Denna text är översatt från den engelskspråkiga versionen av Wikipedia. Om språkets uppkomst förutsätter användning av gester, förutsätter flitig användning av gester i sin tur upprätt gång hos homonider. Upprätt gång inträffar delvis hos en del arter för 6 – 7 miljoner år sedan, men blir fullt utvecklad först hos Australopithecus för cirka 4 miljoner år sedan. För att tal ska vara fysiskt möjligt, måste också talorganen och hjärnkapaciteten  utvecklas.

Gestteorin säger att det mänskliga språket utvecklades från gester som användes för enkel kommunikation.

Två typer av bevis stöder denna teori.

1. Gestikulerande språk och vokalt språk är beroende av liknande nervsystem. De områden i hjärnbarken som ansvarar för mun- och handrörelser gränsar till varandra.

2.   Icke-mänskliga primater kan använda gester eller symboler för åtminstone primitiv kommunikation, och vissa av deras gester liknar människors, såsom ”tiggande ställning” med utsträckta händer, som människor delar med schimpanser.^[94][95]

Forskning har funnit starkt stöd för teorin att muntlig kommunikation och teckenspråk är beroende av liknande nervstrukturer. Patienter som använde teckenspråk och som hade en skada i vänstra hjärnhalvan uppvisade samma störningar i sitt teckenspråk som patienter med talstörningar uppvisade i sitt muntliga språk.^[96] Andra forskare fann att samma hjärnregioner i vänstra hjärnhalvan var aktiva vid teckenspråk som vid användning av tal eller skrift.^[97]

Primaters gester är åtminstone delvis genetiska: olika icke-mänskliga apor utför gester som är karakteristiska för deras art, även om de aldrig har sett en annan apa utföra den gesten. Gorillor slår till exempel på sina bröst. Detta visar att gester är en inneboende och viktig del av primaters kommunikation, vilket stöder teorin att språket utvecklades från gester.^[98]

Ytterligare bevis tyder på att gester och språk är kopplade till varandra. Hos människor har manuella gester en effekt på samtidiga vokaliseringar, vilket skapar vissa naturliga vokala associationer till manuella rörelser. Schimpanser rör munnen när de utför finmotoriska uppgifter. Dessa mekanismer kan ha spelat en evolutionär roll i utvecklingen av avsiktlig vokalkommunikation som ett komplement till gestkommunikation. Röstmodulering kan ha utlösts av redan existerande manuella handlingar.^[98]

Från späd ålder kompletterar och förutsäger gester talet.^[99][100] Detta stöder tanken att gester snabbt förändras hos människor från att vara ett enda kommunikationsmedel (från mycket tidig ålder) till ett kompletterande och förutsägbart beteende som används trots förmågan att kommunicera verbalt. Detta fungerar också som en parallell till tanken att gester utvecklades först och att språket sedan byggdes upp på dem.

Två möjliga scenarier har föreslagits för språkets utveckling,^[101] varav det ena stöder gestteorin:

1. Språket utvecklades från människans förfäders läten.

2. Språket härstammar från gester.

Den första uppfattningen att språket utvecklades från människans förfäders läten verkar logisk eftersom både människor och djur avger ljud eller läten. En evolutionär anledning att motbevisa detta är att det centrum som styr läten hos apor och andra djur anatomiskt sett ligger i en helt annan del av hjärnan än hos människor. Hos apor ligger detta centrum djupt inne i hjärnan i ett område som är kopplat till känslor. Hos människor ligger det i ett område som inte har något med känslor att göra. Människor kan kommunicera bara för att kommunicera – utan känslor.

Anatomiskt sett håller alltså inte detta scenario.^[101] Detta tyder på att språket härstammar från gester^[102](människor kommunicerade först med gester och ljud tillkom senare).

Den viktiga frågan för gestteorierna är varför det skedde en övergång till vokalisering. Olika förklaringar har föreslagits:

1. Människans förfäder började använda fler och fler verktyg, vilket innebar att deras händer var upptagna och inte längre kunde användas för gester.^[103]

2. Manuella gester kräver att talare och lyssnare är synliga för varandra. I många situationer kan de behöva kommunicera även utan visuell kontakt, till exempel efter mörkrets inbrott eller när lövverk hindrar sikten.

3 En sammansatt hypotes är att det tidiga språket tog formen av delvis gestikulerande och delvis vokala mimeser (imiterande ”sång och dans”), där olika modaliteter kombinerades eftersom alla signaler (liksom hos icke-mänskliga apor och apor) fortfarande behövde vara kostsamma för att vara övertygande i sig. I så fall skulle varje multimedieuppvisning inte bara behöva klargöra en avsedd betydelse utan också ingjuta förtroende för signalens tillförlitlighet. Förslaget är att först när gemenskapsomfattande överenskommelser trätt i kraft^[104] kunde förtroendet för kommunikativa avsikter automatiskt antas, vilket äntligen gjorde det möjligt för Homo sapiens att övergå till ett mer effektivt standardformat. Eftersom vokala särdrag (ljudkontraster) är idealiska för detta ändamål var det först vid denna tidpunkt – när ett i sig övertygande kroppsspråk inte längre behövdes för att förmedla varje budskap – som den avgörande övergången från manuella gester till det nuvarande primära beroendet av talat språk ägde rum.^{[17][19][105]}

En jämförbar hypotes säger att i ett ”artikulerat” språk är gester och vokalisering intrinsiskt kopplade, eftersom språket utvecklades från dans och sång, som är lika intrinsiskt kopplade.^[13]

Människor använder fortfarande manuella och ansiktsgester när de talar, särskilt när människor som inte har något gemensamt språk möts.^[106] Det finns också ett stort antal teckenspråk som fortfarande existerar, vanligtvis förknippade med dövgemenskaper. Dessa teckenspråk är lika komplexa, sofistikerade och uttrycksfulla som vilket muntligt språk som helst.^[107] De kognitiva funktionerna är likartade och de delar av hjärnan som används är likartade. Den huvudsakliga skillnaden är att ”fonemen” produceras utanför kroppen, artikuleras med händer, kropp och ansiktsuttryck, snarare än inuti kroppen med tunga, tänder, läppar och andning.^[108] (Jämför motorisk teori om talperception.)

Kritiker av gestteorin påpekar att det är svårt att ange seriösa skäl till varför den ursprungliga tonhöjdsbaserade vokala kommunikationen (som finns hos primater) skulle överges till förmån för den mycket mindre effektiva icke-vokala, gestbaserade kommunikationen.^[109] Michael Corballis har dock påpekat att primaters vokala kommunikation (såsom varningsläten) inte kan kontrolleras medvetet, till skillnad från handrörelser, och därför inte är trovärdig som föregångare till mänskligt språk. Primaters vokalisering är snarare homolog med och en fortsättning på ofrivilliga reflexer (kopplade till grundläggande mänskliga känslor) såsom skrik eller skratt (det faktum att dessa kan fejkas motbevisar inte att äkta ofrivilliga reaktioner på rädsla eller överraskning existerar).^[102] Dessutom är gester i allmänhet inte mindre effektiva och kan beroende på situationen till och med vara fördelaktiga, till exempel i en bullrig miljö eller när det är viktigt att vara tyst, såsom vid jakt. Andra invändningar mot teorin om att gester kom först har framförts av forskare inom psykolingvistik, däribland David McNeill.^[110]

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)