I samband med att Sara Lövestam erhöll Språkförsvarets hederspris för 2024, höll hon ett tacktal utan manus. Talet rörde sig från svenska barn som väljer att skriva och läsa på engelska till läsningens vikt för ett utvecklat ordförråd, svenskans påstådda ordfattigdom och vikten av språklig mångfald i världen. Det skulle ta för lång tid att redigera ett transkriberat tal i efterhand .Hon har berört dessa teman i flera texter genom åren, och i stället delar hon här med sig av en av dem - den förra publicerades i går. 

Varför kan inte alla bara prata engelska? Det vore praktiskt, hör man ibland, det är världsspråket. Vad ska vi ens ha svenska till, för att inte tala om samiska och meänkieli? Varför ska det finnas ett sextiotal olika språk i Tanzania och 38 i Bangladesh, när världen är så hopkopplad att det praktiska vore ett och samma modersmål?

Det finns många svar på den frågan. Ett är att vi har lättare att känna och förstå på vårt modersmål. Det finns studier som visar att svenskar som studerar på engelska presterar sämre än om de studerar på svenska, och slår man sig på tummen tenderar även den som lärt sig ett andraspråk till perfektion att svära på sitt förstaspråk. Nästan alla på denna jord har ett annat förstaspråk än engelska, och bara 13 procent av världens befolkning kan över huvud taget prata engelska.

Visst skulle de övriga 87 procenten kunna lära sina barn engelska i första hand och ge dem ett annat modersmål – men på bekostnad av länken bakåt. Så är det redan i många av världens invandrarfamiljer, men också i familjer där man, ofta på grund av press utifrån, övergivit ett minoritetsspråk. I dag söker sig barnbarnen till kurser i sina förfäders språk.

Språk är identitet och kultur, speglingar av människans historia och mångfacetterade erfarenhet. Om vi tappar svenskan så tappar mänskligheten inåt-jo och södergök. Vi tappar tomten, som inte är exakt densamme som vare sig Santa Claus, gnome eller elf. Vi tappar peppar peppar, gällivarehäng, fisförnäm, raggare och få igen för gammal ost.

Men det är inte det enda vi tappar, om alla skulle övergå till ett och samma språk. Vi skulle också förlora förståelsen för vad den mänskliga hjärnan är i stånd att formulera – den myriad av språkliga möjligheter som ligger oförlöst i varje spädbarns hjärna. Om alla pratade engelska, hur skulle vi ens kunna föreställa oss att en människa är kapabel att uppfatta tonhöjd som betydelseskiljande, som i mandarin? Eller för den delen standardsvenska, där skillnaden i tonhöjd avgör om tomten syftar på gubben eller på trädgården. Var skulle vi hitta exempel på att klickljud skapade med undertryck i gommen kan ingå i ett språks ljuduppsättning, som i xhosa?

Och då talar vi bara om uttal. I svenskan gör vi till exempel skillnad mellan riktning och befintlighet – här är inte samma sak som hit. Den distinktionen finns inte i engelskan, där here får täcka in båda. Svenskan har ett ord för ”jakande svar på negerande fråga” som saknas i engelskan: jo. I vissa språk skiljer man mellan inklusivt och exklusivt vi; man har ett ord för om vi:et inkluderar lyssnaren och ett annat när lyssnaren är exkluderad.

Antalet distinktioner som görs i vissa men inte alla språk är oräkneliga. Gemensamt för dem är att 1) den som lär sig språket ifråga vanligen blir förvånad över att de görs och 2) inget språk kan innehålla dem alla. Ju fler språk som finns, desto mer uttrycker människan vad hon är kapabel till.

Språk är hur människan kan tänka och vad hon kan uppfatta. Språk är vilka färger människan kan skilja mellan och vilka hon kan betrakta som en och samma. Språk är avtryck av relationer, kultur och historia, av mänsklig lekfullhet och nyckfullhet. Olika människor behövs för att vi ska veta hur människan kan fungera. Olika språk behövs för att illustrera vår kapacitet att kommunicera det.

