Aron Lund skriver i Dagens Nyheter idag:

”Den folkkäre författaren, fotbollsälskaren och ordföranden i Björn Ranelids fanklubb, Björn Ranelid, reagerade nyligen med helig vrede på att damlandslaget anställt en ’head of performance’. ”Vad är det för trams”, utbrast han i Aftonbladet (29/8).

”'Det är enfaldigt, det är kontraproduktivt och det är dessutom en eftergift till imperialismen i den betydelsen att vi nu ska prata engelska när vi konverserar kring de svenska landslagen.”'

Ja, det står illa till med svenskan. Läskunnigheten vacklar och lärare vittnar om att barn talar engelska på skolgården. Att en femtedel av befolkningen numera är född utomlands är bara en del av förklaringen, för det är inte arabiska eller kurdiska som tränger ut svenskan – det är engelskan. Skälet stavas globalisering, eller ännu enklare: internet.

Svenska tidningar vårdar språket under överinseende av publishers

Företag överger svenskan som arbetsspråk, avhandlingar skrivs på engelska och språkvårdare larmar om domänförluster, alltså att svenskan tappar terminologisk terräng och blir obrukbar i facksammanhang. En ond cirkel uppstår: Ju mer plats engelskan tar i ett givet sammanhang, desto mer framstår svenskan som olämplig, onödig, töntig och främmande.”

Läs vidare här!

(Denna nätdagbok ät knuten till nätverket Språkförsvaret)

Djur kan kanske inte bilda ord, men de kan definitivt kommunicera. Fåglar använder sång och läten, och andra djur använder en kombination av ljud och rörelser för att kommunicera. Primater har ett avancerat kommunikationssystem som inkluderar vokalisering, handgester och kroppsspråk. Men även primater når inte upp till det som människan har lyckats uppnå – talat språk. Vår förmåga att omvandla ett obegränsat antal tankar till talade ord är en av de saker som skiljer oss från våra mindre utvecklade kusiner. Vi vet att språket först uppstod bland Homo sapiens för mellan 30 000 och 100 000 år sedan, men hemligheten bakom språkets utveckling är fortfarande okänd, och de gängse teorierna kan delas in i två tydligt skilda läger.

En allmänt vedertagen teori är att språket uppstod som en evolutionär anpassning, vilket innebär att en population genomgår en förändringsprocess över tid för att bättre kunna överleva. Det är här idén om naturligt urval kommer in, vilket är uppfattningen att en populations specifika fysiska egenskaper gör den mer benägen att överleva i sin miljö – tänk på sköldpaddan och dess skal. Tanken här är att språket skapades för att hjälpa människor att överleva. Varför? För det första behövde människor kommunicera med varandra för att kunna jaga, odla och försvara sig mot den hårda omgivningen. Förmågan att kommunicera med hjälp av språk gav mänskligheten en tydlig överlevnadsfördel. För det andra behövdes språk för social interaktion, enligt dem som ansluter sig till anpassningsteorin.

I sin artikel ”Natural Language and Natural Selection” teoriserar forskarna Steven Pinker och Paul Bloom att en serie läten eller gester med tiden utvecklades till kombinationer, vilket gav oss komplex kommunikation, eller språk. När omgivningen blev mer komplicerad behövde människorna ett mer komplext system för att förmedla information till varandra. Tänk på det så här: En tidig människa ser en grupp hjortar som han vill jaga. Han grymtar till sin jaktpartner, vilket betyder ”hjortar i närheten”. En dag kommer en storm och jägaren märker att åskan skrämmer bort hjortarna. Som ett resultat blir jägaren hungrig tills stormen passerar. Med tiden lär sig samma jägare också att känna igen varningssignalerna för dåligt väder – mörka himlar och ökande vind. Den tidiga människan inser att när himlen mörknar och vinden tilltar måste han säga till sin jaktpartner att skynda på jakten på hjortarna. Därför kommer han på en serie grymtningar som refererar både till hjorten och det dåliga vädret. Denna serie grymtningar var början på en evolutionär anpassning som så småningom blev språk. När människorna lärde sig mer om hur man bäst överlever, utvecklade de ett behov av att kommunicera dessa överlevnadsmetoder till sin befolkning. Och det är anpassningsteorin i ett nötskal.

