Laura Álvarez López och Stefan Helgesson vid humanistiska fakulteten vid Stockholms universitet argumenterar i Universitetsläraren för varför språken ska ha en självklar plats i universitetens framtid. De skriver bland annat:

”Språket är en bärande del av vad det innebär att vara människa. De formar hur vi uppfattar verkligheten, hur vi minns, känner och relaterar till andra. Vi föds in i språk – i historia, kultur och samhälle – men utvecklar alla vår egen röst. Språket tillhör både det mest intima och det mest allmänna. Det är i denna dubbelhet som dess kraft ligger. Genom språk binds generationer samman. Antik grekiska, latin och sanskrit hörs inte längre i vardagligt tal, men lever kvar i ord som demokrati eller avatar.

Att lära sig språk kräver ansträngning. Det tränar uppmärksamhet, flexibilitet och analys. Vi möter nya färgskalor, andra sätt att tala om tid och rörelse – och till och med andra sätt att räkna. Språkkunskap är en form av intellektuell träning, nära besläktad med bildning och kritiskt tänkande.

Den som studerar språk lär sig också att ifrågasätta det egna språkets självklarheter, förfina sin tolkningsförmåga och stärka demokratins kärna: förmågan att lyssna. Demokrati handlar inte bara om rätten att tala, utan också om att förstå vad som sägs och hur det formas. Språket styr inte bara vad vi kan uttrycka, utan också vad vi kan uppfatta och vad som riskerar att förbli osagt.

Språkstudier måste därför vara en självklar del av framtidens universitet.”

Läs vidare här!

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)