lr.

6 mars 2011 19:46

Tror aldrig jag hört någon säga fel på detta sätt. Däremot hör jag ofta folk säga "tjugoelva" och "nittonnittioåtta" i stället för 2011 och 1998.

Och visst har även engelskan ett obestämt pronomen: "one".

"I'd like to read more but one doesn't have the time."

Östen Dahl

7 mars 2011 07:13

Folk utanför storstadsregionerna kan onekligen ta det med ro om "man" försvinner - de har nämligen aldrig använt detta pronomen i sitt naturliga tal. Traditionella svenska dialekter har antingen "en" (mest i söder), "han" (mest i norr) eller faktiskt också "du" (mest i övre Norrland). "Man" är ett lån från lågtyskan som kom in under medeltiden i danska och svenska. I Norge finns det i bokmål men nynorsk och de flesta dialekter har "ein" - "du" är också mycket utbrett i norska, jag är inte säker på hur gammalt det är. Så när "man" i svenskan ger vika för "du" så byter vi egentligen bara ett lån (visserligen gammalt) mot ett annat. För övrigt har även engelska ett generiskt (obestämt) pronomen, nämligen "one" (alltså etymologiskt samma som "en"), fast det mest används i skriftspråk och av äldre brittiska akademiker.

Per-Åke Lindblom

7 mars 2011 22:29

Östen,

du skriver: ”Folk utanför storstadsregionerna kan onekligen ta det med ro om ’man’ försvinner - de har nämligen aldrig använt detta pronomen i sitt naturliga tal. Traditionella svenska dialekter har antingen ’en’ (mest i söder), ’han’ (mest i norr) eller faktiskt också ’du’ (mest i övre Norrland). ”

”Aldrig” tycker jag är överord i sammanhanget. Jag är absolut ingen expert på dialekter i allmänhet. Däremot är jag uppvuxen med flera hälsingedialekter, arbrå-, njutångers- och enångersdialekterna och när jag gick i Hudiksvalls Högre allmänna läroverk stiftade jag bekantskap med alla dialekter från det nordöstra hörnet av Hälsingland. Jag kan absolut inte minnas att vi använde något annat obestämt pronomen än ”man/en”. ”Man/en gör så gott man/en kan”. Mina föräldrar, mor- och farföräldrar, talade alla genuin dialekt, eftersom ingen av dem hade haft en längre skolgång än fem år. Min farmor och mormor hade förmodligen inte ens varit utanför Hälsinglands gränser.

Enligt Norstedts etymologiska ordbok togs ”man” in från tyskan under yngre fornsvensk period, d.v.s 1375-1526. I SAOB heter det att pronomenet har utvecklats ur substantivet ”man” under inflytande från medelhögtyskan och tyskan:

MAN man⁴, pron. oböjl. Ordet lånar oblika kasusformer från pron. EN (se EN, räkn. V ³) o. korresponderar med possessivpron. SIN o. refl.pron SIG; jfr dock a α samt c α á ( man(n) 1526 osv. mandh c. 1620 )
[fsv. man, motsv. d. man; gm inflytande från mht. o. t. man utvecklat ur MAN, sbst.² 1 (o. 12); jfr ss. obest. subj. fsv. män, isl. menn, mnt. men, pl.; jfr med avs. på bet.-utvecklingen fr. on]

Östen Dahl

8 mars 2011 07:20

Du har rätt, "aldrig" är förstås en (retorisk) överdrift. Eller snarare borde jag ha skrivit "Det finns många människor utanför storstadsregionerna som aldrig har använt "man" i sitt naturliga tal." Vad du skriver visar att det i dina hemtrakter finns en variation mellan det standardspråkliga "man" och det mera så att säga folkliga "en". Jag misstänker att om man tittar i äldre dialekttexter så kommer "en" att vara dominerande. I standardspråket kan "en" bara vara objektsform, så "En gör så gott man en kan" anses inte korrekt. De båda beskrivningarna av etymologin du citerar motsäger inte varandra och inte heller vad jag sa; om man vill säga att det är ett lån från tyskan eller har uppstått genom inflytande från tyskan kan ju göra detsamma. Dock är jag något förbryllad av att det står "mht.", alltså medelhögtyska, jag trodde det borde vara lågtyska. För övrigt var det ursprungliga sättet att uttrycka generiska/allmänna påståenden i fornsvenskan att helt utelämna subjektet, liksom man gör i finska.

Markus Söderman

8 mars 2011 17:35

Jag som också är en hälsingeson(från Ljusne i Söderhamns kommun) kan intyga att jag nog använder "man" och det också i dagligt tal.

Per-Åke Lindblom

8 mars 2011 20:19

Däremot kan jag inte erinra mig om "man" eller "en" i subjektställning var mest frekvent i dessa hälsingedialekter. Den dialektala språkkänslan försvagas ju längre man vistas utanför ens ursprungliga språkområde. Det första skriftliga belägget, enligt SAOB,för "man" tycks härröra från 1520-talet. Hellquist skriver att "man" som obestämt pronomen var sällsynt under äldre fornsvenska, men det förekom alltså. Norstedts etymologiska ordbok hänvisar också till uttrycket "ser man på" som en lågtysk import, där "man" egentligen betyder "bara".

"Man" har i varje fall haft tid på sig att sprida sig även utanför Stockholm och Skåne, men spridningen kan jag inte uttala mig om.