtande.

Som jag ser det är talet och skriften jämbördiga, men de kommer inte av sig själva, de måste läras in – och ut. Den som talar eller skriver får få lyssnare, läsare, och det är rätt så. Det retoriskt anpassade och välformulerade gör det mödan värt att lyssna och läsa – i överförd bemärkelse gäller detta även artistiskt och hantverksmässigt kunnande. Också en framstående musiker har något att lära sig och behov av en mentor.

Det måste ställas krav på tal och text i utlärnings- och upplysningssammanhang. Vad som helst duger inte. Slarv duger inte. Inte ens det som är måttligt bra duger. Goda förebilder är vad som behövs. Tidnings- och lärobokssvenska är tyvärr inte alltid några förebilder. Akademisk prosa kan vara helt onjutbar – i tal som skrift. Partiledardebatter i kammaren eller i tv-studion är alltid undermåligt outhärdliga.

Här finns alltså mycket att göra, förbättra. Det handlar inte om en återgång till passerade stilar och konventioner, det handlar om en saklig kvalitetsbedömning. När man intar föda märker man om det smakar gott, om den är tillredd på rätt sätt, om den baseras på prima råvaror. En deg som inte fått jäsa färdigt ger sedan dålig smak i munnen. Det finns kriterier att hålla sig till.

Föredraget – liksom lyssnandet – är en konst. Alla kan inte nå mästerskap, men alla kan höja sig, förbättra sig. Och då måste det så klart (är det inte självklart?) finnas kvalitetskontroller, korrekturer. Sådana är inte till för att smälla individer på fingrarna, utan för att hjälpa dem att nå klarhet och finess. Ett glänsande föredrag – och dagen är räddad.

Anders Björnsson

Producent vid Sveriges Radios vetenskapsredaktion (”Vetandets värld”) 1982–1994.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)