Evolution, anpassning och språk

Den andra konkurrerande teorin, som framförts av lingvisten Noam Chomsky och evolutionsbiologen Stephen Jay Gould, är att språket utvecklades som ett resultat av andra evolutionära processer, vilket i huvudsak gör det till en biprodukt av evolutionen och inte en specifik anpassning. Idén att språket var en spandrel, ett begrepp myntat av Gould, stod i strid med naturligt urval. Gould och Chomsky framför faktiskt teorin att många mänskliga beteenden är spandrels. Dessa olika spandrels uppstod på grund av en process som Darwin kallade ”pre-adaptation”, som nu kallas exaptation. Det är idén att en art använder en anpassning för ett annat syfte än det som den ursprungligen var avsedd för. Ett exempel är teorin att fågelfjädrar var en anpassning för att hålla fågeln varm och först senare användes för att flyga. Chomsky och Gould har en hypotes om att språket kan ha utvecklats helt enkelt på grund av att hjärnans fysiska struktur utvecklades, eller för att kognitiva strukturer som användes för saker som verktygstillverkning eller inlärning av regler också var bra för komplex kommunikation. Detta stämmer överens med teorin att våra kognitiva funktioner ökade i takt med att våra hjärnor blev större.

Naturligtvis kan forskarna inte ens enas om vad som utgör språk hos de tidiga människorna. Vissa anser att Homo halibis protospråk var det första riktiga språket. Andra säger att det kan tillskrivas Homo erectus, medan de flesta tror att det vi förstår som modernt språk kom från Homo sapiens. Vi vet att Homo habilis är ansvarig för att ha introducerat verktyg för cirka 2,3 miljoner år sedan. Detta har fått vissa att tro att Homo halibis kognitiva funktion var mycket mer avancerad än hans föregångare, Australopithecus. Enligt forskning var hjärnans temporala, parietala och occipitala lober fysiskt sammankopplade för första gången hos Homo halibis. Det området av hjärnan är nu känt som Wernickes område och har mycket att göra med språkproduktion. Detta stöder Chomskys och Golds teori om att våra hjärnor fysiskt anpassade sig för att kunna tillverka verktyg, och att språket sedan uppstod på grund av denna anpassning.

För er som tycker att båda lägren presenterar ganska bra argument finns det goda nyheter: De utesluter inte varandra. Även om vetenskapen nu visar oss att det sannolikt redan fanns neurala strukturer på plats som gjorde det möjligt för språket att utvecklas, vilket innebär att det sannolikt exapterades, förklarar det inte nödvändigtvis språket fullt ut, med all dess komplexitet. Att sätta ihop ord till meningar och begreppet grammatik i språket kan ha mycket att göra med naturligt urval. Så kanske språket ursprungligen exapterades, men förfinades genom darwinistisk selektion. En Homo sapiens med mer avancerade kommunikationsförmågor skulle säkert ha någon sorts evolutionär fördel jämfört med sin kusin som bara kunde grymta enstaka ord. Men den mer förfinade Homo sapiens skulle inte ens ha haft möjlighet att yttra sin första mening om hans hjärna inte hade utvecklats så att han kunde tillverka en primitiv hammare.

Vanliga frågor om språkets utveckling

Vem uppfann språket?

Språket uppstod och utvecklades över tid för att människor skulle kunna överleva och utvecklas. Det uppfanns och användes först av Homo sapiens, men forskarna vet inte exakt när. Språket uppstod troligen någonstans mellan 50 000 och 100 000 år sedan.

Hur utvecklades språket?

Språket utvecklades ur människans behov av att kommunicera med varandra för att kunna jaga, odla och försvara sig mot den hårda miljön. Förmågan att kommunicera med hjälp av språk gav den mänskliga arten bättre chanser att överleva. Enligt dem som tror på anpassningsteorin utvecklades språket också för social interaktion.

Vad kallas språkets utveckling?

Darwin kallade språkets utveckling för ”pre-adaptation”, vilket nu kallas exaptation. Detta begrepp förklarar hur en art använder en anpassning för ett annat syfte än det som den ursprungligen var avsedd för.

Vad var det första mänskliga språket?

Forskare är inte överens om vilket som var det första språket bland människor. Vissa tror att protospråket hos Homo habilis var det första riktiga språket. Andra tror att det kan spåras tillbaka till Homo erectus, medan de flesta tror att det vi förstår som modernt språk kom från Homo sapiens.

Charles W. Bryant

Texten tidigare publicerad på HowStuffWorks. Vår öveersättning från engelskan.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Söndagens svenskspråkiga sång

Carola - När löven faller

Söndagens svenskspråkiga dikt 

Höstens sista blomma 

Jag är höstens sista blomma.
Jag blev vaggad uti sommarens vagga,
jag blev ställd på vakt mot nordens vind,
röda flammor slogo ut
på min vita kind.
Jag är höstens sista blomma.
Jag är den döda vårens yngsta frö,
det är så lätt att som den sista dö;
jag har sett sjön så sagolik och blå,
jag hört den döda sommarens hjärta slå,
min kalk bär intet annat frö än dödens.

