Till minister Rachida Dati: Varför heter det France Music Week?

Från en sammanslutning av föreningar som värnar om det franska språket*

Ämne: Motstånd mot den engelska benämningen Music Week

Adressat: Rachida Dati, kulturminister, 3 rue de Valois, 75001 Paris

Brev skickat tisdagen den 4 mars 2025

Fru minister,

”Jag skulle vilja att vi skapade en stor festival som den i Miami eller Amsterdam, där alla yrkesverksamma inom musikbranschen kan träffas, precis som under Fashion Week, och där det arrangeras stora konserter och festivaler under dagarna före, med musikfesten som höjdpunkt.”

Så löd president Emmanuel Macrons uttalande förra året. Sedan dess har idén om en mötesplats för utbyte och möten kring musik vunnit terräng.

Den 21 februari preciserade ni: ”Vi måste åter placera Frankrike på världsmusikkartan, eller ännu bättre, lyfta fram det franska konstnärskapets värde och dess talangrikedom”.

Detta evenemang kommer att äga rum i juni under det – tillfälliga? – namnet France Music Week.

Ingen kan förneka att detta är ett utmärkt initiativ. Men varför välja ett engelskt namn för att sprida fransk musik?

När Bernard Chevry 1966 skapade musikbranschens marknad i Cannes valde han den franska förkortningen MIDEM (marché international du disque et de l’édition musicale), som blev en otrolig internationell succé.

När Jack Lang skapade musikfestivalen 1981 kom han inte på den absurda idén att kalla den ”music day ". Idag firas den i över hundra länder på fem kontinenter.

Festival Interceltique de Lorient, Les Vieilles Charrues och Printemps de Bourges samlar varje år dussintals artister från alla länder och hundratusentals åskådare utan att det har varit nödvändigt att anglicisera namnen på dessa evenemang.

Les Francofolies de La Rochelle exporteras till Quebec, Luxemburg, Belgien och Bulgarien med lika stor framgång. Så varför denna tråkiga tendens att använda engelska när det gäller musik? Varför inte välja Semaine de la musique, Semaine musicale, Semaine des Accords, En avant la musique eller något annat franskt namn?

Vi vet att ni delar vår oro för att försvara det franska språket, och vi ber er därför att göra det som krävs för att Semaine de la Musique ska få ett franskt namn och inget annat.

Vi tackar för er uppmärksamhet och hoppas att vår begäran inte förblir utan svar.

Med vänlig hälsning, fru minister.

Undertecknare :  ADELFY (9 rue d’Étape - 89300 Joigny), AFRAV (Association FRancophonie Avenir, 2811 chemin de Saint-Paul, Parc Louis Riel - 30129 Manduel), Avenir de la langue française (181 avenue Daumesnil - 75012 Paris), Cercle littéraire des écrivains cheminots (9 rue du Château-Landon - 75010 Paris), CO.U.R.R.I.E.L., Défense de la langue française (222 avenue de Versailles - 75016 Paris), Défense de la langue française Pays de Savoie (80 rue des Grands champs - 73190 Challes Les eaux), Entente Ile-de-France Québec (24 chemin des Roches Courteaux - 77810 Thomery), Fédération France-Québec Francophonie (5 Villa Méridienne, avenue René Coty - 75014 Paris), France-Louisiane Franco-Américanie (105 avenue Aristide Briand - 92120 Montrouge), HCILFF, Institut culture, économie et géopolitique (12 rue Abel  - 75012 Paris)  Justice pour la langue française (6 square Leon Guillot - 75015 Paris), Observatoire des libertés (250 chemin du Baguier  - 13600 La Ciotat), Observatoire européen du plurilinguisme (3 rue Segond - 94300 Vincennes).

Originaltexten finns här! -  vår översättning från franskan.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Denna artikel publicerades i nättidskriften Alba  den 4/1 2007. Den skrevs alltså två år innan Sverige antog en språklag. Språkförsvaret hade energiskt förordat antagandet av en språklag och skrev till yttermera visso ett eget utkast till språklag.

[070104] Peter Olofsson uppmärksammade nätverket Språkförsvaret i nr 6/2006 av Alba. Inledningsvis vill jag tacka för hans beröm för vår webbplats – i övrigt kommer jag att bemöta hans kritik, som i korthet går ut på att Språkförsvaret minst sagt överdriver.

Enklast kan Språkförsvarets språkpolitik sammanfattas enligt följande: Vi anser att svenska språket måste försvaras, i synnerhet mot engelskans framträngande och åtföljande domänförluster för svenskans vidkommande. Vi förordar mångspråkighet, eftersom varje språk har ett värde i sig, liksom mellannordisk förståelse. Båda företeelser fungerar dessutom som motvikter till en expansiv engelska.

