Varför har människor språk och andra djur uppenbarligen inte det? Det är en av de mest bestående frågorna inom studiet av medvetande och kommunikation. I alla kulturer använder människor uttrycksrika språk som bygger på komplexa strukturer, vilket gör att vi kan prata om det förflutna, framtiden, imaginära världar, moraliska dilemman och matematiska sanningar. Ingen annan art gör detta.

Ändå fascineras vi av tanken att djur kanske är mer lika oss än det verkar. Vi gläds åt möjligheten att delfiner berättar historier eller att apor kan fundera över framtiden. Vi är sociala och tänkande varelser, och vi älskar att se vår spegelbild i andra. Denna djupa längtan kan ha påverkat studiet av djurs kognition.

Under de senaste två decennierna har studier av tänkande och språk hos djur, särskilt sådana som lyfter fram likheter med mänskliga förmågor, blomstrat i akademiska kretsar och fått stor uppmärksamhet i media. En våg av nya studier speglar en växande trend.

Två aktuella artiklar, båda publicerade i ledande tidskrifter, fokuserar på våra närmaste släktingar: schimpanser och bonobos. Författarna hävdar att dessa apor kombinerar vokaliseringar på ett sätt som tyder på en förmåga till komposition, en viktig egenskap hos det mänskliga språket.

Enkelt uttryckt är kompositionell förmåga förmågan att kombinera ord och fraser till komplexa uttryck, där den övergripande betydelsen härrör från betydelsen av delarna och deras ordning. Det är detta som gör att en begränsad uppsättning ord kan generera ett oändligt antal betydelser. Tanken att människoapor kan göra något liknande har presenterats som ett potentiellt genombrott, vilket antyder att språkets rötter kan ligga djupare i vår evolutionära historia än vi trott.

Men det finns en hake: det räcker inte att kombinera element. En grundläggande aspekt av kompositionell förmåga i mänskligt språk är att det är produktivt. Vi återanvänder inte bara en fast uppsättning kombinationer, utan vi skapar nya utan ansträngning. Ett barn som lär sig ordet ”wug” kan omedelbart säga ”wugs” (eller wuggar på svenska - ö.a.) utan att ha hört det tidigare, genom att tillämpa regler på okända element.

Denna flexibla kreativitet ger språket dess enorma uttryckskraft. Men även om djurläten kan kombineras har ingen observerat att djur gör detta för att skapa nya betydelser på ett öppet och produktivt sätt. De når inte upp till de lager av betydelser som det mänskliga språket uppnår. Kort sagt: det finns inga wuggar i naturen.

Sekvenshypotesen

I stället för att jaga grammatik hos djur, frågar en mer jordnära approach vilken kognitiv skillnad som kan förklara den klyfta vi observerar mellan människor och andra djur. En sådan idé är sekvenshypotesen, utvecklad av forskare vid Centre for Cultural Evolution i Stockholm, som vi båda är knutna till. Den föreslår att människor har en unik förmåga att känna igen och komma ihåg den exakta sekvensen av händelser eller element – inklusive ord i språket.

Studier under de senaste åren ger starka belägg för att icke-mänskliga djur, inklusive våra närmaste släktingar, endast approximativt representerar ordning. Till exempel visar nya experiment med bonobos, däribland den världsberömda Kanzi, att dessa apor i 2 400 försök inte lärde sig att skilja mellan en sekvens av gult och blått och en sekvens av blått och gult på en skärm.

Människor, å andra sidan, förstår omedelbart denna skillnad. Denna förmåga gör det möjligt för oss att förstå okända språkliga uttryck som ”wug killer” och ”killer wug”, en förändring i sekvensen som helt ändrar betydelsen.

Nya teoretiska studier med artificiell intelligens (AI) har visat att förmågan att känna igen och komma ihåg sekvenser inte bara gör det möjligt att skilja mellan korta uttryck som ”killer wug” och ”wug killer”, utan också att extrahera de hierarkiska strukturer och grammatiska kategorier som möjliggör öppen komposition från språkliga ingångar under inlärningen.

Denna typ av mental precision driver inte bara språket. Den förändrar hur vi ser på världen och delar upp erfarenheter i mycket tydligare situationer. Men en rikare värld är också en mer komplex värld att lära sig, eftersom antalet möjliga kombinationer exploderar.

Detta kan ha resulterat i en samevolution av människans mentala förmågor och vår ovanligt långa barndom. De inlärningskostnader som följer med sekvensminnet kan förklara varför inga andra djur har valt denna väg.

Detta utesluter inte helt andra arter. De likheter som observerats mellan neandertalare och vår förhistoriska kultur tyder på att de två grupperna var mentalt ganska lika. Vi kan inte utesluta att kulturella och språkliga förmågor utvecklades före den gemensamma förfadern till moderna människor och neandertalare, för mer än en halv miljon år sedan.

Djurkommunikation

Om sekvenshypotesen är korrekt, så är grammatik, planering och abstrakt tänkande hos icke-mänskliga djur ofta en slutsats som dras utifrån beteenden som kan förklaras med enklare, välstuderade inlärningsmekanismer. Om så är fallet, så är en bonobo som kombinerar gester eller en fågel som framkallar en sekvens av läten ett uttryck för smart inlärning och instinkt, men inte för verklig kompositionell mening.

Om djur inte kan återge sekvenser troget – och vi ser inga bevis för att de kan det – så faller många uppenbara paralleller med mänskligt språk samman. Frestelsen att se oss själva i djur är stark, särskilt när deras beteende verkar bekant. Men ytliga likheter innebär inte nödvändigtvis samma underliggande mekanismer.

Om djur har mer språkliknande förmågor än vad som föreslås här, är en relevant fråga varför dessa likheter är så svåra att upptäcka. Efter årtionden av forskning om delfiners intelligens och kommunikation hos större valar, till exempel, kan vi fortfarande inte kommunicera med dem med hjälp av någon språkliknande kod.

Inget av detta betyder att djur inte är intelligenta eller att deras kommunikation inte är sofistikerad. Vissa grodor använder ihåliga träd för att sprida sina parningsläten mer effektivt. Honungsbin överför information om riktning, avstånd och kvalitet på nektarkällor. Jordekorrar har ett utarbetat system för att kommunicera om olika hot från rovdjur.

Djur har utvecklat rika och effektiva sätt att interagera och överleva i en fientlig värld. Faktum är att teoretiska studier tyder på att i en värld utan språk skulle icke-mänskliga människoapor och duvor lära sig mer effektivt och därmed ha större chanser att överleva än människor.

Vi ser dock inga tecken på att deras kommunikation sträcker sig flexibelt över tid och rum eller bygger upp nätverk av abstrakta begrepp på samma sätt som det mänskliga språket gör. Om vi vill nå en bättre förståelse av andra djurs fascinerande kommunikationssystem är kanske människor inte den bästa modellen.

Anna Jon-And

Johan Lind

Artikeln har tidigare publicerats i The Conversation  den 9/6 2025

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)