Jag är höstens sista blomma.
Jag har sett höstens djupa stjärnevärldar,
jag skådat ljus från fjärran varma härdar,
det är så lätt att följa samma väg,
jag skall stänga dödens portar.
Jag är höstens sista blomma.

Edith Södergran 

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Meddelandetjänsten WhatsApp introducerar översättningsfunktionen som en del av en ny systemuppdatering. Användare kan nu översätta meddelanden direkt i appen. Genom att trycka länge på meddelandet kan man välja språk och starta översättningen. Enligt leverantören är funktionen tillgänglig både i enskilda samtal, gruppchattar och kanalmeddelanden.

Användare med iPhone kan välja mellan 19 språk, däribland italienska, franska, ryska, engelska, turkiska och tyska. Användare med Android-enheter kan välja mellan sex språk (engelska, spanska, hindi, portugisiska, ryska, arabiska). Metakoncernen, som driver appen, betonar att befintlig infrastruktur på respektive plattform används för dessa översättningar och att meddelanden därför inte kan läsas av. Sedan den 23 september har funktionen successivt införts för de mer än tre miljarder användarna världen över, och fler språk kommer att följa. När tyska kommer att bli tillgängligt för Android-användare är ännu inte känt. (Källa: blick.ch)

Vår översättning från tyskan.

(Denna nätdagbok är knuten till nätvverket Språkförsvaret)

Sedan min bok Decolonising the Mind publicerades 1986 har jag genom åren sett ett ökande globalt intresse för frågor som rör avkolonisering och ojämlika maktförhållanden mellan språk. År 2018 tog samma frågor mig till Limerick i Munster, Irland, för en konferens som firade 125 år sedan grundandet av Gaelic League (Conradh na Gaeilge) 1893.

Ligan ägnade sig åt att återuppliva gaeliska, eller iriska, som vid den tiden i sitt eget land hade blivit underordnat det dominerande engelska språket. Trots många ansträngningar, inklusive officiellt statligt stöd för dess återupplivande, är iriska fortfarande underordnat engelska. Fler irländare talar och använder engelska än iriska. Några av de mest ikoniska irländska författarna, såsom WB Yeats och James Joyce, skrev på engelska och studeras som en del av den engelska litteraturens kanon. Jag kan inte föreställa mig någon engelskavdelning någonstans i världen, inklusive Storbritannien själv, som inte undervisar i dessa författare av irländsk härkomst. De har blivit några av de största bidragsgivarna till engelsk litteratur.

Denna ojämlika maktbalans mellan de två språken till förmån för engelskan har inte alltid varit fallet. De tidiga engelska bosättarna i Irland, särskilt i Munster, drogs till iriska eftersom det iriska språket, enligt alla uppgifter, i början av den engelska bosättningen – särskilt mellan 1200- och 1500-talet – var det språk som var mest begåvat inom den klassiska lärdom. Naturligtvis drogs de tidiga bosättarna till det mer livfulla iriska språket. Deras dragning var logisk: iriska var majoritetsspråket, talat av dem bland vilka de engelska bosättarna hade slagit sig ner.

London agerade och började med 1366 års Statutes of Kilkenny, som antog förordningar som syftade till att skydda det engelska språket mot det iriska eller gäliska språkets subversiva intrång, vilket stärkte användningen av engelska genom lagstiftning och bokstavligen kriminaliserade iriska. Bland annat hotade Kilkenny-stadgarna med att konfiskera all mark som tillhörde engelsmän eller irländare som bodde bland dem och som använde ”iriska sinsemellan, i strid med förordningen”. Dessa åtgärder fick en litterär och filosofisk motivering av ingen mindre än poeten Edmund Spenser, författare till The Faerie Queene och själv bosatt i Munster. I sin pamflett A View of the Present State of Irelande, publicerad 1596, hävdade han att språk och namngivningssystem var det bästa sättet att utplåna det irländska minnet: ”Det har alltid varit erövrarens sed att förakta det erövrade folkets språk och med alla medel tvinga dem att lära sig sitt.”

Det irländska språkets marginella status i sitt eget land uppstod inte genom någon naturlig utveckling. Irländskans nedgång i sitt eget land var ett resultat av medvetna politiska handlingar och utbildningspolitik.