Sara Lövestam

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Söndagens svenskspråkiga sång

Anne-Lie Rydé - Segla på ett moln

Söndagens svenskspråkiga dikt 

Moln 

Se de mäktiga moln, vilkas fjärran höga toppar
stolta, skimrande resa sig, vita som vit snö!
Lugna glida de fram för att slutligen lugnt dö
sakta lösande sig i en skur av svala droppar.

Majestätiska moln - genom livet, genom döden
gå de leende fram i en strålande sols sken
utan skymmande oro i eter så klart ren,
gå med storstilat, stilla förakt för sina öden.

Vore mig det förunnat att högtidsstolt som dessa
kunna lyfta mig upp, dit ej världarnas jäkt når
och hur vredgat omkring mig än stormarnas brus går
bära solskimrets gyllene krans omkring min hjässa.

Karin Boye 

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

I samband med att Sara Lövestam erhöll Språkförsvarets hederspris för 2024, höll hon ett tacktal utan manus. Talet rörde sig från svenska barn som väljer att skriva och läsa på engelska till läsningens vikt för ett utvecklat ordförråd, svenskans påstådda ordfattigdom och vikten av språklig mångfald i världen. Det skulle ta för lång tid att att redigera ett transkriberat tal i efterhand .Hon har berört dessa teman i flera texter genom åren, och i stället delar hon här med sig av en av dem - den andra publiceras i morgon. 

I slutet av mars var jag i Lyon på bokmässa. Jag satt i paneler och pratade om det för fransmännen så exotiska svenska deckarundret, signerade böcker i timslånga sjok, åt Lyons berömda mat och njöt av att solen värmde så pass att man frivilligt tog av sig sin jacka. Men de bästa två timmarna var ändå de jag tillbringade på ett översättarseminarium.

Två översättare hade i förväg fått en text av mig på svenska (de inledande kapitlen i Finns det hjärterum). Nu satt de i en sal fylld av intresserade åhörare, och försvarade bit för bit sina översättningar. Hur hade de tolkat ordet ”svenssonpappa”? Vad är stilvärdet i ordet ”människan” i en mening som ”jag kan inte med människan”? För mig som textens upphovsman var det förstås en fröjd att lyssna på – utöver författaren är det nog bara översättare som ägnar samma text lika mycket omsorg och energi. Men det blev ännu bättre!

Mitt i seminariet började det nämligen handla om grammatik.

- Det är ju så svårt att översätta från svenska, sa den ena översättaren. För svenskan är så verbcentrerad. På svenska sneglar man, slötittar, blänger, glor, bligar, glanar och kikar. På andra språk beskrivs i stället ofta själva blicken med ett adjektiv. Samma sak gäller många andra verb, och därför kan en svensk mening på två ord ibland behöva översättas med flera beskrivande satser på franska.

Jag tog med mig denna spaning hem. Där hemma satt Kaden, en amerikansk utbytesstudent som bor hos mig under sin termin i Sverige. Ett upplägg jag för övrigt kan rekommendera, om man vill uppdatera sitt amerikanska slanglexikon eller bara i allmänhet höja sin livskvalitet.

Jag och min amerikanska student började lägga märke till att de ord som var svårast att översätta till engelska ofta var just verb. Hur översätter man ”jag orkar inte” till engelska? Jo, det får bli ungefär ”jag har inte energi”. Såvida det inte är maten man inte orkar, då får man säga ”jag är mätt”.

”Vi hinner” blir på engelska ”vi har tid”.

”Jag heter Sara” blir ”mitt namn är Sara”.

För att inte tala om den där gången när jag försökte förklara att jag unnade Kaden att ha fest med min sambo när jag inte var hemma.

- Vad är det engelska verbet för att man låter någon ha något som man själv gärna hade velat ha?

- I’ll let you have it. Jag låter dig ha det. Eller: You can have it. Du kan ha det.

- Jo, fast verbet för att det känns bra att man låter den andra ha det? För att man gillar den andra och tycker att den förtjänar det eller behöver det?

- Hm. Vi har nog inte det. Jag tror inte att en amerikan kan känna så.

