Varför har människor språk och andra djur uppenbarligen inte det? Det är en av de mest bestående frågorna inom studiet av medvetande och kommunikation. I alla kulturer använder människor uttrycksrika språk som bygger på komplexa strukturer, vilket gör att vi kan prata om det förflutna, framtiden, imaginära världar, moraliska dilemman och matematiska sanningar. Ingen annan art gör detta.

Ändå fascineras vi av tanken att djur kanske är mer lika oss än det verkar. Vi gläds åt möjligheten att delfiner berättar historier eller att apor kan fundera över framtiden. Vi är sociala och tänkande varelser, och vi älskar att se vår spegelbild i andra. Denna djupa längtan kan ha påverkat studiet av djurs kognition.

Under de senaste två decennierna har studier av tänkande och språk hos djur, särskilt sådana som lyfter fram likheter med mänskliga förmågor, blomstrat i akademiska kretsar och fått stor uppmärksamhet i media. En våg av nya studier speglar en växande trend.

Två aktuella artiklar, båda publicerade i ledande tidskrifter, fokuserar på våra närmaste släktingar: schimpanser och bonobos. Författarna hävdar att dessa apor kombinerar vokaliseringar på ett sätt som tyder på en förmåga till komposition, en viktig egenskap hos det mänskliga språket.

Enkelt uttryckt är kompositionell förmåga förmågan att kombinera ord och fraser till komplexa uttryck, där den övergripande betydelsen härrör från betydelsen av delarna och deras ordning. Det är detta som gör att en begränsad uppsättning ord kan generera ett oändligt antal betydelser. Tanken att människoapor kan göra något liknande har presenterats som ett potentiellt genombrott, vilket antyder att språkets rötter kan ligga djupare i vår evolutionära historia än vi trott.

Men det finns en hake: det räcker inte att kombinera element. En grundläggande aspekt av kompositionell förmåga i mänskligt språk är att det är produktivt. Vi återanvänder inte bara en fast uppsättning kombinationer, utan vi skapar nya utan ansträngning. Ett barn som lär sig ordet ”wug” kan omedelbart säga ”wugs” (eller wuggar på svenska - ö.a.) utan att ha hört det tidigare, genom att tillämpa regler på okända element.

Denna flexibla kreativitet ger språket dess enorma uttryckskraft. Men även om djurläten kan kombineras har ingen observerat att djur gör detta för att skapa nya betydelser på ett öppet och produktivt sätt. De når inte upp till de lager av betydelser som det mänskliga språket uppnår. Kort sagt: det finns inga wuggar i naturen.

Sekvenshypotesen

I stället för att jaga grammatik hos djur, frågar en mer jordnära approach vilken kognitiv skillnad som kan förklara den klyfta vi observerar mellan människor och andra djur. En sådan idé är sekvenshypotesen, utvecklad av forskare vid Centre for Cultural Evolution i Stockholm, som vi båda är knutna till. Den föreslår att människor har en unik förmåga att känna igen och komma ihåg den exakta sekvensen av händelser eller element – inklusive ord i språket.

Studier under de senaste åren ger starka belägg för att icke-mänskliga djur, inklusive våra närmaste släktingar, endast approximativt representerar ordning. Till exempel visar nya experiment med bonobos, däribland den världsberömda Kanzi, att dessa apor i 2 400 försök inte lärde sig att skilja mellan en sekvens av gult och blått och en sekvens av blått och gult på en skärm.

Människor, å andra sidan, förstår omedelbart denna skillnad. Denna förmåga gör det möjligt för oss att förstå okända språkliga uttryck som ”wug killer” och ”killer wug”, en förändring i sekvensen som helt ändrar betydelsen.

Nya teoretiska studier med artificiell intelligens (AI) har visat att förmågan att känna igen och komma ihåg sekvenser inte bara gör det möjligt att skilja mellan korta uttryck som ”killer wug” och ”wug killer”, utan också att extrahera de hierarkiska strukturer och grammatiska kategorier som möjliggör öppen komposition från språkliga ingångar under inlärningen.