Irland var, som man har observerat, Englands första bosättarkoloni. Det blev ett slags laboratorium för andra engelska bosättarkolonier som följde. Och det som gällde för Irland och andra engelska kolonier gällde i lika hög grad för andra koloniala system, vare sig de var spanska, franska eller portugisiska, eller den japanska ockupationen av Korea från 1910 till 1945. Det gäller även inhemsk kolonialism, såsom Norges undertryckande av samernas språk. Undertryckandet av de dominerade folkens språk och upphöjandet av erövrarnas och härskarnas språk var en integrerad del av det utbildningssystem som följde med erövringen och den koloniala ockupationen.

Språkligt undertryckande genomfördes inte för den estetiska njutningens skull. Spenser var tydlig med att koloniseringen av det iriska språket och namngivningssystemet skulle få irländarna att glömma vilka de var, försvaga deras motstånd och därmed göra det lättare för engelsmännen att erövra och underkuva dem. Språklig erövring är, till skillnad från militär erövring, billigare och effektivare: erövraren behöver bara investera i att erövra eliten, som sedan sprider underkastelse till resten av befolkningen. Eliten blir en del av erövrarens språkliga armé.

På grund av sin centrala roll i skapandet av det moderna Storbritannien blev Indien, ännu mer än Irland, ett socialt laboratorium, vars resultat senare exporterades till andra kolonier i Asien och Afrika. Thomas Babington Macaulay, som var medlem av Indiens högsta råd från 1834 till 1838, bidrog till att reformera koloniens utbildningssystem och utarbeta dess strafflag; båda dessa aktiviteter har en särskild betydelse. I sitt berömda protokoll om indisk utbildning från 1835 förespråkade Macaulay att sanskrit och persiska skulle ersättas med engelska som undervisningsspråk för att bilda en klass av ”tolkar mellan oss och de miljoner som vi styr, en klass av personer som är indier till blod och hudfärg, men engelska till smak, åsikter, moral och intellekt”.

Macaulay såg denna nya språkundervisning som något som skulle leda till ett ”civiliserat samhälle där värderingarna och normerna skulle vara de brittiska, och där alla, oavsett ursprung, skulle ha ett intresse och en roll”. Ett sekel senare skulle Macaulays ord upprepas i det koloniala Kenya av den dåvarande brittiske guvernören Sir Philip Mitchell. Han skisserade en politik för engelskans dominans i den afrikanska utbildningen, som han såg som ett moraliskt korståg för att komplettera det väpnade korståget mot Kenya Land and Freedom Army, en befrielsearmé som britterna kallade Mau Mau.

År 1879 grundade kapten Richard Henry Pratt den ökända Carlisle Indian Industrial School i Carlisle, Pennsylvania, där han utformade sin egen variant av metoden för indianbarn, mindre än 20 mil över den vackra Susquehanna-floden från trappan till delstatshuvudstaden Harrisburg. År 1892 sammanfattade han filosofin bakom internatskolan: ”Döda indianen i honom och rädda människan.” Hans utbildningsprogram följde samma koloniala mönster: ryck upp några få från sitt modersmål, som talas av de flesta av deras folk, forma dem på nytt i erövringens språk och släpp sedan loss dem på de styrda massorna.

I sin bok How Europe Underdeveloped Africa citerar Walter Rodney Pierre Foncin, en av grundarna av Alliance Française, en institution som skapades 1883 specifikt för att sprida det nationella språket i kolonierna och utomlands, som var mycket tydlig om målet med uppdraget. Det var ”nödvändigt att knyta kolonierna till metropolen med ett mycket starkt psykologiskt band inför den dag då deras gradvisa frigörelse slutar i en form av federation, vilket är troligt – att de är och förblir franska i språk, tanke och anda”.

Målet var mycket tydligt. Den imperialistiska utbildningspolitiken syftade till att skapa kolonier i sinnet, bland eliten i de koloniserade länderna. Framgången för denna politik är obestridlig. En variant av den irländska situationen, där även efter självständigheten uttrycker intellektuella sig mer flytande på det imperiets språk än på språken från sitt eget land, finns i alla postkoloniala situationer. I Afrikas fall hör man till och med kontinentens identitet beskrivas i termer av eurofonitet: främst anglosaxisk, frankofon och lusofon.

Även där eliten är nationalistisk och hävdar sin självständighet, finner de det lättare att uttrycka sin indignation och sina förhoppningar på de imperialistiska erövringarnas språk. Nittio procent av de pengar som avsätts för språkundervisning går till att skämma bort de imperialistiska språken. Nittio procent av befolkningen talar ändå fortfarande afrikanska språk. Vissa regeringar betraktar till och med afrikanska språk som fiender till framsteg. De tror att de imperialistiska språken verkligen är porten till global modernitet.

