Språket uppstod troligen relativt sent. Men naturligtvis finns det knappt några arkeologiska bevis. Ändå finns det några ledtrådar.

Första början: Språkcentra bildas för 2 miljoner år sedan i hjärnan

Utifrån paleoantropologin kan vi säga att språkförmågan eller den anatomiska förmågan att tala troligen är mycket äldre än vårt dagens symboliska språk.

Mycket allmänt uttryckt: För två miljoner år sedan kan man redan se att språkcentren ”Broca” och ”Wernicke” börjar utvecklas. Det kan man se på hjärnans inre avtryck. Vi känner dock inte till funktionen, utan ser bara utbuktningarna i dessa hjärnregioner.

Vi vet också idag att lillhjärnan är mycket viktigare för språket – där finns motorisk kontroll etc. Men vi vet också att lillhjärnan började växa för två miljoner år sedan. Det betyder alltså att denna anatomiska talförmåga kan vara mycket äldre än det vi idag betraktar som modernt språk.

Apor har också språk i betydelsen informationsutbyte, vilket går långt tillbaka i primaternas släktträd. Men förmågan till symboliskt och abstrakt språk, det vill säga att inte bara sätta ihop saker på ett additivt sätt – vilket apor för övrigt också kan – utan att skapa något nytt, att vara kreativ, har troligen uppstått för relativt kort tid sedan. Kanske med uppkomsten av den moderna Homo sapiens.

Homo sapiens har funnits i sin nuvarande form i 200 000 år, men språket uppstod ännu senare, kanske för 30 eller 40 000 år sedan. Kanske sammanfaller det till och med med de första konstverken, som vi inte känner till från tidigare – symbolisk konst, symboliskt språk. Och möjligen är det kanske en genmutation. FOXP2-genen anses vara ansvarig för att språket uppstod. Lustigt nog testas detta på möss, som ju inte kan tala särskilt bra – så vi får vänta och se vad forskningen kommer fram till.

Hur uppstod de regionala skillnaderna mellan språken?

Det kom naturligtvis mycket senare, genom att olika människor spred sig över jorden. För 200 000 år sedan fanns Homo sapiens, för 60 000 år sedan var Australien redan befolkat. Dagens människa kom till Europa för 40 000 år sedan – då fanns redan neandertalare, som möjligen också kunde tala. Man har hittat ett tungben från neandertalare som ser relativt modernt ut.

I slutändan har språket funktionen att möjliggöra social interaktion – därför måste även det sociala beteendet beaktas. Neandertalare hade ett mycket utpräglat socialt beteende – de begravde sina döda, tog hand om sina anhöriga osv.

Regionaliseringen av språket har först uppstått under de senaste 20 000 åren, genom befolkningsökningen över hela jorden. Nordamerika var det sista området som befolkades för 15 000 år sedan. Man talar ofta om ”ursprungliga” afrikanska språk. Det finns inget ursprungligt, utan allt är högspecialiserat. Man måste fråga lingvister, de följer detta mer noggrant.

Språk utvecklas naturligtvis också mycket snabbare än biologisk evolution. Biologisk evolution sker via generna, som förs vidare från generation till generation – och det tar tusentals generationer.

Sedan finns också den kulturella evolutionen. Här används språket som transportmedel, och det går naturligtvis mycket snabbare. Det går från individ till individ, från en generation till nästa och till och med tillbaka i generationerna. Det betyder alltså att det enbart genom språket som medium är uppenbart att denna utveckling också går mycket snabbare regionalt än den biologiska.

Texten av Friedemann Schenk har tidigare publicerats på SWR den 20/2 2020 – vår översättning från tyskan.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)