Roffe skriver:

”Apropå artikeln om Liberia: får man förresten berömma någon från en icke-europeisk haplogrupp för att de pratar bra engelska? Det är ju rent DNA-mässigt ett främmande språk? Trump kanske bara sätter ”genetiska fakta” främst och erkänner att ”språk har olika ursprung hos olika folkgrupper”.

Frågan är enfaldig. Varken författarna till artikeln i Nature eller undertecknad har påstått att ”språket, d.v.s ett visst språk, sitter i generna”. Däremot sitter människans språkliga kapacitet i generna; alla människor (med undantag för dem som har någon fysisk defekt) föds med språkförmåga och alla barn kan lära sig vilket språk som helst.

Språkforskarna är oense om homo sapiens talade ett urspråk eller flera. Under historiens gång  har det utvecklats en rad språk; idag finns det 6000 – 7000 språk. Från exempelvis urindoeuropeiskan har det uppstått en språkfamilj med språk, som talas av runt hälften av jordens befolkning.

Tidigare kunde språkhistoriker och andra språkforskare enbart förlita sig på arkeologi, skriftliga källor och jämförande språkvetenskap. DNA-forskning har varit möjlig sedan 1980-talet, men först under de senaste 10–20 åren har man kunnat använda DNA-analys för att konkret belysa frågor om språkens ursprung och spridning i arkeologi och historisk lingvistik.

Ta malagassiska exempelvis. Det malajo-polynesiska språket som talas på Madagaskar är malagassiska, och dess ursprung kan spåras till sjöfarare från Sydostasien, särskilt den indonesiska övärlden (bl.a. Borneo), som anlände till Madagaskar någon gång mellan 200 och 500 e.Kr

Bevisen?

Språklig klassificering: Malagassiska tillhör den austronesiska språkfamiljen, mer specifikt den malajp-polynesiska grenen, och har fler likheter med de språk som talas på Borneo och i andra delar av Sydostasien än med de afrikanska språken.

Lexikala och grammatisk jämförelse: Ordförrådet och grammatiska strukturer i malagassiskan visar ett starkt släktskap med malajiska språk på Borneo, vilket kan påvisas genom systematiska likheter i ord, böjningar och ljudsystem. De är närmare besläktade med malajiska språkgrupper än med språk tales på Afrikas fastland.

Arkeologiska och genetiska bevis: Den tidiga befolkningen på Madagaskar visar spår av både sydostasiatiskt (framförallt indonesiskt) och afrikanskt ursprung, men den språkvetenskapliga analysen pekar tydligt mot ett austronesiskt (och därmed sydostasiatiskt) ursprung för majoritetsspråket malagassiska.

Historiska migrationer: Arkeologiska och historiska analyser stödjer att folk från den indonesiska övärlden sjövägen migrerade till Madagaskar, vilket återspeglas både i språket och i vissa kulturella traditioner.

Här ser man tydligt hur olika vetenskapsgrenar har samverkat med varandra.

Ett annat exempel är de nordiska vikingarnas besök i Nordamerika. Länge var de isländska sagorna den enda källan till vikingarnas besök i Nordamerika. De arkeologiska bevisen för de grönländska vikingarnas besök i Nordamerika upptäcktes först på 1960-talet vid utgrävningarna av platsen L'Anse aux Meadows på norra Newfoundland, Kanada. Fynden utfördes av det norska paret Helge och Anne Stine Ingstad, vilka kunde identifiera lämningarna som en nordisk, vikingatida bosättning. Den exakta dateringen av bosättningen fastställdes först senare, bland annat med hjälp av en metod som bygger på analys av radioaktiva kolisotoper från en solstorm år 992. Detta arbete publicerades 2021 och visade att vikingarna fällde träd och bodde på platsen år 1021 e.Kr., vilket ger den första exakta tidpunkten för nordbornas närvaro i Amerika.

Men det finns faktiskt också DNA-bevisning: Upptäckten att en indiankvinna hade ättlingar på Island gjordes genom DNA-forskning kring år 2010. Forskare analyserade mitokondrie-DNA hos dagens islänningar och hittade en genetisk variant som mest förekommer bland amerikanska urinvånare och som ärvs från mor till barn. Den här DNA-varianten återfanns hos åtminstone ett 80-tal personer (och enligt senare uppgifter minst 350) på Island, vars släktlinjer kunde spåras tillbaka minst 300 år, och troligtvis ännu längre, till omkring år 1000.

Studien slog fast att den mest troliga förklaringen är att en eller flera nordamerikanska kvinnor – sannolikt en indiankvinna – fördes till Island av vikingar efter resor till Nordamerika omkring år 1000, sannolikt från de första Vinlandsresorna, alltså långt före Columbus.

Det viktigaste kriteriet på ett folk är för övrigt vilket språk det talar; när hettiterna mötte egyptierna i slaget vid Kadesh 1274 f.Kr , var de i allra högsta grad medvetna om att de talade helt olika språk. Båda sidor hade vid den tiden också skriftspråk.

Observatör

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket  Språkförsvaret)