Människor har alltid varit fascinerade av frågor som rör språkets ursprung och utveckling. Som ett resultat av detta intresse har de i det förflutna varit föremål för olika spekulationer, som antog så stora proportioner att Société de Linguistique de Paris, ett franskt vetenskapligt sällskap som bedriver forskning inom lingvistik, 1866 förbjöd debatter om glottogenes (språkets uppkomst - ö.a)

Trots detta ökända förbud upphörde inte forskningen om språkets utveckling. Dess status förändrades dock radikalt först tack vare de framsteg som gjorts under de senaste 30 åren, och den egentliga vetenskapen om språkets utveckling uppstod under 1990-talet. Idag är forskningen om språkets utveckling ett dynamiskt, tvärvetenskapligt och modernt område, och upptäckter inom kognitionsvetenskap, djurkommunikation, biologi, genetik, antropologi, arkeologi och paleoantropologi, neurovetenskap, psykologi, lingvistik, informatik och många andra discipliner har avsevärt förändrat vår kunskap om språkets evolution och orsakerna till dess särskilda karaktär. Forskning om kommunikation hos andra djur än människor visar att många av dem använder förvånansvärt komplexa kommunikationssystem. Detta tyder på att djurens kommunikationssystem och det mänskliga språket har mycket mer gemensamt än man tidigare trott. Vissa aparter (t.ex. vitnosad apor och liberiansk apor) och fågelarter (t.ex. östlig bogatka och tvåfärgad tymal) producerar komplexa läten, vars olika kombinationer skapar nya betydelser. Apor från familjen Hominidae, såsom schimpanser, kommunicerar med hjälp av komplexa vokaliseringar och ett stort antal gester.

Mänsklig kommunikation

I takt med lingvistikens utveckling har det dock visat sig att det mänskliga språket i många avseenden är unikt. Människan har ett ordförråd på tiotusentals ord, vilket vida överstiger omfattningen av något djurkommunikationssystem. Språket verkar också vara det enda kommunikationssystemet som kännetecknas av komposition, det vill säga möjligheten att kombinera ord på ett sådant sätt att man får komplexa och ständigt nya betydelser. Dessutom är det mänskliga språket obegränsat och kan användas för att prata om valfria ämnen: gårdagens frukost, förutsägelser om kommande val eller betydelsen av frihet i samhället. Djurens kommunikationssystem är däremot – trots sin komplexitet – förenade med allvarliga begränsningar när det gäller vad som kan uttryckas med deras hjälp.

Under de senaste åren har man inom språkvetenskapen allt oftare betonat betydelsen av aspekter av mänsklig kommunikation som tidigare inte fått tillräcklig uppmärksamhet. En av dessa är multimodalitet i språklig kommunikation. Det innebär att språklig kommunikation inte är begränsad till tal, utan kan använda olika modaliteter, det vill säga kanaler. Detta gäller särskilt gester och mimik, som nästan alltid åtföljer talade yttranden. Dessutom är teckenspråk – även om de är visuella och inte vokala – fullvärdiga, komplexa språksystem som inte på något sätt är sämre än talade språk. Alla språk, både talade och teckenspråk, är komplexa, symboliska och strukturerade kommunikationssystem som används i interaktioner för att presentera synpunkter och gemensamt skapa mening.

Lingvistik och psykologi kan allt bättre förklara de kognitiva förmågor som ligger till grund för språket. Dessa inkluderar förmågan att urskilja statistiska mönster och regelbundenheter i komplexa sekvenser samt den sociala förmågan att ta till sig andra människors perspektiv, det vill säga att sätta sig in i någon annans situation. De hjälper oss att känna igen avsikterna bakom våra samtalspartners ord (vi kan till exempel säga: ”Det är kvavt här”, när vi egentligen vill att någon ska öppna fönstret). Denna ständigt växande kunskap hjälper oss att identifiera de faktorer som möjliggjorde språkets uppkomst under människans evolution. De enorma framsteg som gjorts inom neurovetenskapen tack vare funktionell magnetisk resonanstomografi (fMRI) har också bidragit till upptäckten av det så kallade språknätverket i hjärnan, det vill säga de delar och områden som ansvarar för lagring av språkkunskap och utförandet av språkliga operationer.

Forskning inom genetik och paleoantropologi tyder på att många av de element som stöder språket kan vara evolutionärt mycket äldre än man tidigare antagit. Tidigare antog många forskare att språket uppstod relativt sent i människans evolution, för 50–100 000 år sedan. Allt fler studier pekar dock på en betydligt mer gradvis, långsam och lång evolution, som inleddes med uppkomsten av vår förfader Homo erectus för cirka två miljoner år sedan. Enligt den syn som framträder i de senaste forskningarna inom genetik, arkeologi och paleoantropologi fanns många viktiga grunder för språk och tal redan hos den senaste gemensamma förfadern till moderna människor och neandertalare för cirka 500 000 år sedan, vilket tyder på att språk redan då kunde ha existerat i en viss urform.

Språkvetenskap, kognitionsvetenskap, evolutionär antropologi och lingvistisk antropologi kompletterar denna bild med detaljerade beskrivningar av det sociala miljön och de sociala processer som stödjer språkets uppkomst i samhällen där medlemmarna interagerar med varandra. Här stöter vi på en annan egenskap som är uteslutande eller nästan uteslutande förbehållen människor (åtminstone bland primater), nämligen att dela med sig av sann information (eng. information donation). Andra aparter, även människoapor, delar inte värdefull information med varandra, precis som de inte ger varandra mat. Evolutionärt sett är detta logiskt: varför ge mat eller information till andra och därmed öka deras evolutionära anpassning, istället för att fokusera på sin egen? Eller till och med: istället för att manipulera andra för egen vinning? I dessa avgörande avseenden skiljer sig människor på ett överraskande sätt. Vi gillar att dela med oss av mat, precis som vi gillar att dela med oss av information – vi behåller inte bara användbar kunskap för oss själva, utan tävlar ofta om vem som först ska förmedla sensationella nyheter till andra.