Denna typ av mental precision driver inte bara språket. Den förändrar hur vi ser på världen och delar upp erfarenheter i mycket tydligare situationer. Men en rikare värld är också en mer komplex värld att lära sig, eftersom antalet möjliga kombinationer exploderar.

Detta kan ha resulterat i en samevolution av människans mentala förmågor och vår ovanligt långa barndom. De inlärningskostnader som följer med sekvensminnet kan förklara varför inga andra djur har valt denna väg.

Detta utesluter inte helt andra arter. De likheter som observerats mellan neandertalare och vår förhistoriska kultur tyder på att de två grupperna var mentalt ganska lika. Vi kan inte utesluta att kulturella och språkliga förmågor utvecklades före den gemensamma förfadern till moderna människor och neandertalare, för mer än en halv miljon år sedan.

Djurkommunikation

Om sekvenshypotesen är korrekt, så är grammatik, planering och abstrakt tänkande hos icke-mänskliga djur ofta en slutsats som dras utifrån beteenden som kan förklaras med enklare, välstuderade inlärningsmekanismer. Om så är fallet, så är en bonobo som kombinerar gester eller en fågel som framkallar en sekvens av läten ett uttryck för smart inlärning och instinkt, men inte för verklig kompositionell mening.

Om djur inte kan återge sekvenser troget – och vi ser inga bevis för att de kan det – så faller många uppenbara paralleller med mänskligt språk samman. Frestelsen att se oss själva i djur är stark, särskilt när deras beteende verkar bekant. Men ytliga likheter innebär inte nödvändigtvis samma underliggande mekanismer.

Om djur har mer språkliknande förmågor än vad som föreslås här, är en relevant fråga varför dessa likheter är så svåra att upptäcka. Efter årtionden av forskning om delfiners intelligens och kommunikation hos större valar, till exempel, kan vi fortfarande inte kommunicera med dem med hjälp av någon språkliknande kod.

Inget av detta betyder att djur inte är intelligenta eller att deras kommunikation inte är sofistikerad. Vissa grodor använder ihåliga träd för att sprida sina parningsläten mer effektivt. Honungsbin överför information om riktning, avstånd och kvalitet på nektarkällor. Jordekorrar har ett utarbetat system för att kommunicera om olika hot från rovdjur.

Djur har utvecklat rika och effektiva sätt att interagera och överleva i en fientlig värld. Faktum är att teoretiska studier tyder på att i en värld utan språk skulle icke-mänskliga människoapor och duvor lära sig mer effektivt och därmed ha större chanser att överleva än människor.

Vi ser dock inga tecken på att deras kommunikation sträcker sig flexibelt över tid och rum eller bygger upp nätverk av abstrakta begrepp på samma sätt som det mänskliga språket gör. Om vi vill nå en bättre förståelse av andra djurs fascinerande kommunikationssystem är kanske människor inte den bästa modellen.

Anna Jon-And

Johan Lind

Artikeln har tidigare publicerats i The Conversation  den 9/6 2025

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Det algeriska flygbolaget Air Algérie meddelar att biljettköp och officiell kommunikation i framtiden endast kommer att ske på arabiska och engelska. Flygbolaget följer därmed den algeriska regeringens linje att fasa ut franskan från samhället. Sedan det franska kolonialväldet upphörde 1962 har Algeriet följt en arabiseringspolitik. Förutom det berbiska språket tamazight är arabiska det enda officiella språket i landet, även om franska fortfarande är mycket utbrett. En talesperson för flygbolaget förklarar att man har valt engelska vid sidan av arabiska, eftersom det är ett världsspråk. Algeriets president Abdelmadjid Tebboune vill genom språkreglerna stärka känslan av tillhörighet och den nationella identiteten i landet. (Källa:  aerotelegraph.com)

(Dennaa nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Mårten Knutsson diskuterar i Resumé den 9 juni det ”politiska” förslaget att byta namn på Arlanda, som om det vore Arlandas största problem. Han passar också på att ge slagordet ”Stockholm – the capital of Scandinavia” en känga. Det är självklart höljt i dunkel om detta slagord överhuvudtaget bidrog till att locka en enda extra besökare till Stockholm. Han skriver bland annat:

”På tal om namnbyte: ingen politiker har mig veterligen ännu föreslagit att byta namn på själva staden. Det har säkert legat nära till hands många gånger. Både stockar och holmar är ju trots allt ganska mossiga.

