Detta utdrag är hämtat från Adam Horn af Åminnes debattartikel i Dagens Nyheter den 11 juli.

Denna inställning från offentligheten har en lång tradition i centraliserade nationalstater, där endast ett enhetligt nationalspråk är tänkbart. Men i ett större europeiskt sammanhang framstår motviljan alltmer som förlegad i takt med att synen på regionalspråk blivit mer tillåtande och demokratisk. Under de senaste femtio åren har många sådana ”nya” minoritetsspråk blivit erkända i Europa – några exempel är aragoniska (Spanien), friuliska (Italien), kasjubiska (Polen), limburgiska (Nederländerna) och vallonska (Belgien).

Och trots minoritetsspråksutredningens summariska avfärdande av nordiska minoritetsspråk har frågan inte försvunnit. Tvärtom. Under 2000-talet har åtskilliga språkvetare och politiker drivit frågan om älvdalskans status, vilket bland annat har resulterat i en egen internationell språkkod och över 20 motioner i riksdagen. Kampanjerna har rönt stor uppmärksamhet i medier och även nått ut internationellt. Europarådets expertkommitté för minoritetsspråk har vid flera tillfällen uppmanat Sverige att utreda älvdalskans status.Att älvdalskan med sina blott 3 000 talare har lyckats nå en sådan punkt kan inte kallas annat än en bedrift, och det står bortom tvivel att utan kampen för älvdalskan hade frågan om nordiska minoritetsspråk varit politiskt iskall. Bakom denna framgång ligger både långvarigt gräsrotsarbete och en stark lokal motivation. Övkallär minn ą̊ uoss eð gor sakt til taintj oðerwais ringgum språtję (4).

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)