Under normala omständigheter skulle det låta konstigt att höra att fransk litteratur bara kan skrivas på japanska, eller engelsk litteratur på isiZulu, så att när man träffar en fransk författare som skriver på franska, tittar man förvånat på dem: varför i hela världen skriver du på franska? Eller en engelsk författare som skriver på engelska: varför skriver du inte på zulu? Och ändå förväntas denna absurditet av afrikanska författare och författare från de tidigare koloniserade länderna.

Hur uppstod denna absurditet? Det är inte så att vissa språk är mer ”språk” än andra. Och under alla omständigheter kan kunskaper i fler språk bara stärka en person. Men så var inte fallet i koloniala sammanhang eller i något sammanhang där det finns en dominerande och en dominerad part. Det handlade aldrig om att lägga till ett nytt språk till det man redan hade. För den koloniala erövraren räckte det inte att införa ett ytterligare språk i något samhälle. Imperialistiska språk måste planteras på graven av de dominerades språk. De afrikanska språkens död gav liv åt de europeiska språken. För att det imperialistiska språket skulle kunna existera måste det koloniserade språket upphöra att existera. Amnesi för afrikanska språk; anamnes för europeiska språk.

Dessa två förhållanden är inte inneboende i de berörda språkens karaktär. De är mentala förhållanden som medvetet har skapats genom hur de imperialistiska språken påtvingades. I Decolonising the Mind har jag berättat om den kroppsliga bestraffning som utdelades till afrikanska barn som ertappades med att tala ett afrikanskt språk i skolan, barn som sedan tvingades bära en skylt runt halsen där det stod att de var dumma. I vissa fall tvingades den skyldige att svälja smuts, vilket förknippade afrikanska språk med kriminalitet, smärta och smuts.

Detta skedde inte bara i Afrika.

I sitt vittnesmål 2015 inför Waitangi-tribunalen om sina erfarenheter av skolan i Nya Zeeland berättar Dover Samuels, en maorisk politiker, en liknande historia. När han ertappades med att tala maori i skolan, säger han: ”Man blev utdragen framför resten av klassen och beordrad att böja sig framåt. Du böjde dig framåt och han stod bakom dig och gav dig, som de kallade det då, sex av de bästa. Vid många tillfällen lämnade det inte bara blåmärken på mina lår utan också blod.”

Samerna i Norge genomgick en liknande upplevelse under perioden mellan 1870 och 1970 – vad de kallar det brutala århundradet – i ett försök att göra dem till flytande norsktalande. Våld mot modersmålen är ett genomgående tema i spridningen av engelska i Irland, Skottland och Wales. I Wales tvingades de som talade walesiska på skolgården att stå framför klassen med en skylt med texten WELSH NOT (inte walesiska) hängande runt halsen. Våld var centralt för att skapa den psykologiska kopplingen mellan språk, kultur och tänkande: kolonier i sinnet. Man skulle kunna tro att de nya nationerna efter befrielsen och självständigheten åtminstone skulle avveckla det ojämlika maktförhållandet. Men det är just det som är kraften i kolonierna i sinnet: negativitet mot sig själv har internaliserats som ett sätt att se på verkligheten.

Det är ett klassiskt exempel på betingning som man kan hitta i handböcker i beteendepsykologi. Konditionering är ett system av belöning och bestraffning: bestraffning för oönskat beteende och belöning för önskat beteende. Det används ofta i olika grader av intensitet i uppfostran av barn eller tämjande av djur. Det oönskade beteendet förknippas med bestraffning och därmed smärta; det önskade beteendet med belöning och därmed njutning. Objektet för konditioneringen, ett barn eller ett djur, kommer automatiskt att undvika smärtan, det förbjudna beteendet, och dras mot njutningen, det önskade beteendet. När det gäller inlärning blev man mottagare av ära för att man utmärkte sig i erövringens språk, men mottagare av ett blodigt kaos för att man yttrade ett enda ord på sitt modersmål. Modersmålet blev ett område av smärta, som skulle undvikas, och erövringens språk blev ett område av njutning, som skulle eftersträvas.

Det trauma som den första generationen av de betingade upplevde kan föras vidare som ett normalt beteende som inte behöver någon förklaring eller motivering; de senare generationerna kanske inte ens förstår varför de förknippar smärta med modersmålet och njutning med främmande språk och kulturer. Eliten och utbildningsplanerarna i de tidigare koloniserade samhällena antar att europeiska (imperialistiska) språk är globala i sig och bäst lämpade att förmedla intelligens och universalitet. Denna antagande kan också förklara varför kriminaliseringen av afrikanska språk fortsätter än i dag, nu administrerad och verkställd av afrikanska pedagoger som inte ser ironin i vad de gör: en afrikan som straffar en annan afrikan för att han talar ett afrikanskt språk, på order av en afrikansk regering.