Språket – en kampfråga

Språkförsvaret har aldrig förutskickat att svenskan kommer att dö ”inom en snar framtid”, som Peter Olofsson påstår. Vi anser att frågan om svenskans överlevnad är en kampfråga. Om vi låter händelserna ha sin gilla gång, om vi inte tar ansvar för vårt språk, kommer svenskan att förr eller senare att dö ut. I första omgången kommer den att försvinna från högskolan, näringslivet och delar av myndighetssverige och förvisas till privatsfären. Hur lång tid detta kommer att ta är en helt annan fråga.

Glädjande nog tar allt fler svenskar ansvar för sitt eget språk och fronderar mot låtgåpolitiken. Det började med betänkandet Mål-i-mun 2002 och diskussionen kring detta betänkande; fr.o.m 2005 intensifierades diskussionen i väntan på regeringspropositionen ”Bästa språket”. När den socialdemokratiska regeringen med knappast möjliga marginal drev igenom att svenskan inte skulle fastslås som officiellt språk i december 2005, trots att det redan fanns fem officiella minoritetsspråk, blev reaktionerna kraftiga. De blev så kraftiga att den dåvarande kulturministern Leif Pagrotsky förklarade sig beredd att diskutera en lagändring med de övriga riksdagspartierna. Den nya borgerliga regeringen har också lovat att lägga fram ett lagförslag till våren 2007. Man kan lugnt påstå att svenska språkets ställning i modern tid, i synnerhet sedan andra världskriget, aldrig har diskuterats så intensivt som nu.

Liknande diskussioner förekommer överallt

Detta är ingen tillfällighet. Liknande diskussioner förekommer faktiskt i snart sagt hela världen, men självfallet utifrån olika utgångspunkter och ibland med andra förtecken. I de flesta fall är dessa diskussioner dock en reaktion på engelskans expansion.

Redan 1997 skrev John Horvath i Die Lingua Franca des Netzes att: ”Imponerande statistik visar att engelska dominerar eller är väletablerat på sex kontinenter. Det är Internets huvudspråk, vilket också gäller för böcker, tidningar, flygplatser och flygledartrafik, internationell handel och akademiska konferenser, vetenskap och teknik, medicin, sport, internationella tävlingar, popmusik och reklam. Man uppskattar vidare att tre fjärdedelar av alla brev författas på engelska. Engelskan utgör vad informationstekniken anbelangar den strukturella ramen för alla programspråk. Och mer än 80 procent av all information som sparas på datorerna är på engelska. (Egen översättning från tyskan)”

Inget språk i världshistorien har någonsin haft en så stark ställning som engelskan. Historien visar också att större språk oftast äter upp mindre språk Engelskan är naturligtvis inte den enda språkdödaren genom historien: kinesiskans, latinets, arabiskans, spanskans, portugisiskans, franskans, ryskans och indonesiskans (bahasa indonesia) med fleras språks frammarsch kantas också av döda språk. I Sverige har svenskan snart ätit upp sydsamiskan.

När Peter Olofsson påstår att Språkförsvaret inte ser ”några problem” med andra imperiespråk som franska och ryska, så stämmer detta inte alls. Däremot är deras utbredning ett argument för att engelskan fortfarande inte är gångbar överallt, inte ens i Europa, där de som inte kan tala engelska fortfarande är fler än de som kan tala språket. Andra stora språk fungerar naturligtvis som motvikter till engelskan. Men det finns ingen anledning att driva någon kampanj för att något annat naturligt språk ska ersätta engelskan som världsspråk.

Svenskan visavi engelskan

Ett språk dör i första hand på grund av att det upphör att användas inom allt fler områden, så kallade domänförluster, i andra hand genom att ett språks beståndsdelar ifråga om ordförråd, syntax och uttal totalt förändras. Inom den svenska högskolan har det skett betydande domänförluster. Enligt Doktorandspegeln 2003 skrevs 78 procent av alla doktorsavhandlingar på engelska – situationen är ungefär densamma i Danmark och Norge. Den socialdemokratiska regeringen motsatte sig i samband med behandlingen av ”Bästa språket” till och med att engelskspråkiga avhandlingar skulle förses med en sammanfattning på svenska (i motsats till Island och Nederländerna, där avhandlingar på engelska alltid ska ha en sammanfattning på det inhemska språket). På denna punkt tycks det ha ett skett omtänkande: i juli 2006 skickade Språkförsvaret ut ett rundbrev till Sveriges högskolor, där vi bl.a frågade dem hur de ställde sig till att engelskspråkiga avhandlingar skulle förses med sammanfattningar på svenska. Alla högskolor som besvarade denna fråga, var positiva. Liknande signaler har kommit från Högskoleverket.

Runt 5.000 av 40.000 kurser och utbildningar på landets högskolor och universitet ges helt eller delvis på engelska. Med dem följer tentamina på engelska, ett språk som de flesta svenskar inte alls behärskar lika väl som modersmålet. En arbetsgrupp inom det norska högskoleverket har föreslagit att norsktalande studenter alltid ska ha rätt att examineras på sitt eget språk – en liknande regel tillämpas inom den teknisk-naturvetenskapliga fakulteten i Uppsala. På högre nivå inom undervisningen i naturvetenskap och teknologi skedde enligt en undersökning (Britt-Louise Gunnarsson 2001) 70 procent av undervisningen på engelska liksom att 92 procent av seminarierna och gästföreläsningar genomfördes på samma språk.