Jag ägnade en stund åt att förklara begreppet den svenska avundsjukan samt jantelagen och att om det är några som inte unnar andra framgång så borde det enligt stereotypen vara svenskar. Det handlar nog inte om vad man är förmögen att känna. Det handlar om det svenska verbundret. Att fika. Att vabba. Att planka, att vaska och att panta. Att orka.

Språk är ju så där. Där man i ett språk använder ett adjektiv, har ett annat språk ett substantiv. Något engelskan beskriver med ett substantiv kan i svenskan behöva formuleras som en hel fras. Men nästa gång du möter någon som hävdar att svenskans ordförråd är ”så fattigt liksom” i jämförelse med engelskan (som ofta råkar vara det enda språk på vilket de läser romaner), kan du lägga huvudet på sned och fråga:

- Hur säger man ”blunda och gapa” på engelska, nu igen?

Sara Lövestam

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförvaret)

Expressens ledarredaktion konstaterade den 25 juni:

”Det första Amerikanska gymnasiet startade i Göteborg 2019. Nu finns även två skolor i Stockholm, en i Halmstad och en i Uppsala.

Koncernen säljer in sig med ”ett läsår som fördelar sig över Tre terminer istället för två.” Bara den obefogade versalen borde fungera avskräckande för föräldrar och elever. Men skolorna har tillsammans runt 2 000 elever.

Kanske har de lockats av att få två veckors höstlov, två veckors sportlov, ledigt runt jul och påsk som alla andra och bara några dagar kortare sommarferie.

Det borde innebära längre skoldagar för att nå den lagstadgade undervisningstiden som är 2 180 timmar. Minst.

Så har det inte blivit i Uppsala. Skolinspektionen har kollat scheman och räknat ut att sistaårseleverna missat åtta skoldagar medan eleverna i årskurs två har snuvats på fyra. Dessutom har man ägnat 27 timmar som skulle varit undervisning åt att göra nationella prov.

Skolinspektionen kräver ordning och reda, annars blir det vite om två miljoner kronor.”

Läs vidare här!

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Dagens Nyheter har startat en podd, ”Kära dagbok”, som vimlar av anglicismer. Detta har noterats av Gunilla Brodrej i Expressen, som passat på att utarbeta en parlör unik för denna podd:

Liten (ofullständig) parlör till två avsnitt av "Kära dagbok":

Tagline – slogan eller paroll
A few of my favourite things – några av mina favoritsaker
Will they won't they-stämning – kommer de eller kommer de inte (bli ihop)

Jag shippar Åsa Beckman och Lykke Eder Ekman så hårt – jag önskar så att Åsa Beckman och Lykke Eder Ekman ska bli ihop
Åsas go to dejtställe – Åsas stamställe för möten [Ritorno reds anm.]

Brace yourself – förbered dig, eller mer humoristiskt; ”håll i dig”
Dance mum – kvinnliga motsvarigheten till fotbollspappa
Good för her – hon förtjänar det

Good för them – de förtjänar det
Body count – ligglista
No shade – jag menar inget ont
Actual medelåldersporr – riktig medelåldersporr
Am I wrong? – rätta mig om jag har fel
Am I right? – rätta mig om jag har fel

Down to earth – jordnära
Cringe-varning – skämskudde
Wyra om – leda om
Grace on the A-train – vara snygg på ett tåg i New York
Rejpiga – våldtäktskompatibla
Gud, du är så pure – Gud, du är så ren
Learning by doing – praktisk inlärning

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Denna text är översatt från den engelskspråkiga versionen av Wikipedia. Om språkets uppkomst förutsätter användning av gester, förutsätter flitig användning av gester i sin tur upprätt gång hos homonider. Upprätt gång inträffar delvis hos en del arter för 6 – 7 miljoner år sedan, men blir fullt utvecklad först hos Australopithecus för cirka 4 miljoner år sedan. För att tal ska vara fysiskt möjligt, måste också talorganen och hjärnkapaciteten  utvecklas.

Gestteorin säger att det mänskliga språket utvecklades från gester som användes för enkel kommunikation.