Men de folkvalda har alltså valt att köra med en tagline i stället. Ett bra komplement till ett namn, för att summera och peka på vad namnet laddats med. Om man inte väljer just det självgoda, exkluderande och lögnhalsiga ”The capital of Scandinavia”, förstås. För då blir det ju alldeles fel. Man kan inte ha en tagline som på grund av lögn är omöjlig att dramatisera, och som tack vare invånarnas nationalkaraktäristiska ödmjukhet aldrig någonsin har uttalats av en enda stockholmare, utanför arbetsgruppen, under de 22 år den existerat.”

Läs vidare här!

Språkförsvaret JO-anmälde för övrigt ”Stockholm – the capital of Scandinavia” redan 2009.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Igår publicerade Dagens Nyheter en artikel, där flera lärare, bland annat en facklig företrädare på Internationella Engelska Skolan, hade intervjuats om hur de såg på friskolors vinstuttag:

”Nio av tio lärare i allmänhet är emot att skolor ska ta ut vinst utan att återinvestera den i verksamheten.

Och sju av tio lärare i vinstdrivande friskolor är emot vinstuttag.

DN har träffat tre lärare som jobbar i fristående skolor, en i stiftelseägda Viktor Rydbergs gymnasium, och två i de vinstdrivande aktiebolagsskolorna Academedia och Internationella engelska skolan, för att prata om rapporten.

Förklaringen till att så många lärare är emot vinstuttag är enkel, menar de.

– Vi lärare blir frustrerade när vi ser att pengar som borde användas för att hjälpa eleverna hamnar i någon annans ficka, säger Sally Thornton som är lärare i årskurs 1-6 i en IES-skola där hon också är förhandlingsombud och vice ordförande i Sveriges lärare IES.

I skollagen står att varje elev ska få stöd att utvecklas så långt som möjligt.”

Läs vidare här!

(Denna nätdagbok är  knuten till nätverket Språkfösvaret)

I en kommentar i University World News om den nyligen avlidne kenyanske författaren Ngugi wa Thiong’o heter det:

”Under sin fängelsetid skrev Ngugi Caitaani Mutharaba-Ini (Djävulen på korset) (1980) på toalettpapper, den första moderna romanen skriven på kikuyu. Detta var inte bara en symbolisk handling av trots, utan också en bekräftelse av språkets värdighet.

För Ngugi var språket inte bara ett kommunikationsmedel, utan också en bärare av minnen, identitet och världsbild. Hans numera berömda verk Decolonising the Mind (1986) * blev ett manifest för språklig avkolonisering: ”Språket bär på kultur, och kulturen bär på ... hela den värdegrund som vi använder för att uppfatta oss själva och vår plats i världen.” Han hävdade att skrivandet på europeiska språk befäste en kolonial kunskapshierarki och att afrikanska författare måste bejaka sina inhemska språk för att verkligen kunna befria sina berättelser.”

Läs vidare här!

* Decolonising the Mind (1986) verkar inte vara översatt till svenska.

(Dennanätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Söndagens svenskspråkiga sång

Pugh Rogefeldt - Små lätta moln 

Söndagens svenskspråkiga dikt

Lördagskväll

Vinden vilar, viken ligger som en spegel,

Kvarnen somnar, seglarn tar ner segel.

Oxarne bli släppta ut i gröna hagen

Allting rustar sig till vilodagen.

Morkullsträcket drager över skogen,

Drängen spelar dragklaver vid logen.

Förstukvisten sopas, gården krattas,

Trädgårdssängar vattnas och syrener skattas.

På rabatten ligga barnens dockor 

Under brokiga tulpaners klockor.