Alla undersökningar visar att andelen kurslitteratur på de nordiska språken konstant minskar i Norden till förmån för litteratur på engelska. Inom den teknisk-naturvetenskapliga sektorn behärskar många studenter i dag inte den vetenskapliga terminologin på svenska. Man måste också som professorn i matematik, Christer Kiselman, gjort, starkt ifrågasätta om svenskan numera fungerar som ett fullödigt vetenskapligt språk inom den naturvetenskapliga sektorn.

Om ett språk inte används inom ett område, upphör också begreppsapparaten och terminologin att utvecklas. Som tur är, har Sverige en relativt framgångsrik språkvård: när det gäller dataterminologi lyckas man i Sverige – och Frankrike – till 80 procent ersätta de engelska uttrycken med inhemska, medan man i Tyskland enbart lyckas till 50 procent.

Engelskan rycker också fram som första undervisningsspråk inom grund- och gymnasieskolan, medan kunskaperna i andra främmande språk, främst tyska och franska försämras. Detta förstärker engelskans ställning ytterligare på högskolan.

Men även på andra områden flyttar engelskan fram sina positioner på bekostnad av svenskans. Av de långfilmer som visas i de svenska tv-kanalerna är enligt en undersökning drygt 75 procent engelskspråkiga, knappt 15 procent svenskspråkiga och drygt 10 procent kommer från övriga språkområden. Hela reklaminslag i TV3, TV4 och TV5 kan vara på engelska. Engelskan har en stark ställning inom reklam- , musik- och databranschen och många svenska storföretag har gått över till engelska som internt koncernspråk.

Kort sagt: Det är ett ovedersägligt faktum att svenskan förlorar domäner till engelskan.

Nordiskt samarbete viktigt

Förhållandet till engelskan diskuteras idag flitigt i samtliga nordiska stater liksom även i Nederländerna och de tysktalande staterna. Den ena sidan av myntet är att de som redan talar ett germanskt språk lättare kan lära sig engelska än andra modersmålstalare – den andra sidan är att de övriga germanska språken också just därigenom utsätts för större påverkan än de flesta andra språk.

Därför är det viktigt att upprätthålla den mellannordiska språkförståelsen som motvikt till engelskans inflytande. Även om den deklaration om nordisk språkpolitik, som Nordiska ministerrådet härförleden antog, inte är tvingande, är den ändå ett positivt tecken. Dessutom visar den vederbörlig respekt för minoritetsspråken i Norden.

Peter Olofsson gör en stor sak av att jag i Språkförsvarets blogg beskrev förslaget från den färöiske parlamentarikern Jogvan vid Keldu att svenska borde införas som andraspråk i skolorna i de nordiska länderna som ”vidsynt”. Ja, jag tycker att förslaget var vidsynt och prestigelöst, eftersom förslagsställaren har danska som andraspråk. Peter Olofsson utelämnade dessvärre mitt förtydligande: ”Men för mig räcker det ändå om de nordiska regeringarna i praktiken inser vikten av mellannordisk förståelse.”

Danska, norska och svenska är fortfarande sinsemellan förståeliga och omfattar ett språkområde på närmare 20 miljoner talare; för Grönland, Island och Färöarna utgör danskan bryggan till denna mellannordiska språkförståelse och för Finlands del svenskan.

Språkimperialism

Peter Olofsson menar att många av språkförsvararna ”motiveras av ett allmänt ogillande av engelskan, i synnerhet den amerikanska varianten”. Så är naturligtvis inte fallet. I ”Vanliga frågor” (se Språkförsvarets webbplats skriver vi:

”Vi bekämpar engelskans expansion på andra språks bekostnad, främst svenskans, inte engelskan i sig. De flesta av oss har också engelska som andra språk, … Engelskan är ett utmärkt kontaktspråk i världen idag, men det är viktigt att känna till gränsen för när det börjar kväva det egna modersmålet och rätten och möjligheten att uttrycka sin mening och sina tankar.

Om kinesiskan, spanskan eller något annat språk intog samma ställning som engelskan idag, skulle vi också bekämpa deras fortsatta expansion.”

Det viktiga är hur ett språk används, att det faktiskt kan användas som ett medel för expansion, förtryck och skiktning av ett samhälle. Sture Allén hade självfallet rätt, när han i sitt tal i samband med Svenska Akademiens högtidssammankomst den 20/12 sade:

”Nej, ett ovedersägligt historiskt faktum är i stället det, att engelskan har spridit sig på grund av kanoner och krigsfartyg, numera sekunderade av amerikanska tvåloperor, dessa som genom felöversättning har fått den behändiga benämningen tv-såpor.”