Två typer av bevis stöder denna teori.

1. Gestikulerande språk och vokalt språk är beroende av liknande nervsystem. De områden i hjärnbarken som ansvarar för mun- och handrörelser gränsar till varandra.

2.   Icke-mänskliga primater kan använda gester eller symboler för åtminstone primitiv kommunikation, och vissa av deras gester liknar människors, såsom ”tiggande ställning” med utsträckta händer, som människor delar med schimpanser.^[94][95]

Forskning har funnit starkt stöd för teorin att muntlig kommunikation och teckenspråk är beroende av liknande nervstrukturer. Patienter som använde teckenspråk och som hade en skada i vänstra hjärnhalvan uppvisade samma störningar i sitt teckenspråk som patienter med talstörningar uppvisade i sitt muntliga språk.^[96] Andra forskare fann att samma hjärnregioner i vänstra hjärnhalvan var aktiva vid teckenspråk som vid användning av tal eller skrift.^[97]

Primaters gester är åtminstone delvis genetiska: olika icke-mänskliga apor utför gester som är karakteristiska för deras art, även om de aldrig har sett en annan apa utföra den gesten. Gorillor slår till exempel på sina bröst. Detta visar att gester är en inneboende och viktig del av primaters kommunikation, vilket stöder teorin att språket utvecklades från gester.^[98]

Ytterligare bevis tyder på att gester och språk är kopplade till varandra. Hos människor har manuella gester en effekt på samtidiga vokaliseringar, vilket skapar vissa naturliga vokala associationer till manuella rörelser. Schimpanser rör munnen när de utför finmotoriska uppgifter. Dessa mekanismer kan ha spelat en evolutionär roll i utvecklingen av avsiktlig vokalkommunikation som ett komplement till gestkommunikation. Röstmodulering kan ha utlösts av redan existerande manuella handlingar.^[98]

Från späd ålder kompletterar och förutsäger gester talet.^[99][100] Detta stöder tanken att gester snabbt förändras hos människor från att vara ett enda kommunikationsmedel (från mycket tidig ålder) till ett kompletterande och förutsägbart beteende som används trots förmågan att kommunicera verbalt. Detta fungerar också som en parallell till tanken att gester utvecklades först och att språket sedan byggdes upp på dem.

Två möjliga scenarier har föreslagits för språkets utveckling,^[101] varav det ena stöder gestteorin:

1. Språket utvecklades från människans förfäders läten.

2. Språket härstammar från gester.

Den första uppfattningen att språket utvecklades från människans förfäders läten verkar logisk eftersom både människor och djur avger ljud eller läten. En evolutionär anledning att motbevisa detta är att det centrum som styr läten hos apor och andra djur anatomiskt sett ligger i en helt annan del av hjärnan än hos människor. Hos apor ligger detta centrum djupt inne i hjärnan i ett område som är kopplat till känslor. Hos människor ligger det i ett område som inte har något med känslor att göra. Människor kan kommunicera bara för att kommunicera – utan känslor.

Anatomiskt sett håller alltså inte detta scenario.^[101] Detta tyder på att språket härstammar från gester^[102](människor kommunicerade först med gester och ljud tillkom senare).

Den viktiga frågan för gestteorierna är varför det skedde en övergång till vokalisering. Olika förklaringar har föreslagits:

1. Människans förfäder började använda fler och fler verktyg, vilket innebar att deras händer var upptagna och inte längre kunde användas för gester.^[103]

2. Manuella gester kräver att talare och lyssnare är synliga för varandra. I många situationer kan de behöva kommunicera även utan visuell kontakt, till exempel efter mörkrets inbrott eller när lövverk hindrar sikten.