Snabb utveckling

Forskning om grammatikaliseringsprocessen visar att många grammatiska element kan uppstå under loppet av historien, och att dessa förändringar kan spåras i olika skeden av språkets historia. Ett klassiskt exempel är den moderna formen av framtidsformen going to i engelska. I medelengelska (eng. Middle English, 1150–1500) användes going to endast i sin bokstavliga, fysiska betydelse (”gå”). Med tiden fick det dock en grammatisk funktion och i tidig modern engelska (1500–1700) började det användas i en mer abstrakt betydelse av framtida planer och avsikter, som t.ex i meningen I am going to read this book (Jag ska läsa den här boken). I modern engelska (Modern English, från 1700) har going to (i talad form ofta förkortat till gonna) fullständigt grammatiserats som en form av futurum som används för att beteckna planerade eller oundvikliga handlingar och händelser, som i meningen It’s going to rain (Det kommer att regna).

Nyare upptäckter tyder på att språkliga strukturer kan uppstå på ännu kortare tid. Ett fascinerande exempel är de så kallade emerging sign languages, det vill säga komplexa och strukturerade teckenspråk som skapats av grupper av döva eller med relativt hög förekomst av dövhet. Sådana språk uppstår över hela världen, förutsatt att de rätta sociala förutsättningarna finns. Nicaraguanska teckenspråket skapades till exempel under 1970- och 1980-talen av döva barn som började kommunicera med varandra på detta sätt i skolan, trots att de inte hade lärt sig något teckenspråk tidigare. Det beduinska teckenspråket som används av invånarna i byn Al-Sajid utvecklades för cirka 75 år sedan i den israeliska beduinska samhället med hög förekomst av medfödd dövhet. Det är viktigt att notera att de växande teckenspråken tjänar människors behov av att kommunicera och skapa gemensam mening lika effektivt som talade språk med en lång historia, t.ex engelska, polska eller swahili.

Kommunikationssystem

Även om många av de processer som leder till att språk utvecklas på så kort tid ännu inte är helt klarlagda, forskas det alltmer intensivt på hur människor som interagerar med varandra skapar strukturerade kommunikationssystem. I det relativt nyligen skapade paradigmet för så kallad experimentell semiotik måste deltagarna i studien kommunicera, men de får inte använda mänskligt språk för detta ändamål. Istället ska de använda symboler och former på en datorskärm, teckningar, improviserade ord och vokaliseringar, olika verktyg (t.ex. visselpipor), gester och pantomim. Denna typ av forskning, som använder många olika kommunikationskanaler och modaliteter, visar att deltagarna tillsammans skapar komplexa kommunikationssystem som på relativt kort tid blir alltmer strukturerade och liknar språk. Det visar sig också att deltagarna gör detta oberoende av de medel och modaliteter som de kan använda för att kommunicera.

Vid Centrum för språkforskning vid Nikolaus Kopernikus-universitetet i Toruń bedriver vi forskning med hjälp av de modernaste metoderna och utrustningen (bland annat med hjälp av tekniker för rörelseavkänning och virtuell verklighet) för att bättre förstå de processer genom vilka människor tillsammans skapar kommunikationssystem. Vi fokuserar särskilt på par av deltagare som kommunicerar med varandra genom pantomim med hela kroppen (som i populära ordlekar). På grund av sin visuella karaktär är pantomim särskilt väl lämpad för att improvisera betydelser när det inte finns gemensamma tecken som kan användas för kommunikation.

Enligt vår mening spelar det en avgörande roll att pantomim omfattar hela kroppen. I andra studier på liknande tema undersöktes manuella gester – vilket innebär att deltagarna satt och förlitade sig främst på hand- och armrörelser. Begreppet att gå kan visserligen visas med lämpliga rörelser av pekfingret och långfingret, och sådan kommunikation kan till och med vara framgångsrik i viss utsträckning, men genom att använda hela kroppen blir budskapet mycket lättare att förstå. Undersökningar som genomförts i vårt laboratorium visar att deltagarna i början använder hela kroppen och utrymmet omkring sig för att på bästa sätt visa en viss betydelse, och att manuella gester egentligen bara är nästa steg i processen. I takt med att pantomimen blir mer repetitiv och konventionell blir den alltmer strukturerad och övergår gradvis till mer ekonomiska manuella gester. Vi har lyckats visa detta kvantitativt med hjälp av mätningar gjorda med rörelsefångsteknik. Pantomim som använder hela kroppen, vilket kräver stor motorisk ansträngning, tar gradvis mindre och mer strukturerad kommunikationsutrymme. Dessa studier visar att kommunikationsprinciper som konventionalisering och minimering av artikulationsansträngning återspeglar viktiga processer som gör kommunikationssystem mer strukturerade. De visar också att ett experimentellt tillvägagångssätt ger omfattande kunskap om de principer som ligger till grund för skapandet av komplexa kommunikationssystem som språk.

Michael Pleyer/Sławomir Wacewicz 

Vill du veta mer?

Hurford J.R., Origins of Language: A Slim Guide, 2014.

Pleyer M., Hartmann S., Cognitive Linguistics and Language Evolution, 2024. Żywiczyński P., Wacewicz S., Ewolucja języka: W stronę hipotez gesturalnych, 2015

Artikeln har tidigare publicerats på Portal Polskiej Naak – vår översättning från polskan.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)