Peter Olofsson tycker att jag överdriver, när jag påstår att engelskan idag fungerar ”som vägröjare för USA-imperialismen”. Man måste naturligtvis komma ihåg att Storbritannien och USA historiskt sett oftast har agerat i symbios, varvid USA idag är den dominanta parten. Engelskan skulle aldrig ha erövrat sin nuvarande ställning som världsspråk, om den inte hade etablerat sig i Nordamerika, som senare spjälkades i Canada – och just USA. Den engelska koloniseringen (vi bortser här från fransk, spansk, rysk kolonisering etc., eftersom de förlorade slaget om Nordamerika) och den amerikanska i egen regi efter 1783 ledde till en mycket omfattande språkdöd, fr.a genom att språkanvändarna, d.v.s indianerna, dog till följd av sjukdomar (som européerna tog med sig), krig, massfördrivningar och medveten utrotning. Enligt vissa beräkningar, redovisade av Jared Diamond i ”Vete, vapen och virus”, reducerades ursprungsbefolkningen i Nordamerika med 95 procent.

Fr.o.m slutet av 1800-talet i USA skickades indianska barn till internatskolor, där de förbjöds att tala sina egna språk, allt som ett led i en tvångsassimileringspolitik. Först på 1970-talet fick indiannationerna kontroll över skolväsendet på reservaten. Idag uppskattas enligt en källa antalet inhemska språk (inklusive inuitspråk) i Nordamerika uppgå till 269, men många av dessa är döende. Det största indianfolket i USA, navajo, uppgår till c:a 150000 individer, men enligt uppgift beräknas bara en tredjedel av dem ha navajo som modersmål.

När USA under det spansk-amerikanska kriget 1898 erövrade Filippinerna från Spanien, ersatte de amerikanska erövrarna snabbt det inhemska språket filipino (tagalog) med engelska som undervisningsspråk. På Guam, en annan f.d spansk koloni, brände den amerikanska administrationen upp alla böcker på det lokala språket på 1920-talet.

Upprättandet av det brittiska kolonialväldet innebar samtidigt att engelska användes som administrativt språk i kolonierna. När skolväsendet och den högre utbildningen började byggas ut i kolonierna före andra världskriget, användes nästan alltid engelska som undervisningsspråk. Det betydde att den framväxande inhemska eliten blev engelsktalande (liksom eliten i det franska kolonialväldet blev franskspråkig). Förmodligen finns det idag ingen f.d engelsk koloni i Afrika, förutom Sydafrika, som är ett specialfall, där undervisningen inom högskolan i första hand sker på ett inhemskt språk.

Efter andra världskriget, i synnerhet efter den koloniala frigörelsen, kunde varken Storbritannien eller USA använda direkta maktmedel för att understödja engelskans expansion. Men det går alldeles utmärkt att stödja ett språks expansion med ekonomiska medel och subventioner, med ekonomiska, ideologiska, kulturella och pedagogiska argument. I Storbritannien kanaliserades detta stöd genom British Council, som hade upprättats efter fransk förebild, och som finansierades med statliga medel. I USA upprättades liknande organ, de flesta finansierade av privata stiftelser, som Ford Foundation och Rockefeller-stiftelsen, men nära lierade med den amerikanska statsmakten. Det finns också ett regeringsorgan, Office of English Language Programmes (OELP). Det är mycket naivt att tro att engelskans expansion enbart är ett resultat av de fria marknadskrafternas spel eller på grund av att engelskan som språk skulle ha ett inneboende värde, överlägset alla andra språk.

Brittiskt-amerikanskt samarbete

Britter och amerikaner samarbetar numera, trots en viss rivalitet, sedan länge, eftersom de båda profiterar på engelskans expansion. I juni 1961 avhölls en gemensam Anglo-American Conference. Valda citat (via Robert Phillipsons ”Linguistic imperialism”) avspeglar den höga ambitionsnivån:

”The teaching of English to non-native speaker may permanently transform the student´s whole world. Such teaching should be within the total linguistic and educational requirements for the economic, social, and human development in the host country.”

Och vidare:

“An important consideration here is that English, through its assimilations, has become not only the representative of contemporary English-speaking thought and feeling but a vehicle of the entire developing human tradition: the best (and worst) that has been thought and felt by man in all places and in all recorded times (min fetstil). It is equally the key to the prodigious mysteries the swift oncoming years will bring upon us.”

Det anglo-amerikanska språkbefrämjandet har tagit sig många olika uttryck efter andra världskriget. Det gäller alltifrån subventionering av läromedel på engelska i fr.a tredjevärlden-länder, värvning av studenter från underutvecklade länder till amerikanska och brittiska universitet, och tillhandahållande av lärare med engelska som modersmål för undervisning på plats, till utvecklande av särskilda pedagogiska metoder. Framförallt British Council har länge drivit linjen att undervisningen i de f.d kolonierna ska börja så tidigt som möjligt på engelska, att de bästa lärarna är de som har engelska som modersmål och att det inte behövs några förklaringar på något inhemskt språk varken i klassrummet eller i läroböckerna. Detta pedagogiska recept är som klippt och skuret för att vidmakthålla engelskans inflytande och degradera de inhemska språken. Den ultimata belöningen ur ett anglo-amerikanskt perspektiv är naturligtvis då ett land frivilligt som Namibia i samband med självständigheten 1990 antog engelska som ensamt officiellt språk, trots att engelskan endast var modersmål för ett par procent av befolkningen.

