Petter Birgersson skrev i Ystads Allehanda igår:

”Det svenska språket har stor betydelse för vår nation, vår kultur och vår demokrati. Att låta engelskan ta över för mycket suddar ut den identiteten.

I Svenska Dagbladet drar språkvetaren Mikael Parkvall en parallell mellan svensk och belarusisk (vitrysk) språkpolitik. I Lukasjenkos diktatur håller ryskan på att helt ersätta belarusiskan. Att maktspråken tar över från folkspråken är inget unikt, och i många gamla kolonialmakter har de gamla herrarnas språk blivit huvudspråk, medan folkspråken lever en tynande tillvaro.

Det brukar sägas att det finns runt 7 000 språk i världen och att flera tusen av dem riskerar att utplånas innan detta århundrade är slut. Svenskan finns inte på en sådan utrotningslista. Svenskan ligger på topp hundra av världens mest använda språk, är väl etablerat i skrift, används som formellt språk i staten och talas och skrivs av majoriteten av befolkningen.

I Sverige har vi också ett antal minoritetsspråk med särställning: finska, jiddisch, meänkieli, romani chib och samiska. Det innebär bland annat rätt till undervisning, kultur och kontakt med myndigheter på minoritetsspråket. Till det kommer invandrarspråk, där arabiska är det största – större än något av de officiella minoritetsspråken.

Men svenskans ställning är vacklande av en annan anledning. Engelskan, eller engelska i dess amerikanska variant, är på väg att påverka språket i allt större utsträckning (vår fetstil). Det sker på många sätt. Vi importerar ord och uttryck. Sådan påverkan utifrån har alltid skett, men det går av allt att döma snabbare i dag än tidigare. Engelskan påverkar också hur svenska talas och skrivs, inte bara genom ordval utan även när det gäller grammatik. ”

Läs vidare här!

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)