Denna fråga tas upp i en artikel av Charlotta af Hällström-Reijonen på Svenska Institutets webbplats:

"Man känner bäst igen en finlandssvensk på uttalet. Det mest framträdande uttalsdraget för finlandssvenskan är att man inte har grav accent. I sverigesvenskan finns både akut ordaccent (också kallad accent 1) och grav ordaccent (accent 2). En svensk från Sverige uttalar ordet anden olika beroende på om det är bestämd form av ande (på engelska spirit) eller and (på engelska duck). Men en finlandssvensk uttalar dessa två ord i stort sett lika. Detta är ett genomgående drag i finlandssvenskan.

I modern svenska finns det vidare en uttalsregel som kallas kvantitetsregeln som innebär att varje betonad stavelse har ett långt ljud, antingen vokalen eller konsonanten. Vokalen är lång om den efterföljande konsonanten är kort, och vokalen är kort om konsonanten är lång. Men den regeln gäller inte i finlandssvenskan. Vissa ord uttalas nämligen kortstavigt, alltså med kort vokal följd av kort konsonant. Exempel på detta är orden senap och kamera. Även många ortnamn uttalas kortstavigt till exempel Hanaholmen och Tavastehus.

De flesta finlandssvenskar har svårt att uppfatta skillnaden mellan grav och akut accent. Men det jämnar ut sig, eftersom sverigesvenskar i stället har svårigheter att uppfatta och härma kortstavighet.

Andra typiska uttalsdrag i finlandssvenskan är till exempel uttalet av vokalerna a och u samt sje-ljudet."

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)