Påtryckningarnas tid är heller inte över: Efter 11 september-attacken 2001 utövade den amerikanska regeringen påtryckningar på sina allierade i arabvärlden att modernisera inte bara det politiska systemet utan även undervisningsväsendet – läs mer engelska och mindre arabiska och islam (Se “The role of language in Arab reforms” – http://english.aljazeera.net/news/archive/archive?ArchiveId=4596. ) Detta trots att kunskaper i engelska inte var Usama Bin-Ladens och flygplanskaparnas svagaste sida.

Engelskan sprids medvetet; om det sker på bekostnad av andra språk, måste företrädare för dessa språk, själva handla medvetet, om de vill upprätthålla sina språk. Inget språk har överlevt tack vare fromma förhoppningar.

Per-Åke Lindblom

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Organisationen Språkförsvaret kännetecknas främst av sitt ideella och partipolitiskt obundna engagemang för det svenska språkets ställning i samhället. Organisationen bildades 2005 som ett nätverk och är öppen för alla som delar synen att svenska språket har ett egenvärde och behöver försvaras, särskilt mot engelskans ökade inflytande inom olika samhällsdomäner.

Centrala kännetecken och värderingar

• Partipolitiskt obunden: Medlemmar från hela det politiska spektrumet, så länge de delar organisationens språkpolitiska åsikter, är välkomna. Språkförsvaret betonar dock att svenskans försvar inte ska användas för att nedvärdera andra språk eller människor; därför publiceras inga texter med rasistiskt, chauvinistiskt eller sexistiskt innehåll.
• Språkpolitiskt fokus: Språkförsvarets kärna är att försvara svenska språket mot domänförluster, särskilt gentemot engelskan, samt att förorda både mångspråkighet och mellannordisk språkförståelse.
• Gräsrotsrörelse: Organisationen ses som en gräsrotsorganisation och ett nätverk för att sprida debattartiklar, driva opinionsbildning samt ha dialog med myndigheter och företag angående svenskans användning.
• Aktiv opinionsbildning: Engagemanget syns i arbete med samhällsdebatt, utformning av utkast till språklagar, och genom att dela åsikter både i Sverige och utomlands inom frågor som rör svenska språket och språkpolitik.

Sammanfattning

Språkförsvaret är en ideell, partipolitiskt obunden organisation som vänder sig till alla som vill värna det svenska språket, motsätta sig engelskans dominans och samtidigt bejaka mångspråkighet och ökad förståelse mellan nordiska språk.

Anmärkning: Perplexity besvarade rubrikens fråga.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Söndagens svenskspråkiga sång 

Lasse Berghagen - Eken 

Söndagens svenskspråkiga dikt 

Storm 

Plötsligt möter vandraren här den gamla

jätteeken, lik en förstenad älg med

milsvid krona framför septemberhavets 

                         svartgröna fästning.

Nordlig storm. Det är i den tid när rönnbärs-

klasar mognar. Vaken i mörkret hör man

stjärnbilderna stampa i sina spiltor 

                         högt över trädet.

Tomas Tranströmer 

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Människor har alltid varit fascinerade av frågor som rör språkets ursprung och utveckling. Som ett resultat av detta intresse har de i det förflutna varit föremål för olika spekulationer, som antog så stora proportioner att Société de Linguistique de Paris, ett franskt vetenskapligt sällskap som bedriver forskning inom lingvistik, 1866 förbjöd debatter om glottogenes (språkets uppkomst - ö.a)

Trots detta ökända förbud upphörde inte forskningen om språkets utveckling. Dess status förändrades dock radikalt först tack vare de framsteg som gjorts under de senaste 30 åren, och den egentliga vetenskapen om språkets utveckling uppstod under 1990-talet. Idag är forskningen om språkets utveckling ett dynamiskt, tvärvetenskapligt och modernt område, och upptäckter inom kognitionsvetenskap, djurkommunikation, biologi, genetik, antropologi, arkeologi och paleoantropologi, neurovetenskap, psykologi, lingvistik, informatik och många andra discipliner har avsevärt förändrat vår kunskap om språkets evolution och orsakerna till dess särskilda karaktär. Forskning om kommunikation hos andra djur än människor visar att många av dem använder förvånansvärt komplexa kommunikationssystem. Detta tyder på att djurens kommunikationssystem och det mänskliga språket har mycket mer gemensamt än man tidigare trott. Vissa aparter (t.ex. vitnosad apor och liberiansk apor) och fågelarter (t.ex. östlig bogatka och tvåfärgad tymal) producerar komplexa läten, vars olika kombinationer skapar nya betydelser. Apor från familjen Hominidae, såsom schimpanser, kommunicerar med hjälp av komplexa vokaliseringar och ett stort antal gester.

