När jag gick på universitetet i början av sjuttiotalet, hade vi kurslitteratur på flera språk, inte bara svenska och engelska. Och detta var oerhört berikande. Man fick möjlighet att läsa de främsta auktoriteterna på ett område, utan att gå via en halvdan svensk översättning.

Själv besökte jag humanistisk och samhällsvetenskaplig fakultet. Naturligtvis skedde all undervisning där på svenska, modersmålet – ”på litteraturen”, som det hette. Duktiga lärare redde ut innebörden i böcker skrivna på främmande språk, där så krävdes. Jag tenterade på engelsk, tysk och någon gång fransk litteratur, och då var det inte språk jag studerade.

Då och då kom en gästföreläsare från utlandet – det var höjdpunkter!

Alla uppsatser som skrevs och alla avhandlingar som framlades var på svenska språket, men i referenserna förekom litteratur på flera främmande språk. Engelskan övervägde förvisso bland dessa, men det var ändå inte fråga om en anglifiering. Så långt möjligt ville man kunna hänvisa till arbeten på originalspråket. Tysk historieforskning var tillgänglig i huvudsak på tyska.

Nu har det svängt. Nu ska det på de akademiska lärosätena i vårt land skrivas, läsas och föreläsas enbart eller företrädesvis på engelska. Inte bara svenskan trängs därmed undan utan även andra kulturspråk. Risken är överhängande, att man får sekunda vara. Den berikande mångspråkigheten förflyktigas.

Jag var för ett femtontal år sedan verksam vid en svensk högskola där det fanns ett centrum för Tysklandsstudier, ”German Studies”. Lektioner och seminarier hölls genomgående på engelska. Det är ett belysande och besvärande faktum, att det sedan länge på universitetsnivå finns fler studenter i Tyskland som studerar svenska än studenter i Sverige som studerar tyska.

Detta händer i ett Europa, där långt fler människor har tyska som modersmål än engelska. På den där högskolan ansågs tyskan vara ett av flera ”småspråk”.

Kurslitteratur på engelska – eller andra språk – är inte problemet på svenska universitet av idag. Det är att så få behärskar engelska, även om de tror sig göra det, och ännu färre andra språk och därför väljer bort de senare under sin bildningsresa. Min grundade misstanke är, att orsaken till att det förhåller sig det viset är, att den språkliga grunden – modersmålet – har eroderat.

Kan man uttrycka sig hipp som happ på det egna språket, hur svårt blir det inte då att tillgodogöra sig andra?

Anders Björnsson

PS. Detta inpass har skrivits i anledning av Lena Lind Palickis något besynnerliga språkkrönika i Svenska Dagbladet 23/1–23, ”Det verkliga hotet mot det svenska språket”. Sedan 2023 är hon chef för Språkrådet.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Om det finns en egenskap som mest utmärker oss som människor, så är det vår förmåga att uttala ord, det vill säga språk. Genom språket förmedlar vi våra känslor och tankar och påverkar andra. Språket är en viktig del av samhället och har varit vårt f...

Per Kornhall skriver på Vi Lärare den 6 november bland annat: ”Är det någon som har hört talas om Skolverkets rapport ” Etablering på arbetsmarknaden och fortsatta studier år 2023 efter gymnasieskolan”. Inte? Det är märkligt för e...

  ((Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)    ...

De som har kunskaper i tyska, spanska och franska, måste  väl ha funnit ord i dessa språk som är mer tydliga, logiska, lättstavade och begripliga än motsvarande ord på engelska.   Min käpphäst från april detta år är de båda orden jordgubbe och sm...

Swedish International School är en svensk skola i Spanien Marbella Estepona – se  Swedish International School!   Kommentar:    I reklamen för denna svenska skola står språken i ordningen: Engelska, spanska och svenska. I hur många länd...