Dialekter är något som alla kan relatera till och som väcker känslor. De sammansatta ordens accentuering i Skånemålen varierar på ett sätt som förbryllat forskare i över hundra år.

Nästan alla har mer eller mindre verklighetsnära åsikter om hur de själva talar, hur man talar på olika platser och om olika språkdrags eller dialektords utbredning i rummet.

– Det är ett ämne som engagerar. Empirin från dialektforskningen har förstås också andra grenar av språkvetenskapen nytta av. Även tvärvetenskapligt är dialektforskningen av vikt. Exempelvis kan språkliga företeelsers geografiska utbredning berätta om forna tiders samfärdsel och samhällsstruktur, säger Mathias Strandberg, doktorand vid institutionen för nordiska språk vid Uppsala universitet.

Materialet till sin avhandling har han hämtat från Institutet för språk och folkminnen där det bland annat finns cirka sju miljoner lappar med fonetiskt upptecknade dialektord. Ungefär en sjundedel av detta material kommer från Skåne. Materialet samlades in i fält i huvudsak i slutet av 1800-talet och under 1900-talets första hälft.

– Ofta gick det till så att upptecknarna fick komma hem till sagesmännen, dricka kaffe och prata om ditt och datt. Under samtalen förde de anteckningar som de sedan renskrev på de ordlappar som ännu förvaras i arkiven. På 1930-talet inleddes dessutom en omfattande inspelningsverksamhet, säger Mathias Strandberg.

Svenskan och de flesta av dess dialekter har två så kallade tonaccenter eller ordaccenter: accent 1 (också kallad akut accent) och accent 2 (också kallad grav accent). Ordaccenterna består i två distinkta melodier som enskilda ord uttalas med. Dessa melodier gör att vi kan skilja mellan annars ljudmässigt identiska ord som t.ex buren med accent 1 (bestämd form av bur) och buren med accent 2 (av bära).

I standardsvenskan sådan den talas bland annat i och omkring Stockholm har sammansatta ord nästan uteslutande accent 2. Många dialekter, bland annat skånska, har däremot både accent 1 och accent 2 i sammansättningar. Accent 1 har t.ex landsväg och kostall, accent 2 däremot t.ex handtag, rågstubb och träbit. Den till synes närmast regellösa variationen mellan accent 1 och accent 2 i sammansättningar har gäckat forskningen i över hundra år.

I sin avhandling visar Mathias Strandberg att variationen beror på historiska omständigheter. Accent 1 tillkommer regelbundet sammansättningar där en stavelse har fallit bort i förleden, t.ex hodyna ’huvudkudde’, av fornöstnordiskans hovuþdyna. Också sammansättningar som återgår på konstellationer av två självständiga ord, t.ex landsväg (där förleden från början är ordet land böjt i genitiv, alltså den vanliga ägande- eller tillhörighetsformen lands) har regelbundet accent 1.

Ett annat fenomen som påträffas i skånska dialekter är att sammansättningar kan betonas på efterleden: handtág, rågstúbb, träbít och så vidare. I avhandlingen framgår att detta är ett i huvudsak syd- och västskånskt fenomen, och att det är fråga om en dialektgeografisk variation mellan accent 2 och efterledsbetoning. Mot nordöstligt hàndtag (där grav accent anger accent 2) står alltså sydligt och västligt handtág.

Mathias Strandberg argumenterar för att efterledsbetoningen är utvecklad ur en accent 2-tonkurva där den huvudbetonade stavelsen är tonalt flack och en hög ton istället följer på nästa stavelse. I sammansättningar med enstavig förled hamnar den höga tonen på efterleden, som därmed har uppfattats som huvudbetonad. Denna accent 2-tonkurva är känd från bland annat Dalarna och Gotland men har hittills inte påvisats i Skåne. I avhandlingen anförs dock belägg från sydöstra Skåne. Denna nya kunskap möjliggör en bättre förståelse av efterledsbetoningens ursprung.

Referens: De sammansatta ordens accentuering i Skånemålen (2014) Doktorsavhandling, monografi, ISBN: 978-91-506-2386-4, Författare: Strandberg, Mathias Uppsala universitet, Humanistisk-samhällsvetenskapliga vetenskapsområdet, Språkvetenskapliga fakulteten, Institutionen för nordiska språk, Seminariet för nordisk namnforskning.