Mänsklig kommunikation

I takt med lingvistikens utveckling har det dock visat sig att det mänskliga språket i många avseenden är unikt. Människan har ett ordförråd på tiotusentals ord, vilket vida överstiger omfattningen av något djurkommunikationssystem. Språket verkar också vara det enda kommunikationssystemet som kännetecknas av komposition, det vill säga möjligheten att kombinera ord på ett sådant sätt att man får komplexa och ständigt nya betydelser. Dessutom är det mänskliga språket obegränsat och kan användas för att prata om valfria ämnen: gårdagens frukost, förutsägelser om kommande val eller betydelsen av frihet i samhället. Djurens kommunikationssystem är däremot – trots sin komplexitet – förenade med allvarliga begränsningar när det gäller vad som kan uttryckas med deras hjälp.

Under de senaste åren har man inom språkvetenskapen allt oftare betonat betydelsen av aspekter av mänsklig kommunikation som tidigare inte fått tillräcklig uppmärksamhet. En av dessa är multimodalitet i språklig kommunikation. Det innebär att språklig kommunikation inte är begränsad till tal, utan kan använda olika modaliteter, det vill säga kanaler. Detta gäller särskilt gester och mimik, som nästan alltid åtföljer talade yttranden. Dessutom är teckenspråk – även om de är visuella och inte vokala – fullvärdiga, komplexa språksystem som inte på något sätt är sämre än talade språk. Alla språk, både talade och teckenspråk, är komplexa, symboliska och strukturerade kommunikationssystem som används i interaktioner för att presentera synpunkter och gemensamt skapa mening.

Lingvistik och psykologi kan allt bättre förklara de kognitiva förmågor som ligger till grund för språket. Dessa inkluderar förmågan att urskilja statistiska mönster och regelbundenheter i komplexa sekvenser samt den sociala förmågan att ta till sig andra människors perspektiv, det vill säga att sätta sig in i någon annans situation. De hjälper oss att känna igen avsikterna bakom våra samtalspartners ord (vi kan till exempel säga: ”Det är kvavt här”, när vi egentligen vill att någon ska öppna fönstret). Denna ständigt växande kunskap hjälper oss att identifiera de faktorer som möjliggjorde språkets uppkomst under människans evolution. De enorma framsteg som gjorts inom neurovetenskapen tack vare funktionell magnetisk resonanstomografi (fMRI) har också bidragit till upptäckten av det så kallade språknätverket i hjärnan, det vill säga de delar och områden som ansvarar för lagring av språkkunskap och utförandet av språkliga operationer.

Forskning inom genetik och paleoantropologi tyder på att många av de element som stöder språket kan vara evolutionärt mycket äldre än man tidigare antagit. Tidigare antog många forskare att språket uppstod relativt sent i människans evolution, för 50–100 000 år sedan. Allt fler studier pekar dock på en betydligt mer gradvis, långsam och lång evolution, som inleddes med uppkomsten av vår förfader Homo erectus för cirka två miljoner år sedan. Enligt den syn som framträder i de senaste forskningarna inom genetik, arkeologi och paleoantropologi fanns många viktiga grunder för språk och tal redan hos den senaste gemensamma förfadern till moderna människor och neandertalare för cirka 500 000 år sedan, vilket tyder på att språk redan då kunde ha existerat i en viss urform.

Språkvetenskap, kognitionsvetenskap, evolutionär antropologi och lingvistisk antropologi kompletterar denna bild med detaljerade beskrivningar av det sociala miljön och de sociala processer som stödjer språkets uppkomst i samhällen där medlemmarna interagerar med varandra. Här stöter vi på en annan egenskap som är uteslutande eller nästan uteslutande förbehållen människor (åtminstone bland primater), nämligen att dela med sig av sann information (eng. information donation). Andra aparter, även människoapor, delar inte värdefull information med varandra, precis som de inte ger varandra mat. Evolutionärt sett är detta logiskt: varför ge mat eller information till andra och därmed öka deras evolutionära anpassning, istället för att fokusera på sin egen? Eller till och med: istället för att manipulera andra för egen vinning? I dessa avgörande avseenden skiljer sig människor på ett överraskande sätt. Vi gillar att dela med oss av mat, precis som vi gillar att dela med oss av information – vi behåller inte bara användbar kunskap för oss själva, utan tävlar ofta om vem som först ska förmedla sensationella nyheter till andra.

Snabb utveckling

Forskning om grammatikaliseringsprocessen visar att många grammatiska element kan uppstå under loppet av historien, och att dessa förändringar kan spåras i olika skeden av språkets historia. Ett klassiskt exempel är den moderna formen av framtidsformen going to i engelska. I medelengelska (eng. Middle English, 1150–1500) användes going to endast i sin bokstavliga, fysiska betydelse (”gå”). Med tiden fick det dock en grammatisk funktion och i tidig modern engelska (1500–1700) började det användas i en mer abstrakt betydelse av framtida planer och avsikter, som t.ex i meningen I am going to read this book (Jag ska läsa den här boken). I modern engelska (Modern English, från 1700) har going to (i talad form ofta förkortat till gonna) fullständigt grammatiserats som en form av futurum som används för att beteckna planerade eller oundvikliga handlingar och händelser, som i meningen It’s going to rain (Det kommer att regna).