Det trauma som ursprungligen orsakades av det koloniala utbildningssystemet förs därmed vidare, ärvs. Abnormitet blir normaliserad. Kolonin i sinnet förhindrar meningsfulla, nationellt stärkande innovationer inom utbildningen. Kolonisatörens kontroll över de koloniserade är inneboende i utbildningssystemets ojämlikhet. Utbildning kan bli en process som mystifierar den kognitiva processen och till och med kunskapen.

Här måste vi göra en åtskillnad mellan utbildning och kunskap. Kunskap är en fråga om att kontinuerligt lägga till det vi redan vet i ett dialektiskt spel av ömsesidig påverkan och belysning. Den normala kognitiva processen utgår från det kända och går mot det okända. Varje nytt steg gör det okända mer känt och lägger därmed till det som redan är känt. Det nya kända berikar det redan kända, och så vidare, i en kontinuerlig resa av att skapa dialektiskt relaterade kopplingar. Kunskap om världen börjar där man befinner sig.

Utbildning, å andra sidan, är ett sätt att konditionera människor för att göra dem till och få dem att fungera i ett givet samhälle. Det kan innebära överföring av kunskap, men det är konditionerad kunskap, präglad av utbildarens och utbildningssystemets världsbild. En noggrann studie av den koloniala processen, som ett särskilt exempel på det dominerande och det dominerade, herren och tjänaren, kan vara användbar när man tänker på balanserad och inkluderande utbildning. Kolonial utbildning var aldrig balanserad eller inkluderande.

Kolonialiseringen var alltid en förnekelse av den normala kognitiva processen. Det imperialistiska Europa – dess namn, dess geografi, dess historia, dess kunskap – sågs alltid som utgångspunkten för de koloniserades utbildningsresa. Kort sagt, kolonialiseringen inom utbildningsområdet byggde alltid på en förnekelse av det koloniserade området som utgångspunkt för kunskap. Inom språkområdet innebar det en förnekelse av modersmålen som giltiga källor till kunskap eller som medel för intellektuell och konstnärlig utforskning. Bristen på rötter i vår bas skapar en permanent osäkerhet om vår relation till var vi befinner oss, till våra förmågor, till och med till våra prestationer.

Avkolonisering måste vara kärnan i all balanserad och inkluderande utbildning. Både de tidigare kolonisatörerna och de tidigare koloniserade påverkas av ett system som har format världen under de senaste 400 åren. Kunskap börjar där vi befinner oss. Våra språk är giltiga källor till kunskap. Vi älskar alla stjärnorna, men vi behöver inte migrera till Europa, varken fysiskt eller metaforiskt, för att nå dem.

När det gäller språk måste vi avvisa den allmänt vedertagna uppfattningen att problemet i ett land eller i världen är förekomsten av många språk och kulturer, och till och med religioner. Problemet är deras relation i termer av hierarki. Mitt språk är högre i hierarkin än ditt. Min kultur är högre än din. Eller mitt språk är globalt, ditt är lokalt. Och för att du ska kunna lära dig mitt språk måste du först ge upp ditt. Uppfattningen att min gud är mer gud än din gud är mycket ogudaktig. Denna uppfattning leder till att vissa människor ser sitt eget språk som mer värdefullt än andra språk och därför insisterar på att de själva måste rankas högre i kunskap och makt. Detta är vad jag kallar språklig feodalism.

Alla språk, stora som små, har mycket att bidra med till vår gemensamma mänsklighet om de befrias från språklig feodalism. Utbildningspolitiken bör utformas utifrån principen att alla språk är skattkammare av historia, skönhet och möjligheter. De har något att ge varandra om deras relation är en ömsesidig relation i ett nätverk. Även om ett av språken framträder som det språk som används för kommunikation mellan många språk, bör det inte ske på grundval av dess antagna inneboende nationalitet eller globalitet, utan på grundval av behov och nödvändighet. Och även då bör det inte växa på andra språkens grav.

En balanserad och inkluderande utbildning kräver en ny slogan: nätverk, inte hierarki. Vi måste förstå att alla språk, stora som små, har ett gemensamt språk: det kallas översättning.

Utbildning bör aldrig leda till språklig och kulturell självisolering. Jag vill ansluta mig till världen, men det betyder inte att jag måste förneka min utgångspunkt. Jag vill ansluta mig till världen var jag än befinner mig. Jag tror att målet med utbildning är kunskap som ger makt, som visar våra verkliga kopplingar till världen, men från vår bas. Från vår bas utforskar vi världen: från världen tar vi med oss tillbaka det som berikar vår bas.

