Sebastian Lundh

23 mars 2015 16:31

Hur lika var norskan, danskan och svenskan för 150-200 år sedan? För om de var närmast identiska, så vore det ju ganska otroligt att de har blivit så annorlunda i jämförelse med de engelska dialekterna.

cxx

24 mars 2015 09:27

Hav och bergskedjor utgör inte längre några större hinder för kommunikation. Det faktum att USA dessutom är en stormakt gör att det språkliga inflytandet därifrån är stort även när det gäller engelskspråkiga länder. Man kan även göra jämförelse med franskan i Frankrike och franskan i Kanada. Jag skulle gissa att det är större skillnad mellan franskan i Kanada och franskan i Frankrike än mellan engelskan i USA och engelskan i Storbritannien, men det är bara en gissning.

Ingvar

24 mars 2015 11:59

Det är begripligt att dialekter bildas och i nästa steg även blir egna språk. Vad som kittlar min nyfikenhet ännu mer är de stora vägskälen, då inte bara de små "kvistarna" på språkträdet bildades (och bildas), utan hur själva de grova "grenarna" uppstod. Hur kunde exv keltiska språk gå en egen väg, och slaviska en annan, trots att de kanske bodde nära varandra? Jag får ibland för mig att det var några "talarkitekter" som skissade på nya språksystem. En germanhövding sa: "Nu ska vi inte ta efter dom där i byarna där borta, utan nu ska vi prata så här". Ha ha, så var det säkert inte, men hur var det då? Klart jag fattar att ingen vet. Men hur kan man gissa?

inga johansson

24 mars 2015 18:57

Och vilka stora eller små skillnader är det på portugisiska som talas i Portugal och
den portugisiska som talas i Brasilien / i olika afrikanska länder och i Asien.
Jämför även spanskan i Spanien och på den sydamerikanska kontinenten.
Talas Katalan någonstans i Sydamerika?

Per-Åke Lindblom

24 mars 2015 23:52

Ingvar
Vi är så vana att betrakta talspråket i relation till skriftspråket att vi lätt glömmer att en gång fanns bara talspråk. Skriften uppstod som bekant för cirka 5 000 år sedan i Mesopotamien och Egypten. Det finns ingen enighet bland språkforskarna om när språket uppstod, men de flesta gissar på att det uppstod för ungefär 100 000 år sedan. Fram till jordbruksrevolutionen för 12 000 år sedan levde alla människor som jägare och samlare. Jägare och samlare behöver i regel stora områden för att försörja sig och om en språkgrupp sprids ut är risken också stor att det ursprungliga språket utvecklas åt olika håll. Berg, floder och t.o.m havsvatten kan skilja en språkgrupp åt – se t.ex aboriginernas tidiga invandring till Australien runt 50 000 år sedan eller indianernas invandring till Amerika över Berings sund eller längs kusterna för 12 000 – 20 000 år sedan.
Poängen är att förändringar i talspråket är nästan omärkliga, speciellt för dem som är mitt inne i förändringsprocessen. Likväl förändras språket ständigt. Idag kan språkliga förändringar dokumenteras på ett helt annat sätt än i skriftlösa kulturer; vi kan iaktta dem i radio och tv, och i olika skriftliga publikationer. Om detta inte är nog finns det ett skolsystem, som i praktiken fungerar normativt, liksom språkvårdande institutioner och forskning om de språkförändringar som har skett och som pågår. Skriftspråk fungerar dessutom som krockkuddar, d.v.s bromsar språkliga förändringar, och ett talspråk, som bygger på en skriftspråksnorm, upphöjs ofta till den enda korrekta varieteten.
Det går att följa ett språks förändringar i skriftliga källor. Den kanske äldsta skandinaviska texten, inskriptionen på Gallehushornet, från 400 e.Kr hade följande lydelse: ”ek hlewagastiR holtijaR horna tawido”.
Inskriptionen ska förmodligen översättas till ” Jag, Lägäst från Holt, hornet gjorde”. 1600 år senare är det bara ordet ”horna” som är genomskinligt. De övriga orden förutsätter antingen kunskaper i nordiska språk, ”ek”, eller direkta språkhistoriska kunskaper.

Språkliga förändringar, som inte är dokumenterade i skriftliga källor, kan bara rekonstrueras genom jämförande språkvetenskap, eftersom vissa språkliga förändringar i bästa fall följer vissa ljudlagar. Språksläktskap kan avgöras genom typologiska likheter och förekomsten av kognater (besläktade ord).

Språk sprids huvudsakligen genom att språksamfund splittras, genom att en del språkanvändare stannar kvar i ursprungsområdet, medan andra migrerar, eller så migrerar gruppen åt olika håll. De var vad som hände de som talade nordgermanska språk. På 800-talet utvandrade fr.a norrmän till Färöarna och till Island. Den nordiska varietet som talades på Färöarna och Island utsattes under tidig medeltid i mycket liten utsträckning för lågtysk påverkan, vilket skedde med danskan, svenskan och norskan. Norskan påverkades dessutom av danskan efter 1350-talet. Dessutom har det skett förändringar i de olika nordiska språken, som så att säga är ett resultat av deras egen inre utveckling, som ofta uppstår spontant, utan någon yttre orsak.

Om vi diskuterar de indoeuropeiska språken, är det troligt att det skedde en massiv migration från ett område norr om Svarta havet, dels till Västeuropa och dels mot sydöst till Persien, Afghanistan och den indiska subkontinenten, för runt 4 500 år. Ett internationellt forskarlag, som baserade sina slutsatser på omfattande genetiska undersökningar, publicerade nyligen en studie - http://biorxiv.org/content/biorxiv/early/2015/02/10/013433.full.pdf - , som återigen bekräftade denna hypotes.

Betänker man de stora förändringar som svenskan, danskan och norskan genomgått sedan Gallehushornet på 400-talet, inser man vilka avsevärda förändringar ett protoindoeuropeiskt språk måste ha genomgått på 4 500 år. Dels bröts de ursprungliga migranter upp i olika undergrupper, som avskildes av berg och floder, varvid det utvecklades olika varieteter; dels kom de i kontakt med andra folkgrupper, vilkas språk också påverkade intränglingarnas språk. Det hade redan förekommit två invandringsvågor till Europa, en som utgjordes av jägare och samlare och en som utgjordes av jordbrukare från Mellanöstern, vilka förmodligen till stor del hade sammansmält då den tredje invandringsvågen anlände. Baskiskan kan t.o.m vara en kvarleva av den första invandringsvågen.

De exakta tidpunkterna för den indoeuropeiska språkfamiljens uppsplittring i romanska, keltiska, germanska, slaviska, baltiska och indoariska språk liksom vad gäller grekiska, albanska och armeniska är svåra att bestämma, eftersom det saknas skriftliga källor. Däremot kan man tämligen väl avgöra när de olika romanska språken, d.v.s italienska, franska, spanska, portugisiska, rumänska etcetera, uppstod. Detsamma gäller i sin tur de germanska, slaviska och keltiska språken. Genom att jämföra skriftliga källor kan man se hur nära besläktad fornpersiskan var med sanskrit.