Nyare upptäckter tyder på att språkliga strukturer kan uppstå på ännu kortare tid. Ett fascinerande exempel är de så kallade emerging sign languages, det vill säga komplexa och strukturerade teckenspråk som skapats av grupper av döva eller med relativt hög förekomst av dövhet. Sådana språk uppstår över hela världen, förutsatt att de rätta sociala förutsättningarna finns. Nicaraguanska teckenspråket skapades till exempel under 1970- och 1980-talen av döva barn som började kommunicera med varandra på detta sätt i skolan, trots att de inte hade lärt sig något teckenspråk tidigare. Det beduinska teckenspråket som används av invånarna i byn Al-Sajid utvecklades för cirka 75 år sedan i den israeliska beduinska samhället med hög förekomst av medfödd dövhet. Det är viktigt att notera att de växande teckenspråken tjänar människors behov av att kommunicera och skapa gemensam mening lika effektivt som talade språk med en lång historia, t.ex engelska, polska eller swahili.

Kommunikationssystem

Även om många av de processer som leder till att språk utvecklas på så kort tid ännu inte är helt klarlagda, forskas det alltmer intensivt på hur människor som interagerar med varandra skapar strukturerade kommunikationssystem. I det relativt nyligen skapade paradigmet för så kallad experimentell semiotik måste deltagarna i studien kommunicera, men de får inte använda mänskligt språk för detta ändamål. Istället ska de använda symboler och former på en datorskärm, teckningar, improviserade ord och vokaliseringar, olika verktyg (t.ex. visselpipor), gester och pantomim. Denna typ av forskning, som använder många olika kommunikationskanaler och modaliteter, visar att deltagarna tillsammans skapar komplexa kommunikationssystem som på relativt kort tid blir alltmer strukturerade och liknar språk. Det visar sig också att deltagarna gör detta oberoende av de medel och modaliteter som de kan använda för att kommunicera.

Vid Centrum för språkforskning vid Nikolaus Kopernikus-universitetet i Toruń bedriver vi forskning med hjälp av de modernaste metoderna och utrustningen (bland annat med hjälp av tekniker för rörelseavkänning och virtuell verklighet) för att bättre förstå de processer genom vilka människor tillsammans skapar kommunikationssystem. Vi fokuserar särskilt på par av deltagare som kommunicerar med varandra genom pantomim med hela kroppen (som i populära ordlekar). På grund av sin visuella karaktär är pantomim särskilt väl lämpad för att improvisera betydelser när det inte finns gemensamma tecken som kan användas för kommunikation.

Enligt vår mening spelar det en avgörande roll att pantomim omfattar hela kroppen. I andra studier på liknande tema undersöktes manuella gester – vilket innebär att deltagarna satt och förlitade sig främst på hand- och armrörelser. Begreppet att gå kan visserligen visas med lämpliga rörelser av pekfingret och långfingret, och sådan kommunikation kan till och med vara framgångsrik i viss utsträckning, men genom att använda hela kroppen blir budskapet mycket lättare att förstå. Undersökningar som genomförts i vårt laboratorium visar att deltagarna i början använder hela kroppen och utrymmet omkring sig för att på bästa sätt visa en viss betydelse, och att manuella gester egentligen bara är nästa steg i processen. I takt med att pantomimen blir mer repetitiv och konventionell blir den alltmer strukturerad och övergår gradvis till mer ekonomiska manuella gester. Vi har lyckats visa detta kvantitativt med hjälp av mätningar gjorda med rörelsefångsteknik. Pantomim som använder hela kroppen, vilket kräver stor motorisk ansträngning, tar gradvis mindre och mer strukturerad kommunikationsutrymme. Dessa studier visar att kommunikationsprinciper som konventionalisering och minimering av artikulationsansträngning återspeglar viktiga processer som gör kommunikationssystem mer strukturerade. De visar också att ett experimentellt tillvägagångssätt ger omfattande kunskap om de principer som ligger till grund för skapandet av komplexa kommunikationssystem som språk.

Michael Pleyer/Sławomir Wacewicz 

Vill du veta mer?

Hurford J.R., Origins of Language: A Slim Guide, 2014.

Pleyer M., Hartmann S., Cognitive Linguistics and Language Evolution, 2024. Żywiczyński P., Wacewicz S., Ewolucja języka: W stronę hipotez gesturalnych, 2015

Artikeln har tidigare publicerats på Portal Polskiej Naak – vår översättning från polskan.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Neandertalarnas förmågor och likheter med moderna människor har undersökts i årtionden. Särskilt denna tidiga människosläktes språkförmåga fascinerar forskare. Forskare vid den schweiziska högskolan ETH Zürich, ledda av antropologen Paola Cerrito, undersöker neandertalarnas språkliga egenskaper.