Det är, enligt min mening, den verkliga utmaningen när det gäller att organisera kunskap och förmedla den i ett inkluderande och balanserat utbildningssystem i dagens värld. Vi måste förkasta uppfattningen att prakt inte är prakt om den inte härrör från elände. Palats är inte palats om de inte är uppförda på fängelser. Mina miljoner är inte miljoner om de inte är utvunna från en miljon fattiga. För att jag ska kunna vara, måste andra upphöra att vara. Utbildning måste förmedla kunskap som ger oss möjlighet att föreställa oss mer inkluderande palats, där min existens möjliggör din existens och din möjliggör min.

Ngũgĩ wa Thiong’o

Artikeln har tidigare publicerats i The  Guardian - vår översättning från engelskan.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Skolor som granskats

Hög kvalitet på engelskspråkig undervisning

• Internationella Engelska Skolan – Kungsbacka

• Internationella Engelska Skolan – Borås

• Internationella Engelska Skolan – Enskede, Stockholm

Brister i engelskspråkig undervisning

• Internationella Engelska Skolan – Halmstad

• Engelska Skolan Norr – Stockholm

• Futuraskolan International Bergtorp – Täby

• Futuraskolan International Hertig Karl – Sollentuna

• Futuraskolan International Kottla – Lidingö

• Internationella Engelska Skolan – Falun

• Internationella Engelska Skolan – Gävle

• Internationella Engelska Skolan Hässelby – Stockholm

• Internationella Engelska Skolan – Jönköping

• Internationella Engelska Skolan – Landskrona

• Internationella Engelska Skolan – Lund

• Internationella Engelska Skolan – Nacka

• Internationella Engelska Skolan – Skellefteå

• Internationella Engelska Skolan – Solna

• Internationella Engelska Skolan – Sundsvall

• Internationella Engelska Skolan – Umeå

• Internationella Engelska Skolan – Örebro

• Internationella Engelska Skolan – Östersund

• Nordic International School – Kalmar

• Nordic International School – Karlstad

• Nordic International School – Norrköping

• Nordic International School – Trollhättan

• Norretullskolan (kommunal) – Kristianstad

• Paradisskolan (kommunal) – Trollhättan

• Saltsjöbadens samskola (kommunal) – Nacka

• Luleå International School (kommunal) – Luleå

Se vidare här!

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

 Klimatkonferensen i Paris 2015 (COP21) är i full gång och klimatförändringarna är återigen på allas läppar. Det väcker bilder av smältande glaciärer, stigande havsnivåer, torka, översvämningar, hotade livsmiljöer, utrotningshotade arter och fördrivna människor. Vi vet att det hotar den biologiska mångfalden, men hur är det med den språkliga mångfalden?

Människan är den enda arten på jorden vars kommunikationssystem uppvisar enorm mångfald. Och den språkliga mångfalden är avgörande för att förstå vår förmåga att använda språk. En ökning av naturkatastrofer relaterade till klimatförändringar kan påverka den språkliga mångfalden. Ett bra exempel är Vanuatu, en östater i Stilla havet, där havsnivån har stigit dramatiskt på senare tid.

Det talas över 7 000 språk i världen idag. Dessa språk uppvisar en enorm mångfald, från antalet distinkta ljud (det finns språk med så få som 11 olika ljud och så många som 118) till det stora utbudet av möjliga ordföljder, strukturer och begrepp som språken använder för att förmedla mening. Varje absolut sanning som lingvister har postulerat har ifrågasatts, och lingvister diskuterar livligt om det överhuvudtaget finns något som är gemensamt för alla språk i världen eller något som inte finns i världens språk. Teckenspråk visar oss att språk inte ens behöver talas. Denna mångfald är ett bevis på den enorma flexibiliteten och plasticiteten hos den mänskliga hjärnan och dess förmåga att kommunicera.

Att studera olika språk ger oss ovärderliga insikter i människans kognition. Men språklig mångfald är hotad. Språk dör ut varje år. Ofta registreras ett språks död när den sista kända talaren dör, och cirka 35 % av språken i världen förlorar för närvarande talare eller är allvarligt hotade. De flesta av dessa har aldrig dokumenterats och kommer därför att gå förlorade för alltid. Språkforskare uppskattar att cirka 50 % av de språk som talas idag kommer att försvinna inom de närmaste 100 åren. Vissa hävdar till och med att upp till 90 % av dagens språk kommer att ha försvunnit år 2115.

