Den 23 april är inte bara årsdagen av William Shakespeares död, utan FN har också valt denna dag som FN:s engelska språkdag för att hylla skalden.

Om man mäter framgång i antalet talare, förtjänar det engelska språket verkligen att firas. Sedan första världskrigets slut har det vuxit till det språk med flest icke-modersmålstalare i världen och är det mest använda språket bland människor som inte talar samma språk inom näringsliv, politik och akademi.

På universitet i länder där engelska inte är det officiella språket används engelska alltmer som undervisningsspråk och är ofta det språk som akademiker föredrar för att publicera sin forskning.

Enbart i Europa ökade antalet grundutbildnings- och masterprogram som helt undervisas på engelska från 2 389 år 2007 till 8 089 år 2014 – en ökning med 239 %.

Inom akademisk publicering har engelska en längre historia, särskilt inom naturvetenskap. År 1880 var endast 36 % av publikationerna på engelska. Andelen hade stigit till 50 % under 1940–50, 75 % 1980 och 91 % 1996, med något lägre siffror för samhällsvetenskap och humaniora.

Idag är andelen akademiska artiklar i de nordiska länderna som publiceras på engelska mellan 70 % och 95 %, och för doktorsavhandlingar är den 80 % till 90 %.

För- och nackdelar med att använda engelska

En ofta nämnd fördel med att publicera på engelska är att akademiker kan nå en bredare publik och även engagera sig i arbete som produceras utanför deras eget språkområde. Detta underlättar internationellt samarbete och, åtminstone i idealfallet, stärker och validerar forskningen. Inom undervisningen möjliggör engelska rörlighet för personal och studenter och gör det möjligt för studenter att studera utomlands och få input från andra kulturer. Det bidrar också till att utveckla språkkunskaper och interkulturell medvetenhet.

Men vissa nackdelar har också identifierats. I de nordiska länderna har till exempel de nationella språkråden uttryckt oro över den bristande användningen av de nationella språken inom akademin. De har hävdat att detta kan förarmena dessa språk och göra det omöjligt att kommunicera om vetenskapliga frågor på svenska, danska, finska, norska och isländska. Det har också funnits farhågor om att kvaliteten på den utbildning som bedrivs på engelska är lägre eftersom det kan vara svårare att uttrycka sig på ett främmande språk. Och det finns farhågor om att det skapas ojämlikheter mellan dem som talar engelska väl och dem som inte gör det – även om detta kan börja förändras.

Forskning tyder på en mer nyanserad bild. De nationella språken används fortfarande inom akademin och är inte mer hotade här än inom andra områden. Både lärare och studenter har visat sig anpassa sig genom att använda strategier och resurser som kompenserar för eventuella upplevda kunskapsförluster. Förmågan att klara av utbildning på ett främmande språk beror på en rad faktorer, såsom kunskaper i engelska, som varierar kraftigt över världen.

Engelska inbyggt i systemet

Vissa lösningar på dessa problem har fokuserat på att utforma språkpolicyer som syftar till att skydda lokala språk. Många nordiska universitet har till exempel antagit en ”parallell språkpolicy”, som ger engelska och det nationella språket (eller språken, i fallet Finland, som har två officiella språk, finska och svenska) samma status. Även om sådana initiativ kan ha viktiga symboliska funktioner, tyder forskning på att de sannolikt inte kommer att vara effektiva på lång sikt.

Det beror på att de bakomliggande orsakerna till de dramatiska förändringar som sker inom den akademiska världen världen över inte enbart är språkliga, utan också politiska och ekonomiska. Konkurrensen inom högre utbildning har ökat användningen av forskningsresultatindikatorer och internationella jämförelsesystem som mäter universitet mot varandra.

Denna konkurrensutsatta marknad innebär att akademiker uppmuntras att publicera sina artiklar i högt rankade tidskrifter – i praktiken innebär detta engelskspråkiga tidskrifter. Många rankningslistor mäter också universitetens internationaliseringsgrad, vilket ofta tolkas på ett ganska förenklat sätt som andelen internationella respektive inhemska anställda och studenter. Att göra utbildning till en handelsvara och ta ut högre studieavgifter för utländska studenter gör det också mer attraktivt för universiteten att locka internationella studenter. Allt detta leder indirekt till en ökad användning av engelska: ett gemensamt språk är nödvändigt för att sådana transnationella aktiviteter ska fungera.

Engelskans framväxt inom akademin är bara ett symptom på denna konkurrens. Om den språkliga obalansen ska kunna åtgärdas måste man börja med att ta itu med problemet med ett universitetssystem som har gjort konkurrens och prestationsindikatorer till sin viktigaste organisationsprincip, både inom undervisning och forskning.

Anna Krisrina Hultgren/Elizabeth J. Erling

Artikeln publicerades ursprungligen i The Conversation 22/4 2016 - vår översättning.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket  Språkförsvaret)