I en ny studie påpekar Cerritos forskargrupp att neandertalarna, till skillnad från oss, saknade språklig mångfald: ”Vi kan vidareutveckla språket utan att förändra de grundläggande förmågorna för det. Det innebär att vi kan bilda dialekter och utveckla helt nya språk, men samtidigt alltid kunna lära oss andra språk, hur främmande de än må vara för oss.”

Neandertalarna var inte kapabla till detta, förklarar forskarna, deras språk var förmodligen ganska enhetligt. Detta bevisas också av de olika hjärnstrukturerna hos neandertalarna och den samtida Homo sapiens. Enligt forskarna ledde dessa språkliga begränsningar också till att de inte var kapabla att utveckla olika kulturer. ( derstandard.de)

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Linnea Lindquist skriver på X (f.d. Twitter):

”Bra att Skolinspektionen slår fast det vi alla vet - att det är dåligt att tiotusentals elever undervisas hälften på engelska. Fusket/den dåliga kvalitén är inte en bugg i systemet. Det är själva idén. Ni minns väl denna”

Bildtext: Granskning visar - alla nya Internationella Engelska skolor bryter mot tillståndet

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Chatbotar som ChatGPT talar numera som vi. Lingvister diskuterar om de gör det av samma skäl.

När den nya versionen av ChatGPT släpptes i början av augusti blev vissa användare nostalgiska. De hade blivit så fästa vid den tidigare versionen att det kändes som om de hade förlorat en god vän. Företaget OpenAI återinförde omedelbart den gamla versionen, utöver den nya.

Det visar hur mänskliga språkmodeller redan verkar för oss. Ofta är de knappt att skilja från levande samtalspartner. Men de har förvärvat sina språkkunskaper på ett helt annat sätt än barn gör. Kan vi ändå lära oss något om det mänskliga språket av dem? Det har uppstått en debatt om detta bland språkforskare.

Till skillnad från småbarn, som mödosamt lär sig ord för ord, har språkmodellerna praktiskt taget matats med alla mänskliga texter som finns tillgängliga online, analyserat deras statistiska samband och producerar sina egna yttranden ord för ord enligt sannolikhetsreglerna. Barn lär sig långsammare, men mycket effektivare än maskiner: En ung människa hör maximalt 100 miljoner talade ord fram till sin tolvårsdag, medan de största språkmodellerna har tränats med 15 biljoner ord – det är 150 000 gånger så många.

Många lingvister tror dock att inmatning av exempelord och exempelmeningar inte kan vara allt som gör att människor lär sig tala. Språkforskare i amerikanen Noam Chomskys efterföljd utgår från att människor föds med en universell grammatik som är förprogrammerad i hjärnan. Den som bara lär sig statistiskt genom att utvärdera ständigt nya exempel, skrev Chomsky redan 1957, kan inte skilja mellan följande två meningslösa meningar: ”Colorless green ideas sleep furiously”. och ”Furiously sleep ideas green colorless”. Ingen av de två meningarna har någonsin yttrats av en människa. Men vi känner igen den första som en grammatiskt korrekt mening och den andra som ren ordsallad.

Om Chomsky har rätt och grammatiken är förinstallerad i den mänskliga hjärnan, betyder det också att rent statistiskt lärande språkmodeller skulle misslyckas med Chomskys exempel. Men det gör de inte. ChatGPT kan skilja mellan grammatiska och ogrammatiska meningar utan att någonsin ha pluggat reglerna för meningsbyggnad. Och detta gäller inte bara Chomskys exempel, som säkert dök upp några gånger i träningsdata för språkmodellen, utan för valfria meningar på engelska eller tyska.

Motbevisas Chomsky alltså av ChatGPT och liknande? Det skulle få långtgående konsekvenser. För vissa forskare anser att förmågan att använda grammatik är en unik egenskap hos människan. Djur bildar inga meningar med subjekt och predikat eller ens relativsatser – såvitt vi vet. Någon gång under vår evolution, säger Chomskys anhängare, måste vi ha utvecklat denna förmåga, kanske genom en genetisk mutation.

”Denna exceptionalism utgår från att människan är något alldeles speciellt när det gäller språk”, säger den slovenska lingvisten Gašper Beguš från University of California i Berkeley. Beguš tror inte på detta. Hans ståndpunkt är att människor helt enkelt är särskilt intelligenta djur, och att sociala varelser som vi, med ett mer komplext hjärna, helt naturligt utvecklat ett mer komplext språk. Beguš deltar till exempel i en forskargrupp som försöker avkoda klickljuden från kaskelotter (ZEIT nr 26/21). De stora språkmodellernas förmågor skulle därmed vara ett tecken på att ett komplext språk också kan ha utvecklats hos andra levande varelser.

Christoph Drösser

Artikeln publicerades ursprungligen i Die Zeit den 25/8 2025 – vår översättning från tyskan.

(Denna nätdagbok är knuten til nätverket Språkförsvaret)