Lena Lind Palicki  skrev i Svenska Dagbladet Språkspalten: Kluriga ortnamn kan avslöja oss | Lena Lind Palicki den 12 augusti:

”Sommarens språkliga iakttagelser har främst handlat om märkliga uttal. Mest skrattade jag när en vän berättar att hennes granne genomgående uttalat växten parkslide som parkslajd under ett långt samtal. Men det är innan jag själv ska besöka världsarvet Grimeton – eller Grajmton som jag så snajdigt säger innan jag blir rättad till det vedertagna gri'mmetånn. 

Till mitt försvar ska sägas att ortnamn är bland det klurigaste vi har i uttalsväg. Det finns inget säkrare sätt att veta om någon har anknytning till en viss plats än att höra den säga namnet på orten. Järvsöborna har sitt Jarse, Östgötarna sitt Öschötte-uttal, Vadstena sitt Vasse. Jag är säker på att var och en av er läsare kan fylla på med många egna exempel. ”

Jag minns hur fånigt det lät, när jag för första gången fick höra min uppväxtsocken, Arbrå, uttalas i Sveriges Radio – det inledande a:et uttalades långt. På ort och ställe uttalas det alltid kort. Arbrå är en grannsocken till Järvsö och vi känner naturligtvis till det lokala uttalet av Järvsö.

Jag och min fru tillbringade en gång semestern i Dumfries i sydvästra Skottland. Innan jag talade med första bästa ortsbo, trodde jag att orten skulle uttalas ”damfris”, men ack nej, det var ”domfris” som gällde. När vi bodde en vecka i Dublin i Irland, noterade jag att dublinborna kunde uttala den första vokalen i Dublin på inte mindre än tre olika sätt. Jag blev aldrig klar över vilket uttal som var genuint eller dominant.

Per-Åke Lindblom

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)