I samband med att Sara Lövestam erhöll Språkförsvarets hederspris för 2024, höll hon ett tacktal utan manus. Talet rörde sig från svenska barn som väljer att skriva och läsa på engelska till läsningens vikt för ett utvecklat ordförråd, svenskans påstådda ordfattigdom och vikten av språklig mångfald i världen. Det skulle ta för lång tid att redigera ett transkriberat tal i efterhand .Hon har berört dessa teman i flera texter genom åren, och i stället delar hon här med sig av en av dem - den förra publicerades i går. 

Varför kan inte alla bara prata engelska? Det vore praktiskt, hör man ibland, det är världsspråket. Vad ska vi ens ha svenska till, för att inte tala om samiska och meänkieli? Varför ska det finnas ett sextiotal olika språk i Tanzania och 38 i Bangladesh, när världen är så hopkopplad att det praktiska vore ett och samma modersmål?

Det finns många svar på den frågan. Ett är att vi har lättare att känna och förstå på vårt modersmål. Det finns studier som visar att svenskar som studerar på engelska presterar sämre än om de studerar på svenska, och slår man sig på tummen tenderar även den som lärt sig ett andraspråk till perfektion att svära på sitt förstaspråk. Nästan alla på denna jord har ett annat förstaspråk än engelska, och bara 13 procent av världens befolkning kan över huvud taget prata engelska.

Visst skulle de övriga 87 procenten kunna lära sina barn engelska i första hand och ge dem ett annat modersmål – men på bekostnad av länken bakåt. Så är det redan i många av världens invandrarfamiljer, men också i familjer där man, ofta på grund av press utifrån, övergivit ett minoritetsspråk. I dag söker sig barnbarnen till kurser i sina förfäders språk.

Språk är identitet och kultur, speglingar av människans historia och mångfacetterade erfarenhet. Om vi tappar svenskan så tappar mänskligheten inåt-jo och södergök. Vi tappar tomten, som inte är exakt densamme som vare sig Santa Claus, gnome eller elf. Vi tappar peppar peppar, gällivarehäng, fisförnäm, raggare och få igen för gammal ost.

Men det är inte det enda vi tappar, om alla skulle övergå till ett och samma språk. Vi skulle också förlora förståelsen för vad den mänskliga hjärnan är i stånd att formulera – den myriad av språkliga möjligheter som ligger oförlöst i varje spädbarns hjärna. Om alla pratade engelska, hur skulle vi ens kunna föreställa oss att en människa är kapabel att uppfatta tonhöjd som betydelseskiljande, som i mandarin? Eller för den delen standardsvenska, där skillnaden i tonhöjd avgör om tomten syftar på gubben eller på trädgården. Var skulle vi hitta exempel på att klickljud skapade med undertryck i gommen kan ingå i ett språks ljuduppsättning, som i xhosa?

Och då talar vi bara om uttal. I svenskan gör vi till exempel skillnad mellan riktning och befintlighet – här är inte samma sak som hit. Den distinktionen finns inte i engelskan, där here får täcka in båda. Svenskan har ett ord för ”jakande svar på negerande fråga” som saknas i engelskan: jo. I vissa språk skiljer man mellan inklusivt och exklusivt vi; man har ett ord för om vi:et inkluderar lyssnaren och ett annat när lyssnaren är exkluderad.

Antalet distinktioner som görs i vissa men inte alla språk är oräkneliga. Gemensamt för dem är att 1) den som lär sig språket ifråga vanligen blir förvånad över att de görs och 2) inget språk kan innehålla dem alla. Ju fler språk som finns, desto mer uttrycker människan vad hon är kapabel till.

Språk är hur människan kan tänka och vad hon kan uppfatta. Språk är vilka färger människan kan skilja mellan och vilka hon kan betrakta som en och samma. Språk är avtryck av relationer, kultur och historia, av mänsklig lekfullhet och nyckfullhet. Olika människor behövs för att vi ska veta hur människan kan fungera. Olika språk behövs för att illustrera vår kapacitet att kommunicera det.

Sara Lövestam

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Söndagens svenskspråkiga sång

Anne-Lie Rydé - Segla på ett moln

Söndagens svenskspråkiga dikt 

Moln 

Se de mäktiga moln, vilkas fjärran höga toppar
stolta, skimrande resa sig, vita som vit snö!
Lugna glida de fram för att slutligen lugnt dö
sakta lösande sig i en skur av svala droppar.

Majestätiska moln - genom livet, genom döden
gå de leende fram i en strålande sols sken
utan skymmande oro i eter så klart ren,
gå med storstilat, stilla förakt för sina öden.

Vore mig det förunnat att högtidsstolt som dessa
kunna lyfta mig upp, dit ej världarnas jäkt når
och hur vredgat omkring mig än stormarnas brus går
bära solskimrets gyllene krans omkring min hjässa.

Karin Boye 

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)