Varför språk dör ut

Det finns många anledningar till varför språk dör ut. Anledningarna är ofta politiska, ekonomiska eller kulturella. Talare av ett minoritetsspråk kan till exempel besluta att det är bättre för sina barns framtid att lära dem ett språk som är kopplat till ekonomisk framgång. Till exempel talar den stora majoriteten av andra generationens invandrare till USA inte sina föräldrars språk flytande. Det är ekonomiskt och kulturellt mer fördelaktigt att tala engelska.

Migration spelar också en stor roll i språkutveckling och språkets död. När talare av proto-indoeuropeiska migrerade till större delen av Europa och stora delar av Asien för mellan 6 000 och 8 000 år sedan, orsakade de troligen en massiv språkutveckling och språkets död. I Västeuropa är baskiska möjligen det enda moderna språk som överlevde inflödet av indoeuropéer.

Under de kommande århundradena kan vi komma att uppleva en ökning av klimatrelaterad migration. Det är redan klart att klimatförändringarna påverkar moderna migrationsmönster. Klimatrelaterade katastrofer tvingade uppskattningsvis 20 miljoner människor på flykt under 2008.

Vanuatu och mångfald

De områden som drabbas av klimatrelaterade katastrofer är ofta områden som uppvisar stor språklig mångfald och där det finns språk med få talare, som är särskilt utsatta. Hotet mot öborna i Vanuatu beror inte bara på stigande havsnivåer.

De senaste tektoniska rörelserna har också orsakat att delar av vissa öar sjunkit. Som ett resultat av detta måste en hel kustby flyttas längre inåt landet mellan 2002 och 2004. Detta ledde till att FN:s miljöprogram i ett pressmeddelande 2005 kallade dessa bybor för världens första klimatflyktingar. Dessa klimatflyktingar råkar bo i ett land som har en av de högsta nivåerna av språklig mångfald i världen.

Vanuatu är det tredje mest språkligt mångfaldiga landet i världen, mätt enligt Greenberg-indexet. Indexet visar sannolikheten för att två slumpmässigt utvalda talare i ett land har olika modersmål. Vanuatus Greenberg-index är hela 97,3 %. Vanuatu har 110 inhemska språk som talas på en yta av cirka 15 000 kvadratkilometer (1) – det är ungefär ett språk per 136 kvadratkilometer. Hälften av de språk som talas på Vanuatu har 700 talare eller färre.

Språk som går förlorade på grund av naturkatastrofer

Några av de länder som drabbades av jordbävningen och tsunamin som dödade cirka 230 000 människor 2004 är också mycket språkligt mångfaldiga. Indien har 447 inhemska språk och ett Greenberg-mångfaldsindex på 91,4 % och Indonesien har 706 inhemska språk och ett Greenberg-mångfaldsindex på 81,6 %.

Forskare hade just upptäckt dusnerspråket, som bara hade ett fåtal talare kvar, när översvämningar 2010 ödelade Papua-regionen i Indonesien, där dusnerbyn ligger. Lyckligtvis hade några av talarna överlevt, och språket kunde dokumenteras.

Ofta vet vi inte exakt vilken effekt naturkatastrofer har på språken som talas i de drabbade områdena. Vad vi däremot vet är att miljöbelastningar ökar rörligheten och migrationen och att migrationen påverkar språkets förändring och död. En ytterligare ökning av klimatrelaterade katastrofer kan ytterligare påskynda språkets försvinnande. Detta skulle vara en tragisk förlust inte bara för de berörda människorna och kulturerna, utan också för kognitionsvetenskapen.

1) Detta motsvarar landskapet Västerbottens yta i Sverige. Ö.a

Anouschka Foltz

Artikeln tidigare publicerad i The Conversation 9/12 2015 - vår översättning från engelskan.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Söndagens svenskspråkiga sång 

SexxExx - Skördefestens glädje

Söndagens svenskspråkiga dikt 

Septembers visa om hösten 

Fagraste blom som lyser så glatt,

prunkande på rabatten,

snart kommer frosten, griper er fatt,

nyper i gyllne hatten.

Snart virvla bladen gulnade kring.

Hösten är här, det gör ingenting, det gör ingenting.

Grannaste plommon, gula och blå,

äpplen så klara, röda,

saftiga päron, gröna och grå,

vinbär som granna glöda!

Sommarn har flugit lustigt sin kos, lustigt sin kos.

Snart skall ni av och syltas till mos, till mos.

Solen står högt i himmelens höjd,

lyser så trind och glader,

frukter och blommor stråla av fröjd,

blänka bland gula blader.

Hösten vill bjuda alla på fest, alla på fest.

Nu är den tid man roar sig bäst, roar sig bäst.

Elsa Beskow 

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)