Bolln i gräset lagt sig i skym unnan,

Och trumpeten drunknat uti vattentunnan.

Gröna luckor äro redan slutna

Låsen stängda, reglar skjutna,

Frun går själv och släcker sista ljuset

Snart i drömmar sover hela huset.

Ljumma juninatten slumrar stilla

Still står gårdens nötta vädervilla 

Men i stranden ännu havet gormar;

Det är bara dyningar från veckans stormar.

August Strindberg

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Se detta retoriskt skickliga inlägg i riksdagen! Älvdalskan är kanske ett eget språk, som en riksvensk, inklusive en talman, inte förstår...

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

I en artikel om bluffetymologi i Svenska Dagbladet den 23 juni skriver Mikael Parkvall bland annat:

”Bland de svenska klassikerna finns fika och muck, vilka inte kommer från akronymer för ’FördelningsIntendenturKompaniet’ (en förmodligen fiktiv organisation som skulle ha serverat kaffe inom det militära) respektive ”Militär Utryckning, Civila Kläder”. Det första har sina rötter i en omkastning av stavelserna i kaffe, och det senare kommer helt enkelt från romani. Kanske spelar den välbekanta militära förkärleken för förkortningar in här, men inget tyder på att någotdera ordet ens skulle ha sitt ursprung inom försvarsmakten.”

Det påminner mig om etymologiska diskussioner i min barndom. Från fem års ålder till femton års ålder växte jag upp på två ställen i Hälsingland, dels hos mina föräldrar i Bogården, Arbrå socken, och dels i Kvavtjär (också stavat Kvavtjärn) i Njutångers socken hos mormors syster, Ida, och hennes man, Konrad. När jag gick i folkskolan vistades jag i Kvavtjär under stora delar av loven och när jag gick i realskolan i Hudiksvall bodde jag i Kvavtjär och vistades i Bogården på loven.

I varje fall lanserade Konrad olika etymologiska tolkningar. Han menade att Njutånger kom sig av att ”först njuter man och sedan ångrar man sig”, men redan som barn tyckte jag att den förklaringen var för bra för att vara sann. Först senare tog jag reda på etymologin bakom Njutånger.

Namnet Njutånger har en tydlig och intressant etymologi, byggd på två delar: förleden och efterleden.

Den innehåller genitivformen Niuto, vilket är ett gammalt namn på ån Nianån, som mynnar i Kyrkbyfjärden. Detta namn är relaterat till det fornsvenska ordet niuta, som i sin äldsta betydelse betyder "fånga" (jämför verbet åtnjuta). I sammanhanget tros det syfta på laxfångst vid en stor fors strax innan åns utlopp. Det betyder också att namnet Njutångersfjärden egentligen är ”tårta på tårta”.

Ånger kommer från fornsvenska anger (jfr norskans anger som i Stavanger), vilket betyder "havsvik" eller "smal vik". Detta ord har sitt ursprung i det fornnordiska angr och beskriver alltså en vik eller en smal fjärd.

Namnet Kvavtjärn förklarade Konrad med att tjärnen (d.v.s. liten sjö) hade gått i kvav, d.v.s dikats ut. Den förklaringen var däremot rimlig, eftersom den stämde överens med topografin och med att det rann en bäck genom byn.

Byn var intressant också på grund av det förmodligen bara hade genomförts ett skifte där (storskiftet 1799), medan enskiftet 1803 och laga skiftet 1827 hade gått byn förbi. Situationen liknade den i Dalarna. Byn sprängdes aldrig. Det betydde att de fem bondgårdarna låg längs en och samma väg – därutöver fanns det fyra boningshus utan större jordbruks-och skogsmark. Bondgårdarnas mark var utspridd på flera ställen; bland annat delade byn på en ö ute i skärgården. När jag och min familj vid ett tillfälle semestrade hos Konrad på hans ålders höst, specialstuderade jag en karta och hittade faktiskt ett litet stycke mark i en grannby, som tillhörde honom och som han själv inte kände till. Förmodligen var det otjänlig myrmark.

Per-Åke Lindblom

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)