3 En sammansatt hypotes är att det tidiga språket tog formen av delvis gestikulerande och delvis vokala mimeser (imiterande ”sång och dans”), där olika modaliteter kombinerades eftersom alla signaler (liksom hos icke-mänskliga apor och apor) fortfarande behövde vara kostsamma för att vara övertygande i sig. I så fall skulle varje multimedieuppvisning inte bara behöva klargöra en avsedd betydelse utan också ingjuta förtroende för signalens tillförlitlighet. Förslaget är att först när gemenskapsomfattande överenskommelser trätt i kraft^[104] kunde förtroendet för kommunikativa avsikter automatiskt antas, vilket äntligen gjorde det möjligt för Homo sapiens att övergå till ett mer effektivt standardformat. Eftersom vokala särdrag (ljudkontraster) är idealiska för detta ändamål var det först vid denna tidpunkt – när ett i sig övertygande kroppsspråk inte längre behövdes för att förmedla varje budskap – som den avgörande övergången från manuella gester till det nuvarande primära beroendet av talat språk ägde rum.^{[17][19][105]}

En jämförbar hypotes säger att i ett ”artikulerat” språk är gester och vokalisering intrinsiskt kopplade, eftersom språket utvecklades från dans och sång, som är lika intrinsiskt kopplade.^[13]

Människor använder fortfarande manuella och ansiktsgester när de talar, särskilt när människor som inte har något gemensamt språk möts.^[106] Det finns också ett stort antal teckenspråk som fortfarande existerar, vanligtvis förknippade med dövgemenskaper. Dessa teckenspråk är lika komplexa, sofistikerade och uttrycksfulla som vilket muntligt språk som helst.^[107] De kognitiva funktionerna är likartade och de delar av hjärnan som används är likartade. Den huvudsakliga skillnaden är att ”fonemen” produceras utanför kroppen, artikuleras med händer, kropp och ansiktsuttryck, snarare än inuti kroppen med tunga, tänder, läppar och andning.^[108] (Jämför motorisk teori om talperception.)

Kritiker av gestteorin påpekar att det är svårt att ange seriösa skäl till varför den ursprungliga tonhöjdsbaserade vokala kommunikationen (som finns hos primater) skulle överges till förmån för den mycket mindre effektiva icke-vokala, gestbaserade kommunikationen.^[109] Michael Corballis har dock påpekat att primaters vokala kommunikation (såsom varningsläten) inte kan kontrolleras medvetet, till skillnad från handrörelser, och därför inte är trovärdig som föregångare till mänskligt språk. Primaters vokalisering är snarare homolog med och en fortsättning på ofrivilliga reflexer (kopplade till grundläggande mänskliga känslor) såsom skrik eller skratt (det faktum att dessa kan fejkas motbevisar inte att äkta ofrivilliga reaktioner på rädsla eller överraskning existerar).^[102] Dessutom är gester i allmänhet inte mindre effektiva och kan beroende på situationen till och med vara fördelaktiga, till exempel i en bullrig miljö eller när det är viktigt att vara tyst, såsom vid jakt. Andra invändningar mot teorin om att gester kom först har framförts av forskare inom psykolingvistik, däribland David McNeill.^[110]

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Wolfgang Krischke belyser i FAZ en hittills förbisedd aspekt av engelskans globala dominans som språk för vetenskaplig publicering. Viktiga forskningsresultat från icke-engelsktalande länder ignoreras eftersom de inte är skrivna på engelska. Det så högt skattade kravet på ”mångfald” inom forskningspolitiken gäller inte valet av språk. ”Den som inte vill äventyra sin vetenskapliga karriär publicerar därför klokt nog” på engelska, menar Krischke. En studie från Australien har nu beskrivit språkfördelningen inom biologi och konstaterat att särskilt forskningsarbeten om regionala eller landsspecifika ämnen skrivs på respektive lands språk. Dessa arbeten beaktas dock knappast i den internationella miljöpolitiken eftersom de inte finns på engelska. Detta innebär att viktiga forskningsresultat saknas för att till exempel utvärdera effektiviteten av naturskyddsåtgärder. ( faz.net - betalmur).

Den studie, som Frankfurter Allgemeine Zeitung refererar till, återfinns i form av en artikel på Språkförvarets webbplats.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

...ett självfinansierat (skolpengen) språkbyte bland våra barn till engelska, via språkbytesskolor som "Internationella" engelska skolan, Nordic International School och Dibber, med flera, går uppenbarligen bra för Svantesson!